av David Bergman

Påsen med vattenreningstabletter står på mitt skrivbord och väntar när jag återvänder från övningen där jag hade behövt dem. Under mer än två månaders tid jagade jag aktivt min beställning genom den logistiska labyrinten men vid övningens början hade de ännu inte kommit, jag tvingades anpassa mig efter förutsättningarna och genomföra min övning med begränsningar. Logistikkonceptet som skulle säkerställa att jag hade dem Just In Time medförde istället att de anlände Just Too Late.

Att vara övningsledare är idag en betydligt större logistisk utmaning än tidigare. 2011 inledde både Försvarsmakten och FMV effektiviseringar inom försvarets stödverksamhet. En effekt av detta var att personalen på de lokala truppserviceförråden reducerades till förmån för en central lagerhållning där de militära förbanden själva skulle beställa allt från pennor till pansarskott i PRIO och därefter hoppas på en snabb leverans. En kollega liknade en övning på skjutfältet med en mission i Mali – förbanden måste själva ansvara för att beställa och medföra allt de behöver – då personalen som tidigare utgjorde ett direkt stöd till stor del har rationaliserats bort.

Reformen infördes med ett gott syfte. Med begrepp som ”lean production” skulle onödig lagerhållning minskas och leverans av materiel ske ”just in time” när behovet uppstod. FMV har själva presenterat sin affärsidé som ”Effektiv försvarslogistik – När och där den behövs”. Detta är en berömvärd ambition och jag betvivlar inte någons välvilja, men det ger också en pekpinne om vari felet ligger. Militär logistik är ingen ”affär” som skall avge vinst, militära förband är ingen kund och i diskussioner om effektivitet talar idag allt för många om kostnadt istället för tillgänglighet. Så länge effektivitet mäts i kronor riskerar ”effektiviseringar” att bli kontraproduktiva, detta då ekvationen ofta är så enkel att billigare betyder sämre service. Att systemet parallellt bygger in fler kontrollfunktioner gör att även denna administration i större utsträckning belastar militära chefer.

Just In Time-konceptet fungerar bra i kommersiella företag då det förbättrar avkastningen på investeringar genom att minska lagerhållningen och de tillhörande finansieringskostnaderna men är däremot en katastrof för militära förband där en god lagerhållning tvärtom krävs för att uppnå en hög beredskap och tillgänglighet. Att generellt nyttja ledningsprinciper för vinstdrivande företag i tjänsteinriktade organisationer som militär, polis och sjukvård är att banka ner en fyrkantig kloss i ett runt hål. Inte nödvändigtvis fel, men absolut inte rätt.

Det finns fler som kommit fram till samma slutsats. I sin budgetproposition för 2015 beskriver regeringen effekten av de ekonomiska metoder och modeller som går under samlingsnamnet New Public Management; ”De åtgärder som var tänkta att effektivisera offentlig verksamhet har dock i många fall fått motsatt resultat: den administrativa bördan har ökat och yrkesprofessionernas roll har försvagats.” (Prop. 2014/15:1) De menar vidare att det är verksamhetens resultat som måste vara normerande och att den statliga styrningen ska utvecklas i en riktning som innebär att professionernas kunskap, kompetens, erfarenhet och yrkesetik blir mer vägledande än vad de är i dag.

Om både yrkesutövarna och regeringen är överens om att de metoder och modeller som de senaste åren varit tongivande i utvecklingen av flera offentliga organisationer – bland annat försvarslogistiken – har lett utvecklingen i fel riktning, är det då inte dags att beordra helt om eller i minsta fall beordra halt och passa kartan efter verkligheten? De militära förbanden behöver och förtjänar en fungerande logistik för att kunna göra sitt jobb.

Mer av samma författare