av David Bergman
Påsen med vattenreningstabletter står på mitt skrivbord och väntar när jag återvänder från övningen där jag hade behövt dem. Under mer än två månaders tid jagade jag aktivt min beställning genom den logistiska labyrinten men vid övningens början hade de ännu inte kommit, jag tvingades anpassa mig efter förutsättningarna och genomföra min övning med begränsningar. Logistikkonceptet som skulle säkerställa att jag hade dem Just In Time medförde istället att de anlände Just Too Late.
Att vara övningsledare är idag en betydligt större logistisk utmaning än tidigare. 2011 inledde både Försvarsmakten och FMV effektiviseringar inom försvarets stödverksamhet. En effekt av detta var att personalen på de lokala truppserviceförråden reducerades till förmån för en central lagerhållning där de militära förbanden själva skulle beställa allt från pennor till pansarskott i PRIO och därefter hoppas på en snabb leverans. En kollega liknade en övning på skjutfältet med en mission i Mali – förbanden måste själva ansvara för att beställa och medföra allt de behöver – då personalen som tidigare utgjorde ett direkt stöd till stor del har rationaliserats bort.
Reformen infördes med ett gott syfte. Med begrepp som ”lean production” skulle onödig lagerhållning minskas och leverans av materiel ske ”just in time” när behovet uppstod. FMV har själva presenterat sin affärsidé som ”Effektiv försvarslogistik – När och där den behövs”. Detta är en berömvärd ambition och jag betvivlar inte någons välvilja, men det ger också en pekpinne om vari felet ligger. Militär logistik är ingen ”affär” som skall avge vinst, militära förband är ingen kund och i diskussioner om effektivitet talar idag allt för många om kostnadt istället för tillgänglighet. Så länge effektivitet mäts i kronor riskerar ”effektiviseringar” att bli kontraproduktiva, detta då ekvationen ofta är så enkel att billigare betyder sämre service. Att systemet parallellt bygger in fler kontrollfunktioner gör att även denna administration i större utsträckning belastar militära chefer.
Just In Time-konceptet fungerar bra i kommersiella företag då det förbättrar avkastningen på investeringar genom att minska lagerhållningen och de tillhörande finansieringskostnaderna men är däremot en katastrof för militära förband där en god lagerhållning tvärtom krävs för att uppnå en hög beredskap och tillgänglighet. Att generellt nyttja ledningsprinciper för vinstdrivande företag i tjänsteinriktade organisationer som militär, polis och sjukvård är att banka ner en fyrkantig kloss i ett runt hål. Inte nödvändigtvis fel, men absolut inte rätt.
Det finns fler som kommit fram till samma slutsats. I sin budgetproposition för 2015 beskriver regeringen effekten av de ekonomiska metoder och modeller som går under samlingsnamnet New Public Management; ”De åtgärder som var tänkta att effektivisera offentlig verksamhet har dock i många fall fått motsatt resultat: den administrativa bördan har ökat och yrkesprofessionernas roll har försvagats.” (Prop. 2014/15:1) De menar vidare att det är verksamhetens resultat som måste vara normerande och att den statliga styrningen ska utvecklas i en riktning som innebär att professionernas kunskap, kompetens, erfarenhet och yrkesetik blir mer vägledande än vad de är i dag.
Om både yrkesutövarna och regeringen är överens om att de metoder och modeller som de senaste åren varit tongivande i utvecklingen av flera offentliga organisationer – bland annat försvarslogistiken – har lett utvecklingen i fel riktning, är det då inte dags att beordra helt om eller i minsta fall beordra halt och passa kartan efter verkligheten? De militära förbanden behöver och förtjänar en fungerande logistik för att kunna göra sitt jobb.
Problemet med Prio är inte NPM utan att FM valde ett affärssystem för storföretag. Det var det första felet. SAS affärsmodell bygger dessutom på att sälja en grundmodell som efter inköp ska modieras av konsulter för att passa kunden. Så det andra felet var brist på kravställande från FM. I stället för att binda sig för ett halvfabrikat skulle man ha haft krav på en färdig produkt.
New public management har sina sidor, har och kan utvecklats. Men att längta tillbaka till offentlig sektor av modell 1980-tal utan krav på redovisning av resultat, brist på öppen information, medborgare utan valmöjligheter i offentlig välfärd , etc, etc. Nej, tack.
Vill man ta NPM vidare när det gäller FM borde det finnas en oberoende myndighet som utvärderade verksamheten. Polisen ska få en sådan. FM kunde också behöva en.
Nu när krigsrisken ökar måste vi förbereda oss utgående från de organisationer vi har.
Den nuvarande just-in-time organisationen med centrallager borde vara utmärkt för att fylla på mobförråd och massor med prylar i förråd är inget problem inför ett krig utan precis det man behöver när grejerna förbrukas, tapas bort, skjuts sönder eller brinner upp.
Månne man borde börja så nära grupperna som möjligt och fylla upp kompanivisa mob och egenserviceförråd i flyttbara containrar?
Serviceförråd på regementen, flottiljer, baser och större övningsfält borde vara en funktion för att inte behöva pilla lika ofta i det funktionsnärmaste förrådet. Det borde vara en lämplig nivå för att ha personal för enklare omedelbar felsökning och reparation, en personalkår som man behöver finans utspridd under brinnande konflikt.
Som tredje nivå kan vi börja fylla fortifierade utspridda materieldepåer från centrallagret i Arboga som är utmärkt för att hantera ett stort fredstida flöde av matariel från tillverkare till förråd.
På samma sätt borde mjukvarustöd för adminsitrativa rutiner utvecklas, börja allra närmast soldaterna med det som skall fungera under pågående strid, allt annat är egentligen till för att stödja detta.
New Public Management har viat sina styrkor (valfrihet, kostnadspress) i nästan 8 år. NPM har också visat sina svagheter (dålig kvalitetssäkring ty endast kostnaderna säkras, oklart ansvarstagande, byråkratisering av beslutsprocessen, fördröjningar). Det finns många sätt att organisera redovisning av resultat och att hålla öppna informationsvägar, det vi har sett av NPM i detta avseende inponerar inte. Vi har en bra utvärderande myndighet – Riksrevisionen. Ge den uppdrag och resurser. Utvärdering bör inte ske i de vanliga ”stuprören” utan i bredare studier och jämförelser.Då hittar man fördelarna med varandra snarare än felen hos en själv (som man alltid har svårt att hitta själv).