av Olof Santesson
Försvarsmakten gjorde rätt. Informationsdirektören hölls undan tills jakten var i praktiken slut. Medan läget tycktes som mest livligt skickade man istället fram insatsofficerare, sådan som vi när försvaret gjorde skäl för namnet kallade operationsledare och som rimligtvis yrkesmässigt vet vad de borde tala om. Ändå blev det fel – som vanligt. Sverige saknar all förmåga att hitta något konstigt i våra svåra skärgårdsvatten, om marinen inte har en osannolik tur. Man måste ha befarat att kamma noll. Likafullt gör man om gamla misstag och drar på presskonferenser med uttalanden som lockar medierna till nya bravader. Säg ubåtsjakt, och ingen redaktionsledning i världen, eller i varje fall i Sverige, kan hålla emot sina sämsta impulser att rusa iväg, helst där det är som mörkast och mest meningslöst att försöka uppleva något bland kobbarna. Jag vet ty jag har varit med.
Kan försvaret inte hantera åtminstone informationen bättre? Man kan hålla garden uppe utan att prata om det. Jaga gärna, men håll mer tyst. Var inte så förtvivlat tillmötesgående mot och rädda för medierna. Dom tål att någon ibland håller käften.
Alldeles riktigt. På den tiden sa man (representanter för Försvarsmakten) att det var omöjligt att få ett resultat om media blev inblandad.
Vid Töre-incidenten -83 kunde vi bedriva ubåtsskyddsverksamheten dold ända tills den första vapeninsatsen gjordes. Vi arrangerade så att ubåtsjaktflygplan och helikoptrar kunde flyga upp under radiotystnad och kunde under tre dygn bedriva verksamheten utan inblandning (påverkan av media).
Efter att den första vapeninsatsen gjordes (blindgångare) krävde infoavdelningen att få gå ut med ett pressmeddelande. Tydligen hade man gjort en överenskommelse om att som rutin få informera pressen vid en vapeninsats!?
När sedan uthålligheten sattes på prov blev trycket från media sådant att ledningen inte orkade stå emot trycket och valde att avbryta operationen.
Timmeravspärrningen togs bort och kort efter detta gjordes en observation som tydde på att en miniubåt gick ut ur Törefjärden.
Men, trots allt, hela insatsorganisationen fick en mycket bra övning……
Delar helt Santessons uppfattning att det hade det varit bättre om man varit mer återhållsam vad gäller presskonferenser eftersom dessa väckt orealistiska förväntningar från allmänheten som inte vet så mycket om förutsättningarna för ubåtsspaning och ubåtsjakt. Besvikelsen över uteblivna tydliga resultat kan och har redan skickligt utnyttjats av den ryska propagandan och detta borde man ha beaktat innan man väckte alltför stora förhoppningar hos allmänheten. Det är nog inte heller så många lekmän som uppfattade den begränsning i förväntningarna som låg i att Försvarsmakten själv kallade det hela för en underrättelseoperation och inte en ubåtsjaktoperation.
Förmodligen kommer det att ta lång tid och innebära stora kostnader innan Sverige har
nya konventionella system och tillräckligt utbildad personal på plats för att kunna lyckas med liknande operationer.
Därför är det hög tid att tänka nytt och göra det snabbt. Till det fordras fantasi och förmåga att kombinera teknik som redan finns eller har nått långt i utveckling.
Miniubåten Carl som utvecklats vid KTH i Stockholm och den ”svärmarteknik” som utvecklats av den amerikanska marinen är två systemlösningar som kombinerat skulle kunna bli ett alternativ för ”fattiga” Sverige.
http://feber.se/pryl/art/310560/svrmarbtar_frn_den_amerikanska/
På den tiden utbildades så kallade beredskapskompanier. Dessa hade ingen plats i den krympande krigsorganisationen och kunde därför användas för särskilda beredskapsinsatser. De fick en särskild utbildning i fotografering och en utrustning valdes med en enklare systemkamera med 200 mm teleobjektiv. En kompromiss med avseende på risk för skakningsoskärpa, upplösning, hanterbarhet och ljusstyrka.
En bild av ett föremål blev starten till Töre -83. Bilden hade tagits i halvbra ljusförhållanden men soldaten hade följt föremålets rörelse (panorerat) och både förgrund och bakgrund hade rörelseoskärpa. Föremålet (en del av ett miniubåtstorn) var skarpt. ÖB, Bengt Gustavsson ville publicera bilden och vi tillfrågades. Vi svarade att bilden kunde publiceras men att de fototekniska (förklaring av avstånds- och rörelseoskärpa) skulle göras. Någon publicering gjordes inte då ÖB gick på semester. Tre eller fyra veckor senare återkom ÖB och frågade om publiceringen. Då publicerades bilden – utan fototeknisk förklaring och blev kallad ÖB:s prick! Suck!
Hej! Tack för inlägget och reflektion. Jag har allra största respekt för dina erfarenheter vad gäller denna typ av operationer men jag måste säga att jag inte riktigt delar din slutsats av detta. Att försvarsmakten börjar blir mer öppen i sin information vad gäller incidentberedskap och andra typer av skarpa operationer är nog något som vi många anser vara positivt. Man bör komma ihåg att Sverige har den unika positionen att Försvarsmakten får försvara sin egen existens för sina egna politiker och invånare. Detta gäller inte särskilt många andra länder. Så länge stora delar av den svenska befolkningen samt politiker inte ger sitt stöd till försvaret måste man nog bli mer tydliga och öppna med vad man gör. Detta gäller inte minst rekryteringen till soldater och sjömän.
Allt gott!
Nils
Om man har följt bloggar etc. på senare tid har man förstått att Försvarsmakten har för avsikt att bli något mer öppet i vissa delar, vilket många efterfrågat. De flesta insatta vet att det, i vissa delar, kan se annorlunda ut i andra länder. Vi noterade att det finska försvaret kommenterade rapporter om ”ljudbangar” när man hastigt gick upp för en identifiering en söndag i september; då sades att hade det varit en kränkning, vilket det inte var, hade detta meddelats. Något senare fick vi se en närmast exakt upprepning i Sverige, när flyg över Öland, Gotland orsakade mer ljud än normalt, med anledning av en identifiering etc. och det kommenterades. Så långt allt väl. Men kränkningar meddelas inte per automatik.
Med aktiviteten i skärgården är det dock något annorlunda. Det verkar som om Försvarsmakten i sin strävan att bli något mer öppna har bjudit in pressen till den spekulationsvals som vi alla, givet vår historia, kunde vänta oss. Det är förstås en svår balansgång; men det kanske inte var under pågående operation som det fulla informationsflödet behövdes.
Nu kommenteras detta från finskt håll.
http://svenska.yle.fi/artikel/2014/10/25/haglund-om-ubatsjakten-vi-skulle-inte-gora-som-svenskarna
Väl talat.