Bakgrund
Alltsedan Hamas omfattande angrepp på Israel den 7 oktober – för övrigt Vladimir Putins 71-årsdag – så har världens samlade uppmärksamhet i allt högre grad kommit att riktas mot konflikten i Mellanöstern. Det kan vara svårt att fokusera på mer än en sak i taget. Andra konflikter syns nu allt mindre, särskilt Ukraina.
Orsakerna till att konflikten i Palestina är så intensivt bevakad kan bero på flera omständigheter:
- Brutaliteten i det palestinska angreppet som inledde konflikten.
- Den våldsamma israeliska responsen och de många offren.
- Goda förutsättningar för nät- och Tv-nyheter.
- Försök till avledning.
Det är nog så att denna konflikt under lång tid har varit föremål för en orimligt kraftig mediabevakning. Vi har redan innan den 7 oktober kunnat se betydligt fler bilder på civila offer i Palestina än till exempel tamiler (Sri Lanka), rohingya (Myanmar/Burma), mambuti (Kongo), eller kristna (Nigeria) för att ta några exempel på folkmordsliknande konflikter som alla varit blodigare än den i Gaza/Israel. Vi borde verkligen gå till botten med denna fråga, nysta i orsakerna till att Gaza över tid alltid fångar ”allas” blickar, medan andra får dö i skymundan. Vi får inte tona ner lidandet för folket i Gaza, men de är alltså inte de enda utsatta. Inte idag, inte under de senaste årtiondena.
Om målbilden
I den militära professionen är begreppet målbild av stor vikt. Chefen formulerar en bild av önskat läge när förbandet har löst sin uppgift. De underställda cheferna tar del av målbilden och finner sedan vägar för att nå den.
De två synliga parterna i konflikten, Israel respektive Hamas/Gaza har som det förefaller inte lyckats fullt ut i sina respektive försök att definiera målbilden.
- Både Israels folk och dess högsta politiska ledning är f n djupt splittrade, med olika uppfattningar om vad målet borde vara. Som utomstående är det svårt att förstå president Netanyahus idé att markinvasion i stadsmiljö är rätt metod för att omintetgöra en terrororganisation. Civilbefolkningen drabbas, egna förluster och skadat anseende, för att uppnå exakt vad? Oppositionen mot denna politik växer också, såväl inom som utom Israel. Vi har ännu inte hela bilden klar för oss, men i nuläget ser det mest av allt ut som följden av emotionell överbelastning. Visserligen förståeligt givet de palestinska övergreppen i oktober, men inte särskilt konstruktivt.
- Den andra sidan har sin slogan ”From the River to the Sea” som kanske skulle kunna betraktas som ett slags målbild. Som sådan har den direkt hindrande svagheter, mer om det nedan. Hamas programförklaring från 2017 kan tolkas på olika vis, men efter attacken i oktober har utrymmet för en mer välvillig tolkning minskat. Samtidigt måste vi vara klara över vad Hamas står för. För en person med Västs syn på begrepp som frihet och mänskliga rättigheter, blir läsning av programförklaringen en blick långt ned i avgrunden.
Sveriges målbild
Var står då Sverige? Vi kan konstatera följande:
- Vi gav vårt stöd till FN:s resolution nr 181 från 1947, grunden för det moderna Israels tillblivelse
- Staten Palestina erkändes av Sverige i oktober 2014.
Som nation har vi ett ansvar för våra beslut. Vi borde kunna formulera en egen uppfattning om hur konflikten kan lösas, med verklig fred i regionen. I all enkelhet har jag skissat på hur en målbild skulle kunna se ut. Tre inledande punkter:
- Inget folk ska förjagas. De som lever i regionen idag, ska kunna fortsätta med det.
- Ingen ska behöva uppleva rädsla för angrepp eller övergrepp från andra.
- Främmande makt som manipulerar aktörer i regionen för egna politiska ändamål ska avlägsnas (Läs Iran, i första hand).
Låt oss ändå vara på det klara med en grundläggande omständighet rörande den första punkten. Inom Israels internationellt erkända gränser består befolkningen av 73% judar, 21% araber och 6% övriga. Sedan 1948 har andelen araber i landet successivt stigit. Men, under samma period har den judiska befolkningen i muslimskt dominerade länder försvunnit nästan helt.
Ett enat Palestina ”från floden till havet” skulle, bortsett från att det öppet gör våld på idén om att respektera internationellt erkända gränser, göra judarna till en minoritetsgrupp med den påtagliga risken för inbördeskrig och/eller att den judiska populationen fördrivs, vilket faktiskt skett i grannländerna. Resultatet torde bli en existentiell konflikt med långt värre konsekvenser än den konflikt vi kan se idag.
Vidare, då Sverige faktiskt har erkänt bägge parters stater har konflikten bäring även på svensk inrikespolitik. Om vi stödjer tanken på att inget folk ska jagas bort, vilket faktiskt är det enda rimliga, så innebär det att folket i Gaza, liksom Finlands karelska flyktingar från 1944 eller de tyskar som fram till 1945 levde i dagens Tjeckien, Polen eller Ryssland, aldrig någonsin kommer att få tillbaka sitt gamla land. Har vi det politiska ledarskap som krävs för att tydligt förklara denna slutsats, även om den kommer att tas emot negativt av stora väljargrupper i vårt land?
Omvänt, de som öppet stödjer tanken på ett enat Palestina, när kommer de att avkrävas svar om en politisk ståndpunkt som i praktiken innebär folkfördrivning, d v s folkmord?
Avslutande tankar
Åter till konfliktområdet. Flera av Israels grannar, inklusive PLO/Västbanken, Egypten och Jordanien, har erkänt staten Israels existens. Den politiska situationen i regionen idag är en helt annan än den var i samband med krigen 1967 och 1973.
Det har diskuterats – oklart hur ingående – någon form av fredsbevarande styrka från grannländernas sida. Kanske är det en väg framåt.
Det finns några kompletterande tankar kring målbilden ”verklig fred i regionen”:
- Israel måste avbryta och reversera exploateringen av Västbanken. Det som sker där idag går emot det helt grundläggande att ingen ska behöva uppleva rädsla för angrepp eller övergrepp från andra. En sådan kursändring lär skapa avsevärd friktion inom det israeliska samhället, men det är ett pris Israel måste förmås att betala.
- Hamas måste nedmonteras. Gazas befolkning måste förstå att de liksom alla andra har ett ansvar för den egna nationens politik och att det som skett sedan 2006 inte på något sätt är acceptabelt.
- Iran stödjer Hamas och även Hizbollah i Libanon och Huthierna i Jemen. Om vi verkligen vill ha fred, måste detta stöd på något sätt upphöra.
- Väst bör aktivt reflektera över risken att konflikten utgör en påverkansoperation mot oss. Ur antagonistens synvinkel finns flera möjligheter:
- Antikolonialism, d v s måla upp bilden av den frihetstörstande Globala Södern mot det imperialistiska Väst.
- Splittring inom olika västländer, dels höger/vänster, dels genom att slå in en kil mellan personer med rötter i Mellanöstern och majoritetsbefolkningen.
- Gazakriget öppnar för att Väst nedprioriterar eller negligerar situationen för uigurer, syrier, sydsudaneser, kopter, afghaner i Pakistan, ukrainare, dagestanier och en rad andra utsatta folk och grupper.
Men som alltid finns förstås ”möjligheten” att inte göra någonting alls. Enklare att förbli passiva, låta konflikten fortsätta att omväxlande stilla pyra och hastigt flamma upp under lång tid framåt. Fortsätta med att emellanåt reagera intensivt på nya våldsutbrott, men aldrig fundera på långsiktigt fungerande lösningar.