I förra veckan anordnade Totalförsvarsstiftelsen och RISE [1] ett webbinarium med titeln Finns det plats för innovation i totalförsvaret? Det blev ett mycket relevant, intressant och väl genomfört möte som presenterade olika infallsvinklar inom området. Det är tydligt att Sverige behöver ett starkt fokus på sådana frågor, efter tidigare decenniers ganska naiva men dessvärre högst medvetna nedmontering av en svensk, snudd på unik företeelse – ett välförankrat och genomtänkt totalförsvar. Frågan är om regering och riksdag har kraft (och politiskt mod) att göra tillräckligt omfattande satsningar, trots de obehagliga sanningar som inte minst tydliggjorts genom den pågående pandemin.
Visst var det ”förr” andra utmaningar än de som det nya totalförsvaret ställs inför, men grunderna i form av planläggning, beredskapslager och frivilligrörelsens många grenar gav en styrka åt de svenska förutsättningarna att klara kris och krig. Hur bör och kan vi skapa adekvata nya förmågor?
Mina slutsatser från webbinariet, men också från många års arbete med forskning och innovation inom försvarssektorn och numera i internationell samverkan, är ett definitivt ja-svar på webbinarie-titelns fråga. Allt annat vore befängt. Därav min rubriksättning på detta blogginlägg.
Först är det kanske befogat att klarlägga vad vi menar med innovation. Begreppet används oftast kopplat till teknikutveckling. Men i den nationella innovationsstrategin definieras det så här:
”Innovation handlar om nya eller bättre sätt att skapa värden för samhälle, företag och individer. Innovationer är nya lösningar som svarar mot behov och efterfrågan i vardagen och omvärlden. Värdet uppstår i nyttiggörandet och tillämpningen av en idé. Värdet som skapas kan ta många former – ekonomiska, sociala eller miljömässiga värden.”
Rena forskningsrön är således inte innovation, men forskning utgör ofta en nödvändig grund genom att skapa idéer och kunskap som kan leda till innovationer. För att förstå hur det nya totalförsvaret bäst ska utformas, sett mot de begränsningar som antalet tillgängliga individer och inte minst tilldelade ekonomiska medel utgör, krävs analys och förståelse. Där kan universitet och institut hjälpa till, om bara politikerna inser behovet och medverkar till att lägga uppdrag. Men för att uppdragen ska få ett verkligt relevant innehåll krävs också att professionens experter engageras, så att en realistisk bild ges av vad som behöver planeras och genomföras. I totalförsvarets fall innebär det människor med erfarenhet från sjukvård, transporter, byggnation, IT och kommunikation, livsmedel, logistik m m, samt förstås även från försvarsmakt, polis och räddningstjänst (listan kan fyllas på med flera relevanta sektorer).
Det behövs således inslag från offentlig sektor och civilsamhälle, i samverkan med akademi och institut. Därtill behöver dessa huvudsakligen skattefinansierade aktörer kompletteras med erfarenhet och infrastrukturkompetens från näringslivet. Samverkan myndigheter–akademi–företag brukar kallas Triple Helix. Utökat med civilsamhället (centralt i totalförsvaret) kan de benämnas Quadrupel Helix. Vikten av sådan samverkan belystes på ett utmärkt sätt av RISE i det ovan nämnda webmötet. Och i denna samverkan har Sverige en styrka som vi ska tillvarata. Jag vill hävda att genom våra relativt icke-hierarkiska strukturer, där individuella färdigheter ges utrymme och premieras, samt med en stark grund i företagsamhet och problemlösningsförmåga, har Sverige en gynnsam bas för nästa steg. RISE-forskaren pekade dock på att otydliga eller olämpliga styrningsprocesser (governance) kan försvåra den koppling som behövs mellan de olika delarna i helixen. Tyvärr kan politisk klåfingrighet och krångliga regelverk ibland försvåra eller kväsa goda bottom-up-initiativ. Med ökad insikt och innovativa lösningar är det min förhoppning att även sådant ska kunna elimineras.
PRV tar emot och granskar patentansökningar och Sverige ligger i topp-tre i internationell statistik över antalet patent per capita. Samma position har vi sedan många år i olika s k innovationsindex. Det är toppen! Men det kräver fortsatta satsningar i en värld av ständig konkurrens och nya aktörer. Patent gäller främst olika sätt att skapa innovativa saker/prylar/teknikapplikationer, eller vilket ord ni föredrar. Men innovativa förändringar kan också avse hur man genomför processer, samverkar och löser utmaningar, grundat på idéer från innovativa människor. Några aktuella frågor är: Hur skapar vi tillit i det digitaliserade samhället? Hur balanserar vi mellan behovet av en tydlig hierarki i vissa sammanhang (ordervägar i samband med polisiär och militär våldsutövning) och skönheten i en prestigelös problemlösarsamverkan i andra sammanhang? Här finns utrymme för innovation även i mjuka frågor, för att ge vårt samhälle önskad stärkt motståndskraft.
En av de mest påtagliga utmaningarna för det nya totalförsvaret är att upptäcka, stoppa och motverka olika typer av cyber-relaterade attacker. Många sådana syftar till att försvaga vårt samhälle, dess funktioner och näringsliv. Vi vet att denna typ av attacker ständigt pågår, att omfattningen ökar och att ett viktigt syfte är att destabilisera. Tag gärna del av t ex årsrapporten från SÄPO samt den nyligen utgivna antologin Gråzon (Frivärld). Här behövs fortsatta satsningar på utbildning och teknikstöd men också prestigelös samverkan och styrning/ledning av verksamheten.
Det ovan relaterade webbinariet om totalförsvar och innovation avslutades med en mycket välformulerad och närmast poetisk betraktelse ”om folkförankring och försvarsvilja”, nedtecknad och förmedlad av Patrik Oksanen. Jag hoppas att han ges möjlighet att sprida den i bredare sammanhang, inte minst riktat till våra beslutsfattare på olika nivåer i samhället.
Författaren är överste, fil.lic. och ledamot av KKrVA.
[1] Research Institutes of Sweden