Styrgruppen för SES efterfrågade tidigt scenarier för studiearbetet. Det visade sig inte behövas: pandemin, katastrofen i Afghanistan och kriget mot Ukraina gav tillräckligt stoff. Verkligheten överträffade dikten.
Detta underlättade rekryteringen till det omfattande ideella projektarbete som utförts av många innanför och utanför Akademin. Under den traumatiska resans gång har diskussionen blivit allt mindre akademisk. Dessa ämnen intresserar nu alla. Många ledamöter har gjort värdefulla insatser som informatörer i media.
Samtidigt har det i regel gjorts med viss ödmjukhet. Alla har i någon mening haft fel. Få kunde föreställa sig vidden av den utveckling som ägde rum. Kunde man i förväg veta vad som skulle hända den 24 februari? Ja man kunde se en trend ända tillbaka till 2003 – som Gudrun Persson och andra erinrat om. Men man kunde inte veta exakt vad som skulle hända. USA förutsåg ett anfall men inte hur det skulle gå i kriget.
Allt detta har i hög grad visat vikten av den säkerhetspolitiska fokuseringen på begreppet avskräckning (med koppling till beroligelse och försvar) i SES-projektet. Många av de som motsätter sig användningen av detta uttryck i svensk säkerhetspolitik beklagar ju samtidigt att avskräckningen inte fungerat för att förhindra ett anfall mot Ukraina som priviligierad partner till – men inte medlem av – Nato. Det har lett till att frågan efter Madrid måste ställas med större skärpa: räcker det för Sverige att gå med i Nato eller krävs det därtill nya omfattande försvarsansträngningar? Är 2-procentsmålet verkligen nödvändigt?
Det är nu allt mer uppenbart för många att avgörande för vår säkerhet är vår egen förmåga. Utan egen förmåga blir Sverige inte en trovärdig medlem av Nato eller samarbetspartner i Europa. De militära samarbetsformer som Sverige utvecklat i Norden och transatlantiskt har under senare år lagt en grund som måste byggas vidare på. Denna bidrar till att skapa verklig samhörighet. Men det stannar inte vid det militära 2-procentsmålet.
Gränssättande för vår förmåga är i hög grad den mänskliga faktorn och det civila arbetet i bred mening. De militära kollegorna som arbetat inom SES har unisont understrukit betydelsen av ett fungerande samhälle i kris och krig. Detta gäller både beslutsformer, ansvarstagande och beredskapsplaner. Detta inkluderar sjukvården, nätverkandet i samhället i stort, kontroll över desinformation, etc. Det finns ett oerhört behov av en synergi som gör att det militära samverkar med det civila.
Strategifrågan har lett till en ytterligare central insikt under projektets gång: En första delrapport kom tidigt som pekade på behovet av ett omtag. Det har därefter blivit än mer uppenbart att det inte är rimligt att åter försöka producera en svensk hemsnickrad doktrin. Vi är medlemmar i EU och är bundna vid dess inre och yttre säkerhetsstrategier. Därtill kommer nu det nya strategiska konceptet i Nato. En helt ny ansats krävs därför i strategifrågan för att följa upp och bygga om den nationella säkerhetsstrategin från 2017. Denna kan inte rimligen reduceras till ett kompilat av önskemål från olika myndigheter och departement. Det måste finnas en genomsyrande tanke med en analytisk ansats som kommer att kräva ett omfattande arbete inom en rad forskningsinstitut och inom civilsamhället. Strategiarbetet blir viktigt både för information och utbildning i samhället. Detta breda rådslag inom och utom Sverige måste sedan förankras i riksdagen.
Slutligen några ord om säkerhetsbegreppet. Kriget illustrerar hur olika aktörer använt alla möjliga medel för att påverka och destabilisera motståndare. Blockaden av spannmålsexport med koppling till risken för hungersnöd, påverkan på flöden av migranter och flyktingar, desinformation, störningar av olje- och gasleveranser, etc. Allt detta – och mer – kan sammanfattas i begreppet flödessäkerhet. Det understryker behovet av ett brett säkerhetsbegrepp.
Till detta kommer det enkla faktum att de som engagerar sig för mänskliga rättigheter, demokrati och mot korruption uppfattas som fientliga i länder som Ryssland. Det finns kanske bara 15 % verkliga demokratier i världen. Det måste vi lära oss att hantera. Vi måste skydda oss mot de som uppfattar frihetssträvanden som fientlig verksamhet.
Slutligen måste kärnvapenfrågan tas upp i ljuset av anfallet mot Ukraina. Vi måste ta på största allvar att säkerhetsgarantier på papper inte alltid gäller. Löftet från Ryssland till Ukraina att garantera landets säkerhet när det avstod från kärnvapen bröts redan 2014. Framöver kommer det krävas mycket övertygande kontrollmekanismer och definitioner när det gäller nedrustningsåtgärder på olika områden.