För första gången någonsin var Natos högsta beslutande organ, NAC – the North Atlantic Council eller Nordatlantiska Rådet – på besök i Sverige under den gångna veckan. Tillsammans med generalsekreterare Jens Stoltenberg hade de trettio ambassadörer som utgör NAC först varit en tur till Natos andra partnerland i Norden, Finland, och avslutade sin rundresa efter samtal med diverse dignitärer med att besöka den svensk-finska marinövningen Swenex-21 som just pågick i Stockholms skärgård.

Sverige och Finland ingår som bekant båda i den exklusiva toppkategori av partnerländer som skämtsamt omtalas som en ”guldklubb” och som består av Natos närmaste samarbetspartners i en rad regioner av strategisk betydelse för Alliansen: förutom de båda nordiska länderna är det Australien, Georgien och Jordanien samt, från juni 2020, nytillskottet Ukraina.

Samarbetet i ”guldkortsklubben” Enhanced Opportunities Partnership, EOP, inleddes efter den ryska aggressionen mot Ukraina 2014 och har därefter förnyats i några omgångar. För Sveriges del satt det dock rätt hårt inne 2017, när dåvarande utrikesministern Margot Wallström (S) var på vippen att underteckna en FN-konvention om kärnvapenförbud. Det uppskattades inte alls i Bryssel.

USAs dåvarande försvarsminister, Jim Mattis, skrädde inte orden när han både muntligen och i brevform varnade den svenska Löfvenregeringen för de vittgående konsekvenserna av ett undertecknande. Ett sådant skulle inte bara påverka Sveriges ställning som en av då fem privilegierade partners i EOP-gruppen, utan också stänga dörren till ett framtida medlemskap i Nato, förklarade Mattis.

Den amerikanske försvarsministerns brev fick avsedd effekt; Wallström backade från sina planer på att stödja kärnvapenförbudet, EOP-statusen förlängdes för Sverige, och allt återgick till frid och fröjd i relationerna.

Några år tidigare, efter det svenska deltagandet i Libyenoperationen Operation Unified Protector 2012, hade Nato till och med varit så belåtet med de svenska insatserna att landet informellt omtalades som ”partner number one” i högkvarteret. Det epitetet övertogs därefter av Australien som imponerade med sina stora – och orädda – insatser i ISAF, där landet främst har varit stationerat i Oruzganprovinsen i de centrala delarna av Afghanistan.

Där, i Afghanistan, arbetade medlemsländer och partners av olika rang obehindrat sida vid sida. ”Out of area”, alltså utanför Natos eget territorium, spelade det mindre roll vilken formell position och relation till Alliansen som deltagarländerna hade, eller vilka nationsbeteckningar som deras militärer bar på sina uniformer. Det var de faktiska bidragen som i första hand räknades.

Det var också under de åren som vi från olika håll till leda fick höra att Sverige ”nästan” var med i Nato. Själva medlemskapsfrågan verkade av många svenskar närmast betraktats som en ovidkommande formalitet.

I även vanligtvis välinformerade kretsar hördes argumentet om Sverige som ”nästan-medlem”. Och varför, hävdades det, skulle man besvära sig med det komplicerade spörsmålet om medlemskap och väcka en potentiellt oregerlig inrikespolitisk debatt till liv, när Sverige ändå fick så gott som allt man kunde önska i relationen till Nato?

För många var blotta tanken på en återuppstånden hotbild mot Sverige så fjärran och orealistisk att den föreföll närmast otänkbar, trots åtskilliga signaler på att den ryska björnen hade vaknat ur sitt ide. De upprustningar av den ryska militära arsenalen som bevisligen ägde rum, och som trots allt var rätt svåra att förneka, bortförklarades ofta som varandes ”från en låg nivå”.

Den illusionen tog en ände med förskräckelse i början av 2014 när den ryska krigföringen mot Ukraina inleddes och Krimhalvön annekterades, och Nato som en följd därav företog en skarp u-sväng tillbaka till Europa och säkerhetsgarantierna i Washingtonfördragets Artikel 5.

Över en natt framstod de tidigare lite suddiga gränserna mellan medlem och icke-medlem – eller, i det svenska fallet, ”nästan-medlem” – som knivskarp. När Nato återigen satte de egna medlemmarnas säkerhet och territoriella försvar i första rummet – vilket i och för sig varit fallet även under terrorbekämpningen efter 9/11, även om det inte framgått lika tydligt – förpassades partnerkretsen raskt ut i periferin.

Efter att svenskar och andra partnerfolk i åratal hade vant sig vid att obesvärat kunna promenera in och ut ur Nato-möten på olika nivåer i, och om, Afghanistan, var det som om en bastant dörr stängdes mitt framför näsan på dem med skylten ”members only”.

Först med EOP kom man gemensamt runt den problematiken; att partnerländerna var centrala för att hantera de nygamla säkerhetshot som emanerade från Moskva var uppenbart inte minst i Östersjön.

Missuppfattningen om Sverige som ”nästan medlem” har nu tack och lov i stort sett försvunnit från vokabulären och debatten. Men skillnaden mellan den ena och den andra kategorin behöver uppenbarligen fortfarande framhållas. ”Med medlemskapet följer en förpliktelse att komma till undsättning till alla allierade”, förklarade allra senast Jens Stoltenberg under sitt Sverigebesök, och fortsatte: ”Artikel 5 i Nato-stadgan säger att ett angrepp på ett Nato-land är ett angrepp på alla Nato-länder. Det gäller ju inte Sverige, därför Sverige är inte medlem”. (DN 27/10-21).

Eller som hans företrädare på posten, Anders Fogh Rasmussen, formulerade saken med dansk tydlighet när han talade vid Sälen-konferensen i början av 2013: antingen är man medlem eller inte. Det finns inga mellanlägen.

Det behövde uppenbarligen påpekas, både då och återigen för några dagar sedan av Stoltenberg i Stockholm.

Nu har även en annan, näraliggande, idé gjort comeback; den om att USA – och mer eller mindre indirekt Nato – ”ändå” kommer till Sveriges hjälp, oavsett landets säkerhetspolitiska doktrinval.

Den tanken frodas än idag långt in i Nato-vänliga kretsar och hördes lite varstans i vårt avlånga land under kalla kriget. Då, när svenska folket fördes bakom ljuset i 1900-talets kanske största lögn, men också kunde notera svenska flygfälts exceptionellt breda och långa landningsbanor – som gjorda för att ta emot amerikanska B 52or – och andra tecken på det utbredda samarbetet i det fördolda mellan det officiellt alliansfria Sverige och den västliga försvarsalliansen.

Det var i ett annat geopolitiskt läge och med en svensk försvarskapacitet som vida översteg dagens.

Att den nygamla uppfattningen har återuppstått här och nu har i och för sig amerikanerna till stor del sig själva att skylla. Som ovan nämnde Jim Mattis, som under ett möte i Pentagon med sin svenske kollega Peter Hultqvist frikostigt utlovade guld och gröna skogar, i hastigheten omtalade det alliansfria partnerlandet Sverige som en ”allierad” och – i och för sig off the record – förklarade att ”om Sverige hamnar i knipa så kommer vi”. (DN 26/5-17),

Under Obamaåren dessförinnan hade dåvarande vicepresidenten Joe Biden, med tydlig adress Vladimir Putin, omnämnt Sverige som ”okränkbart territorium. Punkt. Punkt. Punkt”.

Jim Mattis är inte längre USAs försvarsminister, och Joe Biden har visserligen tagit ett steg uppåt i karriären men är känd som en pratkvarn som gärna låter munnen gå snabbare än tanken.

Med andra ord ska man ta deras uttalanden, och andra liknande utsagor, med en mycket stor nypa salt – och absolut inte hänga upp några svenska förhoppningar om militärt stöd i ett krisläge därpå.

Att satsa sin säkerhet på lösryckta uttalanden av enskilda politiker från tidigare administrationer – och vänliga som amerikaner så ofta är i sociala sammanhang – är politiskt ansvarslöst och försvarspolitiskt farligt. Om inte annat borde tilltron till amerikansk pålitlighet ha fått sig en rejäl knäck under de senaste månadernas rabalder kring först det kaotiska tillbakadragandet från Afghanistan och turerna kring AUKUS därefter.

Historien är dessvärre proppfull på tillfällen när amerikaner har sagt en sak och gjort en annan.

Slutsatsen som ska dras av det är att fagra ord och lösa avtal hjälper föga i ett skarpt läge. Det är hårda säkerhetsgarantier som gäller om man vill försäkra sig om att USA verkligen kommer – och att ryssen avskräcks. Alltså just precis som Jens Stoltenberg sa häromdagen i Stockholm.

Författaren är docent i internationell politik och Nonresident Senior Fellow vid Atlantic Council (US). Hon är ledamot i KKrVA.
Foto: Shutterstock.com

Mer av samma skribent