Ett krig utkämpas inte bara med svärdet, utan även med pennan. Kraftmätningen kommer inte bara att stå på ett slagfält någon gång i en osäker framtid. Den pågår redan idag, eftersom vi befinner oss i en ständig kamp om lärandet. För att hela tiden kunna lära måste vi våga att kritisera även absoluta sanningar och fastställda publikationer. Syftet med denna artikel är att bidra till att våra styrningar hålls levande och relevanta genom att utmana doktrinen för gemensamma operationer och resonera kring vad den operativa nivån egentligen är.

Både strategi och taktik är klassiska uttryck och ganska lätta att definiera. Strategi handlar om att vinna kriget och taktik om att komma segrande ur ett slag. Genom strategin omformuleras de politiska målsättningarna till planer som upprättar, inriktar och fördelar resurserna för att uppnå målen. De strategiska besluten leder till hur militära styrkor används taktiskt. Skapandet av de europeiska massarméerna och den industriella revolutionen på 1800-talet ledde till att eldkraft, numerärer, räckvidder och hastigheter blev för stora för att den strategiska nivån skulle kunna ha överblick över vad som hände på ett slagfälts olika delar. Ett behov av ett steg mellan strategin och taktiken uppstod: operationskonsten. Senare blev dess uppgift att knyta samman och koordinera stridskrafter från flera försvarsgrenar till en gemensam operation. Trots att vi i Sverige åtminstone sedan mitten av 1960-talet har haft operativa chefer – först flera militärbefälhavare och senare en insatschef vilka har lett gemensamma operationer med mark-, sjö och flygstridskrafter – uppfattas ibland den operativa nivån och dess mandat vara otydliga.

Den operativa nivån, från vilken operationskonsten utövas, är i Sverige definierad i doktrinen för gemensamma operationer (2020). Den bärande idén med gemensamma operationer är att den förmåga som genereras av samordning av flera försvarsgrenar är högre än vad som kan uppnås av endast en försvarsgrens strid. Några exempel är flygunderstöd till ett framryckande markförband, luftförsvar med flyg-, mark- och sjöstridskrafter och gemensam sjömålsbekämpning med flyg- och sjöstridskrafter samt markbaserade televapenförband. Ledningsnivån präglas av den geografiska omfattningen och av dess uppgift att knyta ihop de taktiska insatserna med de militärstrategiska målsättningarna. Försvarsmaktens insatschef är den operative chef som leder gemensamma nationella och multinationella operationer. Insatschefen inriktar och samordnar avdelade militära resurser för gemensamma operationer i tid och rum, så att de militärstrategiska målsättningarna kan nås.

Den svenska definitionen är ganska lik Natos syn på den operativa nivån, vilken framgår i AJP 3 Allied joint doctrine for the conduct of operations (2019). I denna publikation regleras att ledningsnivån planerar, genomför och försörjer större operationer i ett tilldelat geografiskt område. Nivån länkar de strategiska målsättningarna med operationer på den taktiska nivån. Utan denna operativa länk är det osannolikt att taktiken kommer att kunna uppnå strategins målsättningar.

I detta inledande avsnitt finns det några ord som är av särskilt intresse för det kommande resonemanget: geografi, samordning, avdelade resurser och konst.

Geografi

Den tekniska utvecklingen gjorde det möjligt för människan att färdas snabbare än vad som var möjligt på hästryggen och var en av faktorerna till att det blev svårt för den strategiska nivån att kunna överblicka slagfältet, varför geografin blev en viktig beståndsdel i utvecklingen av operationskonsten. Själva operationsområdet är ofta omgärdat av ett större intresseområde, som studeras eftersom händelser i intresseområdet påverkar det som händer inne i operationsområdet. Idag, när hybrid-, informations- och cyberkrigföring har suddat ut de tidigare så tydliga geografiska gränserna, har den operative chefens intresseområde blivit både mycket stort och svårt att logiskt bestämma. En cyberattack är lika farlig oavsett om den initieras från Stockholm, Moskva eller Peking.

Samordning

Den operativa nivåns viktigaste uppgift är att samordna de underställda stridskrafterna genom att ge order om vad som ska ske samt att reglera mandat, lednings- och lydnadsförhållanden. För att kunna ställa tillräckligt tydliga uppdrag till de underlydande cheferna krävs att de åtta s k gemensamma funktionerna först är koordinerade. Dessa funktioner är ledning, underrättelser, bekämpning, information, manöver, uthållighet, skydd och civil-militär samverkan. I denna koordinering gäller det att hålla sig just på den operativa nivån, så att den operative chefen varken detaljstyr de taktiska cheferna eller vräker dåligt koordinerade uppgifter i deras knän, och kallar det uppdragstaktik. En god samordning kräver vana och relevant bemanning både på operativ och taktisk nivå. Den taktiska nivåns chefer och staber kan mycket väl ha olika färdighetsnivåer eller andra skillnader.

I marinen används rätt så framgångsrikt ledningsnivåernas befogenheter enligt Natos terminologi – degrees of authority in operations – för att förtydliga vem som egentligen ska göra vad. Ur det marina perspektivet ska insatschefen reglera det operativa vadet – operational command – under det att marinchefen styr det operativa huret – operational control. Till sjöss beslutar en flottiljchef det taktiska vadet – tactical command – och utpekade fartygschefer det taktiska huret – tactical control. Denna arbetsfördelning gör det lätt att definiera de olika nivåernas åligganden och beslutsmandat samt minskar risken för dubbelarbete. Det blir också enklare att integrera förband ur olika försvarsgrenar även på taktisk nivå och samtidigt uppnå de operativa målsättningarna. Dessutom slipper man lära om när man ska samarbeta med en utländsk styrka. Ledningsnivåernas befogenheter uttrycker ett beslutsmandat men lydnadsförhållandet bara en befälsrelation. Upplägget borde gå att utveckla till att gälla även andra delar av Försvarsmakten. Jag vågar knappt tänka tanken på en diskussion med en amerikansk brigadchef när hon eller han håller på att marschgruppera sig i någon svensk hamn, om vi endast uttrycker oss i ett lydnadsförhållande utan koppling till beslutsmandat. Kulspruteskytten är underställd gruppchefen och insatschefen är underställd ÖB, men gruppchefen och ÖB har ju, minst sagt, olika beslutsmandat.

Avdelade resurser

Även om det varje dag pågår militära operationer – i Sverige och i andra länder – har sig operativa chefer vanligtvis inte några förband tilldelade i grundläget, utan dessa avdelas beroende på uppdragets art från någon form av förmågeskapande produktionsorganisation när de ska ställas i beredskap eller sättas in. Det är nästan paradoxalt att de militära chefer som är satta att ansvara för den operativa verksamheten i försvarsmakter världen över i allmänhet inte har några egna förband. Denna konstruktion innebär att den operative chefen befinner sig vid sidan av den monetära huvudfåran, vilket leder till att möjligheterna att påverka organisationens långsiktiga utveckling ofta är små. Huvudsysslan – den väpnade striden – riskerar att bli en bisyssla, åtminstone ur byråkratins perspektiv. Ett exempel är att det verkar vara svårt att införskaffa sambandssystem som kan kommunicera mellan olika försvarsgrenar och typer av förband, trots att de är helt nödvändiga för ledningen av gemensamma operationer. Det är angeläget att den operativa nivån påverkar utvecklingen eftersom det finns få andra som på allvar fokuserar på förmågan att leda gemensamma operationer. Eftersom den operativa nivån normalt inte har några substantiella utvecklingsmedel handlar det i bästa fall om att optimera redan liggande plan inom befintlig ekonomi, vilket är nog så viktigt. I sämsta fall har inte insatschefen någon som helst påverkan på utvecklingen av de styrkor som hon eller han är satt att leda i strid.

Konst

Sedan mycket länge har människan talat om strategi och taktik, men först, långt senare  infördes operationskonsten. Konst är i sammanhanget ett lite märkligt ord. Det krävs lika mycket eller lite konstnärlighet för att utöva strategi eller taktik som det behövs för att kunna leda operationer. Ändå är det bara till den operativa nivån som vi säger att den estetiska skickligheten är kopplad. Det kanske redan är i semantiken som det börjar bli svårt att finna en tillräckligt avgränsad och gemensam beskrivning av vad den operativa nivån är.

Avslutning

Det finns inte några knivskarpa gränser mellan militärgeografiska områden, de olika ledningsnivåerna eller en styrkas hemvist i ”prod” eller ”insats”. Dessutom blir det svårare och svårare att skilja på vänner och fiender. Skiljelinjen mellan krig och fred håller på att suddas ut. Trots dagens snabba sensorutveckling blir bilden av den moderna valplatsen ganska grovt tecknad. I denna röra har den operativa nivån en tydlig uppgift: att samordna tilldelade stridskrafter ur flera försvarsgrenar i ett geografiskt område genom att koordinera de åtta gemensamma funktionerna. ”Endast genom övning kan färdighet uppnås”, står det på en av kontorsdörrarna på Lidingövägen 24. Endast genom att samtidigt öva flera ledningsnivåer och hela tiden diskutera dessa nivåers inbördes förhållande kan man lära sig att leda gemensamma operationer och maximera krigföringsförmågan. I Högkvarteret gör vi så nästa vecka när ledningsövning 21 inleds.

I denna artikel har jag diskuterat vår syn på den operativa nivån. Det är doktrinärt rätt att kritisera och utmana våra regelverk för att inte bara hålla kunskapen levande utan även bidra till dess utveckling, men i genomförandet är det de fastställda definitionerna, processerna och uppdragsorden som gäller.

Författaren är Kommendör och chef för insatsstabens utvecklingsavdelning (INSS J7). Han är ledamot av KKrVA och KÖMS.
Foto: Andreas Karlsson, Försvarsmakten

Mer av samma skribent