Idag samlas Försvarsutskottet för att diskutera den svenska incidentberedskapen efter en turbulent vecka. Helt klart är att vi borde haft en högre beredskap under den aktuella perioden, eftersom det pågick en relativt stor övning i västra Ryssland. De aktuella bombflygplanen bedrev i och för sig en annan övning, men alltså i vårt område.

Vår insatschef, generallöjtnant Anders Silwer, hade det svårt att tränga ut med sitt budskap i medierna. Uttalandena bidrog inte till ökad klarhet om vad som hade hänt, vilket jag återkommer till nedan. Däremot anser jag att han uppvisade en operativ kyla på samma sätt som utrikesminister Carl Bildt svarade med strategisk kyla i sitt uttalande.

Om vi går igenom de vanligaste frågorna kring det inträffade, så är mina bedömningar följande:

Ja, vi skulle haft en högre beredskap – det signalerar såväl vilja som förmåga. Helt klart är att Insatsledningen med flygvapeninspektören, generalmajor Micael Bydén i spetsen, prioriterat den långsiktiga förmågeutvecklingen högre generellt. Vi deltog före och under det inträffade i flera, stora luftstridsövningar i USA, Nederländerna och norra Sverige. En generellt riktig prioritering i dagens omvärldsläge. Det bor motverkande faktorer i (alltför) hög beredskap och uthållighet, de vet alla de som exempelvis bestridit Högvakten.

Den ryska krigsmakten uppvisar, precis som alla andra, stora säsongsvariationer som Insatsledningen sneglat på när de lagt fast den övergripande beredskapsplanen för 2013. Denna är redovisad till den politiska ledningen, som naturligtvis inte kan eller ska detaljstyra utformningen av denna. Däremot ska regeringen ge inriktningar för den övergripande beredskapen, och här fungerar det som när man fäktas med värja. Det gäller att ha eskalationsutrymme, och inte i djup fred flyga fram och tillbaka som en tätting med hängda robotar. Så den långsiktiga bedömningen kan vara rätt samtidigt som den kortsiktiga med facit i hand var fel.

Om man ligger rätt i beredskapsbedömningen och har förmågan, så uppnår man handlingsfrihet att starta mot anflygande stridsflyg. I det här fallet så borde vi gjort detta, om vi haft en högre beredskap. Det kan dock finnas en faktor som talar emot och det är vårt underrättelseläge. Det går att tänka sig situationer, där vi inte väljer att starta om någon ansvarig gör bedömningen att det skulle riskera att vi avslöjar källor eller deras aktuella prestanda. Med stor sannolikhet inte fallet här, men det för mig till nästa faktor: Övade de angrepp på svenska militära installationer?

Jag vet naturligtvis inte det, men det skulle kunna vara en möjlig förklaring kring oklarheterna på Försvarsmaktens presskonferens. Utifrån betraktat kan den ryska flygningen handla om två alternativ eller en kombination av de bägge. I ena alternativet har de övat sitt eget luftförsvar genom att flyga ut ur eget luftrum och egen radartäckning, för att sen vända om och spela angripande flyg mot egna styrkor. I det andra fallet har de gjort det som SvD skriver om eller möjligen både och – först anfall mot svenska mål och sedan mot egna mål.

Här hamnar Försvarsmakten i en prekär situation. Antingen vet vi om att de genomförde en övning i attackföretag mot svenska mål, men vill inte säga det på grund av källskyddet. Det kan handla om kapaciteten på teknisk inhämtning eller mänskliga källor som har kännedom om vad som utspelats. Här kan jag bara vädja till uppgiftslämnare att tänka sig för både en och två gånger innan man avslöjar alltför initierad information till medierna. Det kan stå liv på spel, förutom att det kan vara olagligt.

Det är bra att svensk incidentberedskap diskuteras, men försiktighet i detaljer måste iakttas. Att exempelvis i dagens SvD läsa ”Troligen Il-20” med en plottad bana från flera samstämmiga källor är julafton för en underrättelseofficer.

Det är dessutom så att vår politiska nivå kan uppfatta att det finns aktörer som inte drar sig för att avslöja hemligheter i vårt underrättelse- och beredskapssystem för att driva en konfrontatorisk linje mot statsmakterna, vilket inte främjar dialog kring våra långsiktiga behov.

Det andra alternativet är att vi inte fångat upp övningen och då avslöjar vi brister eller att vi har blivit överlistade i den egna underrättelseinhämtningen. Om man därför inte kan tala om hela sanningen, så är det svårt att hitta en alternativ linje som samtidigt är trovärdig.

Däremot bedömer jag att uppgifterna om rysk radarstörning inte stämmer. Det skulle vara både strategiskt och taktiskt kontraproduktivt att genomföra elektronisk krigföring mot svenska radarinstallationer i fred när man inte behöver. Det kan mycket väl ha varit så att någon radarstation kan ha varit nere, men då är det planerat eller något driftfel som av tillfälligheternas spel skett samtidigt.

För mig är det här en naturlig utveckling av den ryska kapacitetsutvecklingen som nu innefattar komplexa anfallsövningar i mörker mot fasta mål. Det i sin tur visar att Ryssland nu lämnat den låga nivån, och numera befinner sig på klart godtagbar nivå. Ryska piloter övar alltmer och börjar passera oss i flygtid.

Det är de långsiktiga trenderna som är de problematiska. Vi kommer att gå från 100 stridsflygplan till 60 stycken så småningom, samtidigt som vi inte håller mer än två divisioner i hög tillgänglighet och Ryssland ökar sin försvarsbudget med 59 % på tre år.

Till dess vi sorterat ut detta gäller det att svälja stoltheten och göra det som Clint Eastwood föreskrev i filmen Heartbreak Ridge med marinkårsmottot:

”Adapt, improvise and overcome!”

DN
Aftonbladet
SR
DN
SvD