av Robin Häggblom
Det är intressant att från en finsk horisont notera hur väsensskild den svenska debatten rörande infanteri är. Mycket har redan sagts i den här debatten, men ett par punkter förtjänar ännu att lyftas fram.
Norrland är stort. Även om vi koncentrerar oss på det gamla Milo ÖN så har vi ett område om i runda tag 300×500 km, som innehåller synnerligen varierande terräng. Samtidigt är långt ifrån alla kvadratmetrar skapade lika, och jag vill därför ifrågasätta överste Henricssons påstående om att fienden väljer slagfältet. En offensiv fiende dikterar visserligen i någon utsträckning strategi, men på taktisk nivå är det onödigt att låta honom välja ett slagfält som gynnar honom. Det finns barrskog, kalfjäll, myrar, urbana miljöer, och inte minst älvar. Ofta hittas dessa dessutom som ett lapptäcke av olika terrängtyper. Påståendet att det inte i denna terräng skulle hittas lämpliga stridsställningar i tillräcklig mängd känns därför märkligt, speciellt då det strategiska djupet får anses vara en av norrländsk försvarsstrids stora fördelar. Det må så vara att svära i kyrkan, men att ge upp terräng för att vinna tid och få välja slagfält lär vara en absolut förutsättning för ett lyckat försvar när man är underlägsen i både antal och eldkraft. Det är inte heller en ny tanke, försvarsstrategin i Norrland under det kalla krigets byggde på att terräng uppgavs efter begränsat motstånd och striden upptogs på allvar vid lämpliga terränghinder.
En bandgående fiende har definitivt ett övertag i rörlighet utanför vägnätet, det är korrekt. Samtidigt kommer frågan hur den bandgående fiendens försörjningsleder ser ut? En stridsgrupp kan utan tvekan göra en kringgående rörelse flera mil genom väglöst land oberoende av årstid, men hur försörjs dessa? Det är ingen hemlighet att bandmarscher i terräng sliter på materiel och drar bränsle, och även om trängen också är bandgående är det svårt att argumentera för att en bandvagn med släp som vältrar sig fram genom djup snö och över ingenjörsförbandens broar kommer i närheten av vad traditionella tankbilar gör. I slutändan kommer en mekaniserad fiende att vara beroende av vägnätet, speciellt då järnvägarnas olika spårvidd gör det svårt att nyttja järnvägsnätet på bred front för en anfallare som kommer österifrån. I annat fall ger han upp en av sina största fördelar, den numerära överlägsenheten.
Vad är då lösningen? Det är att öka mängden förband genom relativt billiga förbandstyper såsom infanteri, samt att de få förband som finns måste ha en hög operativ och strategisk rörlighet, samt hög eldkraft och uthållighet. De måste också ha en mångsidighet som gör att de kan föra strid framgångsrikt i de olika typer av terräng som förekommer i Norrland. Eldkraften hos moderna infanterienheter ska inte underskattas, och precis som Fritzson konstaterar hjälper system såsom drönare på pluton- och kompaninivån tillsammans med moderna understödsvapen ytterligare.
Kraven på operativ rörlighet kommer sig av storleken på området som ska försvaras samt bristen på numerär hos de egna förbanden. Det är omöjligt att täck alla potentiella anfallsvägar, varför tillgängliga förband snabbt måste kunna omgruppera för att möta nya hot. Rörligheten är också en förutsättning för att kunna välja slagfält, så som diskuterats ovan. Uthållighet är en utmaning, då det finns stora risker att under delar av striden kommer underhåll och förstärkningar ha svårt att ta sig fram till slagfältet på grund av den fientliga överlägsenheten i indirekt eld, flyg, samt markförband (det sistnämnda höjer risken för att fientliga förband ska kunna kringgå egna ställningar och hota försörjningslederna). Notera att Finska Armén höjt storleken på alla nivåer av infanteriförband från skyttegrupper och uppåt, med målsättningen att öka uthålligheten i strid, framförallt genom att minska den inverkan som förluster har.
Eld och skydd är mer komplicerade faktorer än mängden kinetisk energi i målet och millimeter RHAe (rolled homogeneous armour equivalency). Infanteriets kroppsskydd har gått framåt de senaste trettio åren, men i sanningens namn så är infanteriets skydd att inte ses och att inte bekämpas till att börja med. Det är fiendens svårighet att identifiera stridsställningar samt resiliensen vid förluster som är grunden i infanteriets skydd. Fritzsons exempel från Libanon 2006 är ett utmärkt exempel på detta. Problemet var inte avsaknaden av eldkraft, Merkava IV och mekaniserade israeliska förband i allmänhet har mycket god eldkraft mot mjuka mål, förutan det faktum att 401 Brigaden inte kunde identifiera målen. Libanonkriget var kanske inget taktiskt mästerverk, men att påstå att det bara var 401 Brigadens “klantighet” är att bortse från Hizbollahs roll där de skickligt utnyttjade terrängen och kunde nyttja egna fördelar mot motståndarens styrkor. Noteras kan att 401 efter debaclet vid Wadi Saluki dragit lärdomar och deltagit med framgång i de israeliska operationerna i Gaza 2009 och 2014. En av de viktigaste åtgärderna är att spaningsförbanden inom brigaden övergivit bepansrade fordon till förmån för Humvees och fotpatruller, där det återigen framgår att skydd inte alltid handlar om pansarplåt, och framgångsrikt uppträdande på slagfältet kräver balanserade förband med olika truppslag som uppträder avsuttet eller uppsuttet beroende på uppgift och omständigheter.
Författaren driver den finlandssvenska försvars- och säkerhetspolitiska bloggen CorporalFrisk.com
