Den förändrade säkerhetspolitiska situationen, främst den oroande utvecklingen i Ryssland [1] [2] , hanteras av flertalet europeiska länder via medlemskapet i Nato och dess artikel 5. I Finland och Sverige har däremot det politiska intresset för medlemskap i Nato varit tämligen lågt och dessutom har EU ännu inte etablerat någon klar militär [3] roll inom utrikes- och säkerhetspolitiken.[4] Det finns därför all anledning att belysa en annan lösning för att öka säkerheten för länderna, en militär allians mellan Finland och Sverige.

Förändrat säkerhetspolitiskt läge Ryssland – Quo Vadis?

Ett alltmer egenmäktigt och upprustat Ryssland markerar handfast sina säkerhetspolitiska intressen genom att konsekvent åsidosätta den europeiska säkerhetsordning man själv var med om att bygga upp efter kalla krigets slut på 1990-talet. [5]

Västländernas oförmåga att i tid bilda sig en realistisk uppfattning om Rysslands avsikter och ambitioner som statlig aktör på den internationella arenan efter Jeltsins era, kommer nog att studeras noggrant av historikerna i framtiden. De flesta ledare i väst höll sig alltför länge i ett närmast post-euforiskt tillstånd efter de stora framgångarna på 1990-talet.

Vid en informell diskussion på FOI våren 2004 förklarade kollegerna för en av oss (SF) [6] hur de oroades av den ryska militära underrättelsetjänsten GRU:s alltmer dominerande roll rörande upprätthållandet av den läges- och hotbild som föredrogs för statsledningen. Ett centralt element i hotbilden redan då var uppfattningen om Ryssland som inringat av fiender från alla håll.

Första gången som västliga beslutsfattare över huvud taget noterade Rysslands allt hårdare lägesanalys var några år senare, under Putins tal vid säkerhetskonferensen i München i februari 2007.[7] De västliga deltagarnas överraskning och misstro mot Putins budskap var inte att ta miste på.

FOI-kollegerna påpekade 2004 hur undermålig GRU:s analysförmåga hade varit under kalla kriget. Ifall GRU fortsatte på samma sätt som tidigare, att kraftigt överdriva verkliga eller inbillade hot mot Ryssland, kunde de långsiktiga riskerna bli allvarliga. Trots femton års solid förvarning har det varit svårt för dessa realistiska analytiker att få genomslag bland beslutsfattarna.

Det fanns redan tidigt tecken på att Ryssland inte avsåg att efterleva OSSE:s regelverk om detta hindrade den egna maktutövningen inom ”det nära utlandet”. Ryssland engagerade sig militärt i flera oroshärdar inom det post-sovjetiska territoriet i avsikt att återta sin gamla kontroll över länder vars suveränitet man inte tog på allvar. Att skapa frusna konflikter blev en beprövad metod, använd redan 1992.

Skulden för kriget i Georgien i augusti 2008 brukar ofta vältras över på Georgien självt och dess ”ansvarslösa” president Saakasjvili samt även på USA som hade skapat förväntningar om ett georgiskt Natomedlemskap.

Men fyra år efter kriget kritiserade ledande ryska generaler president Medvedev för obeslutsamhet och sölande vilket ledde till onödiga förluster.[8] President Putin själv poängterade också att kriget mot Georgien började planeras i slutet av 2006 eller i början av 2007 och att planen utföll väl. Man skulle kunna säga att Georgien föll offer för en medveten provokation, enligt en modell som ryssarna kallar reflexiv kontroll.

Georgien hade, efter att ha provocerats, attackerat de sydossetiska separatisterna, varför den ryska armén legitimt kunde gå till ”motanfall”.[9] I augusti 2018 framkom också att ansenliga mängder av förbjudna taktiska missilsystem, SS-21 Totjka-U, i hemlighet hade tillförts separatisterna i Abchazien redan 2007. Två förstärkta pansarbataljoner hade vidare avancerat genom Roki-tunneln in på georgiskt territorium redan innan president Medvedev kungjorde den ryska interventionen officiellt.[10]

För Ryssland blev Georgienkriget en klar bekräftelse på att bruket av militär makt för att främja landets intressen i Rysslands gränsområden var värt riskerna och att den västliga responsen skulle förbli obetydlig. Än säkrare på den inslagna politiska inriktningen blev Putin då USA 2013 inte följde upp sitt hot mot Assad i Syrien att bruk av kemiska vapen mot civilbefolkningen skulle leda till militära åtgärder från USA:s sida. Ifall Rysslands allierade Assad hade störtats, skulle det ha inneburit ett katastrofalt bakslag för Putin och Rysslands renommé som storpolitisk aktör.

Inom den ryska politiska eliten råder dessutom en närmast paranoid rädsla för färgrevolutioner och regimskiften som anses ligga högt på den västliga agendan. ”Vi måste se sanningen i ögonen”, sa president Medvedev i februari 2011 med hänvisning till Arabvåren, ”detta är det slags scenario de planerat för oss och nu kommer de att anstränga sig ännu hårdare för att få det gjort”.[11] Generalstabschefen Valerij Gerasimov var inne på samma tema i ett föredrag i början av mars 2019.[12]

Brittiska Rysslandsforskaren Keir Giles skriver i sin utomordentliga nya bok ”Moscow Rules” om hur Putin vid inledningen av sin tredje presidentperiod kunde notera krigsmaktens ökande militära förmåga och att ”bruket av militär makt var ett lämpligt sätt att motverka en fortsatt försämring av läget i Ukraina i början av 2014 och i Syrien i oktober 2015”.[13]

Obamas återhållsamhet visavi Syrien gav alltså Putin blodad tand och bidrog sannolikt till Rysslands allt djärvare operationer följande år med annekteringen av Krim och kriget mot Ukraina.

Hur långt de ryska ambitionerna utsträcker sig rörande kontroll av länderna i det som man i Moskva anser vara sin legitima intressesfär – diametralt motsatt det som redan Helsingforsdokumentet från 1975 och alla senare centrala OSSE-dokument stipulerar – är omöjligt att besvara. President Sauli Niinistö gav sin generella uppfattning om hur man bör hantera Ryssland vid Brookings Institution i USA i september 2018:

– Med Ryssland måste man vara rak och bestämd. Det finns ett gammalt finskt ordspråk som säger att kosacken tar allt som är löst. Vi måste alltså se till att vi har kontroll på allt och att ingenting hänger löst, säger Niinistö till HS.[14]

Keir Giles analys, solitt underbyggd av tungt vägande källor, kommer till slutsatsen att Putin-regimen och Ryssland är i en ständig konfrontation med väst. För att undvika krig i Europa måste Sverige och andra länder sätta hårt mot hårt.

Giles menar att den ryska nationalismens mentala karta är det ryska imperiet 1914. Då låg Ukraina, Polen, Estland, Lettland, Litauen och Finland under ryskt styre.

– Var gränsen går för territoriet som borde tillhöra Ryssland har alltid varit flexibelt i ryskt tänkande. Vi har talat med ryska generaler som anser att dessa länder borde vara under rysk kontroll. Det betyder inte att de ska invaderas och betvingas militärt. Man kan använda informationskrigföring och omstörtande verksamhet, säger Giles.[15]

Giles får stöd för sin uppfattning av ryska generalstabschefen, armégeneral Valerij Gerasimov som i ett föredrag den 2 mars 2019 på sedvanligt sätt projicerade den ryska synen på USA och väst.[16]

Både Finland och Sverige bedömer att något akut militärt hot mot länderna inte föreligger, men däremot kan man inte längre utesluta krig i vårt närområde. Man anser även allmänt att det vore mycket svårt för våra länder att i en dylik situation kunna stå utanför en militär konflikt.

Norska tidigare underrättelsechefen, generallöjtnant Kjell Grandhagen, utvecklade vid ett internationellt seminarium (Army Summit 2018) i september 2018 vilka utmaningar man står inför uppe i norr.[17]

Ryssland har satsat massivt på sina strategiska kärnvapen och deras stödsystem på Kola.[18] General Grandhagen påpekade att Rysslands försvarsplan för Kolaområdet utgår från det fundamentala strategiska intresset att säkra landets nukleära andraslagsförmåga. I praktiken handlar det alltjämt om det s k bastionförsvaret från kalla kriget. Det viktigaste är dock att förstå att bastionförsvaret inte är enbart en marin fråga, utan att det även har en betydande landkomponent. Chefen för ryska Norra militärdistriktet kan inte känna sig trygg i vetskapen om att de viktigaste baserna på Kola är inom Natos artilleriräckvidd, menar general Grandhagen. Konsekvensen av detta är att norska försvarsplaneringen måste utgå från en sannolik rysk markoperation mot Finnmark som del av en större bastionsoperation.

I detta sammanhang är det värt att notera förra chefen för västra militärdistriktet, generalöverste Andrej Kartapolov visade en kartbild vid ett seminarium 2015 som innehöll en starkt markerad rysk uppfattning om Natos kraftsamling mot Ryssland. Den omfattade ett område med flygbaser i Finland och Sverige inringat, militär infrastruktur som betecknades som betydelsefullt för Nato.[19] Det är svårt att värja sig för tanken att Ryssland skulle se det som nödvändigt att kontrollera området i ett krisläge och därmed hindra Nato från att kunna använda det. Det är även uppenbart att ryska militären inte gör någon åtskillnad på Natomedlemmar eller partnerländer i Norden. På politisk nivå är distinktionen däremot alltjämt tydlig.

En reflexion av beskrivningen ovan är att Lappland och södra Finland igen kommer att bli två säkerhetspolitiska tyngdpunktsområden. Så var fallet även under kalla kriget.

Analysen pekar otvetydigt även på behovet för de nordiska länderna att samla sig till insatser som förstärker den samlade förmågan och beredskapen. Det sker naturligtvis på nationell basis. Finland har upprätthållit armén intakt och även moderniserat de viktigaste delarna. De prioriterade brigaderna är slagkraftiga, men stora brister finns hos lokalförsvarsförbanden. Eftersom finska försvarsmaktens modernisering under 2020-talet koncentreras till marinen och flygvapnet, kommer utvecklingen av armén att prioriteras först på 2030-talet.

Ett obestridligt faktum är att de nordiska ländernas markstridsförmåga sammantaget är otillräcklig. Intensifierad övningsverksamhet och planering har betydelse, men i grunden löses inte frågan utan avsevärd styrketillväxt. Övningen Trident Juncture 2018 ledde till skarp kritik mot Norge för bristande förmåga från Natos sida.[20]

Rysslands allt starkare satsning på långräckviddiga missilsystem med nukleär option inom armén, marinen och flygvapnet, innebär ett allt större problem för försvarsplaneringen i de nordiska länderna. För Europa var INF-avtalet synnerligen värdefullt, eftersom det förbjöd markbaserade ballistiska missiler och kryssningsmissiler i räckviddsområdet 500 – 5 500 km, oberoende av vilka slags stridsdelar missilerna bar.

US Army blev kärnvapenfritt i början av 1990-talet utifrån ett ensidiga beslut av George H W Bushs administration. Det läget består alltjämt och trots att även USA drar sig ur INF har man inga planer att återintroducera taktiska kärnvapen i armén.

Även Gorbatjov och Jeltsin fattade motsvarande beslut att dra tillbaka kärnvapenstridsspetsarna, men på 2000-talet skedde en återgång. På hemsidan för ryska arméns missil- och artilleristyrkor har vapenslagets huvuduppgift redan länge definierats som att förinta fienden med konventionell eller nukleär eld.[21] Kryssningsmissiler och taktiskt-operativa ballistiska missiler har en primär konventionell roll, men i sin retorik brukar ryska media inte låta bli att poängtera deras kärnvapenroll. Detta har utvecklats i Jamestown Foundations färska bok Russia’s Military Strategy and Doctrine.[22]

Bråket rörande ryska kryssningsmissilen 9M729, vars Natobeteckning är SSC-8, för lätt tankarna på villospår. I Tyskland publicerades den 10 februari 2019 en initierad artikel rörande INF-motsättningarna mellan Ryssland och USA. I artikeln beskrevs hur Ryssland utplacerat fyra artilleribataljoner med den förbjudna missilen på fyra olika orter, sammanlagt 16 lavetter, var och en med fyra missiler.[23] Det kan ses som begynnelsen på en post-INF-period, där dessa mer långskjutande system får en successivt starkare roll.

Emellertid är SSC-8-förbandens styrka i dagsläget rätt marginell i jämförelse med de dryga tio Iskanderbrigader med sammanlagt minst 500 missiler som Ryssland har operativa, de två närmaste i Luga ca tio mil söder om St. Petersburg och i Kaliningrad.

Missilsystemet 9K720 Iskander började utvecklas strax efter att INF-avtalet gick in i sin implementeringsfas. Missilen bygger på 9K714 Oka (SS-23 Spider) som hörde till de missilsystem som man var tvungen att förstöra i samband med INF. Serieproduktionen av systemet med ballistiska missilen Iskander-M (9M723) inleddes mot slutet av 2000-talets första decennium och den första kompletta brigaden blev operativ 2010.[24] Iskander-M-brigaderna tillfördes snart även kryssningsmissilen 9M728 Iskander-K (som också kallas R-500). FOI bedömer att den missilen blev klar för operativt bruk 2008. [25]

De verkliga räckvidderna för dessa missiler överstiger markant tillåtna 500 km. Kryssningsmissilen har en räckvidd som kan bedömas vara närmare 80 procent av Kalibr-missilens, d v s ca 1 500 km.

Efter USA:s meddelande om sitt kommande utträde från INF, befullmäktigade president Putin försvarsminister Sjoigu att börja utveckla system som inte längre är bundna av INF-avtalet.[26] TASS rapporterade senare att en landbaserad version av kryssningsmissilen Kalibr-M med räckvidd på 4 500 km skulle börja utvecklas.[27]

Detta är vad man i Europa inklusive Östersjöregionen har att förhålla sig till.

Vad gör Finland och Sverige?

Finland, Sverige och omvärlden

Ett nära svensk-finskt samarbete inom säkerhetspolitik och försvar ter sig på många sätt naturligt med tanke på geografi, historia och avsaknaden av Natomedlemskap.

Efter den ryska annekteringen av Krim stod det klart att Finland och Sverige båda behövde stärka sin säkerhet, men Natomedlemskap framstod av inrikespolitiska skäl inte som en framkomlig väg. Därför var bilateralt samarbete en av vägarna.

Redan 2001 noterades att ”Sverige och Finland har ett särskilt nära samarbete i säkerhetspolitiska frågor” [28] och 2009 kom Stoltenbergrapporten [29] som föreslog åtgärder för att öka det nordiska samarbetet.

Men efter att annekteringen av Krim 2014 gjort klart att Ryssland anser sig kunna angripa länder som inte är med i Nato, så har Sverige och Finland börjat att intensifiera och fördjupa sitt säkerhetspolitiska och militära samarbete. Detta framgick klart av den försvarspolitiska inriktningspropropositionen 2015 [30], den av regeringen beställda utredningen ”Förutsättningar enligt regeringsformen för fördjupat försvarssamarbete.”[31] samt, den av regeringen beställda utredningen ”Säkerhet för ny tid”. [32]

I Förutsättningsutredningens betänkande” [33] utvecklas tankarna angående samarbete sålunda: ”… förberedelser för ett gemensamt användande av civila och militära resurser i olika scenarier. Exempel på detta kan vara hävdandet av respektive lands territoriella integritet eller utövande av rätten till självförsvar enligt artikel 51 i FN:s stadga. Sådan planering börvara ett komplement till, men skilt från, respektive lands nationella planering. Samarbetet innebär en möjlighet till gemensamt agerande, men inte några utfästelser.”

Idag är det mycket vanligt med gemensamma övningar [34] [35], vilket är en grundläggande förutsättning för att skapa militära och säkerhetspolitiska optioner för den politiska ledningen i länderna. Det finsk-svenska samarbetet omfattar ett intensifierat säkerhetspolitiska samarbete och omfattar numera till och med”… den operativa planeringen i alla situationer.”[36]

De successivt fördjupade samarbetsformerna, som Sverige och Finland har med Nato, ger inte de garantier som följer med medlemskap, d v s Artikel 5.

Då Nato-samarbete sannolikt får vänta under överskådlig tid, har det funnits skäl att utvärdera andra möjligheter, där särskilt det militära samarbetet med USA är centralt. En första seriös studie som initierades av US Army War College Strategic Studies Institute, utkom i februari 2015.[37]

Mycket av analyserna och rekommendationerna har senare blivit officiell politik och finns dokumenterade i den avsiktsförklaring (Trilateral Statement Of Intent) som USA:s, Finlands och Sveriges försvarsministrar undertecknade i Washington i maj 2018. [38] Denna omfattar bl a intensifierad dialog, övningsverksamhet samt utökad interoperabilitet. I svensk press har det förekommit artiklar om att USA i praktiken har en strategisk allians med Finland och Sverige.[39]

I Försvarsberedningens rapport [40] framgår att ”Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas” och att landet oundvikligen påverkas vid en säkerhetspolitisk kris i närområdet, som i vissa fall kan ha ett mycket snabbt förlopp. En kris i närområdet blir därför snabbt regionaliserad. Sannolikheten att en stat kan stå utanför konflikter i närområdet är därför liten och berörs inte i fortsättningen av detta inlägg. [41] Regionaliseringen ger också en realistisk utgångspunkt för den nationella strategin, med militärstrategiska konsekvenser. [42] [43]

Försvarsallians mellan Finland och Sverige

Varje möjlighet till en ökad militär operativ förmåga behöver förberedas grundligt redan i fred, i samverkan med andra. Detta gäller i synnerhet Finland och Sverige som har ett mycket nära samarbete som kan utvecklas. I avvaktan på en annan lösning, som kan omfatta EU och/eller Nato, är en militär allians mellan Finland och Sverige det första steget mot en ökad gemensam säkerhet.

Det finns två speciellt viktiga utgångspunkter för detta:

Den allra viktigaste är att en kris i närområdet snabbt skulle sprida sig till hela regionen, varför den egna nationella handlingsfriheten i praktiken är högst begränsad. Det bör därför vara utgångspunkten för vidare planering i samverkan med andra.

Den andra är att förberedelser då kan göras mycket grundligt och att militära optioner kan utvecklas så långt som de samlade resurserna medger.

De konkreta militära fördelarna med en finsk-svensk allians är t ex en avsevärd ökad förutsägbarhet om agerandet i kris och krig. Därutöver ett ökat strategiskt djup, gemensamt basutnyttjande, ökad förmågebredd (svenska ubåtar, finska kryssningsmissiler) för bägge parter. [44]

I Sverige skall det militära försvaret ”… först och främst utgöra en tröskel för den som vill angripa eller utöva påtryckningar på Sverige.” [45] I Finland uttrycks det så här: ”Med trupper som står i omedelbar beredskap, vilka är effektiva och utrustade med moderna system och innehåller trupper från alla försvarsgrenar, strävar man i första hand efter att förhindra att en situation skärps så att militära maktmedel används mot Finland.” [46]

Den viktigaste politisk-strategiska konsekvensen av direkt förpliktigande svenskt-finskt försvarssamarbete skulle vara att undanröja möjligheten för militära aktioner mot bara ett av länderna.

Den viktigaste militärstrategiska målsättningen skulle vara att åstadkomma en högre gemensam krigsavhållande förmåga/tröskeleffekt, d v s så att en potentiell angripare avstår från militära aktioner.

Robert Dalsjö [47] har beskrivit begreppet tröskel i fem olika dimensioner, som viljemarkering, avskräckning, larmklocka, hinder och snubbeltråd, där det senare engagerar andra stater.

I praktiken behöver varje nationalstat snabbt gripbara militära resurser för att sända signaler, som avskräckning, larmklocka och som ett militärt hinder.

Det militära försvaret måste därför kunna verka snabbt och effektivt. Underlaget för beslut måste vara så korrekt som möjligt och beslutsvägarna tydliga så att beslut kan fattas tidigt samt delegeras så långt som möjligt.

Kravet på snabbt agerande innebär att den militära beredskapen snabbt och flexibelt måste kunna anpassas till det läge som råder. De militära förbandens personal skall vara rätt utbildade, samövade och med anpassad beredskap samt ha tillgång till den utrustning som behövs. Logistiken måste också vara förberedd, så att erforderligt stöd kan ges eller erhållas inom aktuellt operationsområde.

Trappas konfliktnivån upp, d v s om angriparen ändå väljer att utnyttja militära medel, måste den politiska viljan vara av sådan kaliber att gemensamma finska och svenska militära operationer inleds. Den gemensamma militärstrategiska planeringen bör därför utgå från dessa förutsättningar, den måste ha stöd på högsta politiska nivå och beslutsfattandet vara övat. I annat fall kommer trovärdigheten att vara högst begränsad och därmed realismen i planeringen.

Ökas konfliktnivån ytterligare, mot nivåer som svårligen låter sig hanteras av de båda länderna, ökar förhoppningsvis sannolikheten för ett ingripande från andra aktörer, t ex Nato, eftersom det ligger i deras egenintresse att en konflikt i närområdet begränsas.

Den operativa förmågan hos Finland/Sverige bör åtminstone ha målsättningen att kunna verka så lång tid som behövs till dess att Nato:s styrketillväxt genererat förmåga till mer uthålliga insatser till vår fördel. [48]

Däremot innebär ovanstående inga som helst garantier, varför strategin är förenad med risktagning. Det kan naturligtvis också inträffa att aktörer, vid en kostnads – nyttoanalys, kommer fram till att risken vid ett ingripande på finsk-svensk sida är orimligt hög. [49]

En synnerligen betydelsefull faktor är att Nato, främst USA, bereds möjlighet att utnyttja finskt och svenskt luftrum, hamnar m m i syfte att kunna förstärka Nato-medlemmarna i närområdet, främst Estland, Lettland och Litauen.

Vägen framåt

Tankarna kring några för en finsk-svensk allians centrala områden behöver utvecklas ytterligare. Bland dessa återfinns t ex ledningsprocessen och gemensamma staber, utbildning/övningar, snabbinsatsförband, ledning, materiel och logistik m m.

Ledningsprocessen och gemensamma staber

Ledningsprocessen skapar förutsättningar så att resurserna kan användas så tidigt och effektivt som möjligt. Utredningen ”En rättslig reglering av försvarssamarbetet med Finland” [50] har behandlat frågor kring beslutsprocessen för att kunna ge/ta emot militärt stöd.[51]

Det behöver, enligt författarna av denna artikel, sannolikt skapas ett gemensamt politiskt beslutsorgan, motsvarande det Nordatlantiska rådet i Nato. En gemensam stab torde också behövas, med uppgift att bereda och fatta nationellt accepterade politisk-strategiska beslut, utifrån en gemensam lägesbild, om utnyttjande av civila och militära resurser längs hela konfliktskalan.

Militärt finns motsvarande behov av en gemensam stab för nationellt accepterad militärstrategisk planering och beslut som skall stödja den politisk-strategiska beslutsfattningen.

Militärstrategisk planering omfattar ett brett urval av mer eller mindre sannolika situationer, där de alternativ som är mest sannolika eller farligast blir utgångspunkten för en mer detaljerad planering. En högst rimlig slutsats, eftersom ingen småstat har oändliga resurser och detta gäller speciellt Finland och Sverige.

I staben utarbetas bl a gemensamma militärstrategiska planer om möjligt baserade på samma struktur och dokument som används i samarbetet med Nato. Gränsytorna till Nato skall också vara väldefinierade och förfarandet vid begäran om/mottagande av resurser skall vara tydliggjort och förövat.

Kommando- och kontrollsystem bör vara lika/kompatibla i båda länderna så att ledning och utbyte av information kan ske utan problem. En gemensam bild av läget i närområdet på marken, till sjöss och i luften måste finnas. Därtill bör resurser för målupptäckt (ISR) och beredning kunna utnyttjas gemensamt med beredning och beslut enligt Nato-metodik om insats (targeting).

Det gemensamma språket bör vara engelska, men kan på militär taktisk/stridsteknisk nivå vara finska eller svenska. Vid samverkan mellan finska och svenska enheter används engelska.

Finsk och svensk personal bör regelbundet tjänstgöra i den gemensamma militärstrategiska staben och andra staber/förband i Finland och Sverige. I den gemensamma staben bör officeren främst ha kompetens mot befattningar på nivå OF-3, eller högre, samt lämplig nivå på OR. På motsvarande sätt anpassas kompetenskraven mot andra förband/staber, både för OF resp OR.Den politiska och militära ledningen i de föreslagna staberna bör ha en sådan beredskap och mandat att beslut kan fattas snabbt och entydigt, d v s så att ledningsmässiga friktioner minimeras.

Utbildning och övningar mm

Den militära, och sannolikt den civila, bilaterala interoperabiliteten kan utvecklas. Utbildningssystemet i båda länderna kan utnyttjas ömsesidigt i betydligt högre omfattning än vad som är fallet idag. Samtidigt är det naturligtvis viktigt att ta stor hänsyn till språk, ekonomiska förutsättningar, nationella intressen etcetera så att deltagandet skapar mervärde och i förlängningen militär operativ effekt. I de fall en utbildning är av gemensam karaktär, bör en samlokalisering övervägas.

Gemensamma övningar [52]bör fortsätta och öka i omfattning på alla nivåer samt inledas på den politisk-strategiska och militärstrategiska nivån. Skälen är att generellt öka förmågan baserade på aktuella militärstrategiska planer m m.

Förhandslagring av materiel för aktuella operationsområden bör övervägas.

Snabbinsatsförband – militära och civila?

Finland och Sverige bör fortsätta på inslagen väg och skapa samt vidmakthålla militära snabbinsatsförband som kan verka till sjöss, på marken och i luften samt i anslutning till detta förmågor för logistik m m.

De civila delarna av försvaret i Sverige behöver öka sin förmåga så snabbt som möjligt, för att skapa en ”civil” tröskeleffekt, vilket också gagnar det militära försvaret.

Samarbetet mellan Finland och Sverige kan intensifieras på områden som gagnar ländernas civila försvar. På sikt kanske tiden är mogen för gemensamma civila snabbinsatsförband som kan användas som förstärkning av lokala resurser?

Rättsliga regleringar

I Sverige har Utredningen om en rättslig reglering av försvarssamarbetet med Finland” [53] bl a lämnat förslag på en ny lag om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland.

Punkten utvecklas av författarna till denna text i en kommande utgåva av Kungl Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift.

Några avslutande reflektioner

Den viktigaste strategiska innebörden av en militär allians är att länderna tar ytterligare ett steg mot ett aktivt och påtagligt ansvar för säkerhetspolitiken i en orolig tid.

Fördraget mellan Finland och Sverige bör, i allt väsentligt, använda Washingtonfördraget. Skälen är att detta skulle undvika utdragna utredningar och förhandlande om formuleringar. Dessutom har Washingtonföredraget visat sig fungera väl i 70 år och att det skulle underlätta ett framtida medlemskap i Nato.

Kanske skulle en finsk-svensk ”Article 5” kunna se ut så här:

Finland and Sweden agree that an armed attack against one of them shall be considered an attack against them both and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them, in exercise of the right of individual or collective self-defence recognised by Article 51 of the Charter of the United Nations, will assist each other so attacked by taking such action, including the use of armed force, to restore and maintain the security. Any such armed attack and all measures taken as a result thereof shall immediately be reported to the Security Council. Such measures shall be terminated when the Security Council has taken the measures necessary to restore and maintain international peace and security.[54]

De nödvändiga ekonomiska satsningarna [55] inom ländernas militära försvar måste fortsätta.

De militära styrkorna bör även fortsättningsvis vara allsidigt och nationellt sammansatta, d v s med de förmågor som Finland/Sverige anser behövs nationellt.[56] Så kallad pooling bör därför hanteras med stor försiktighet, helst undvikas, så att nationell kompetens bibehålls och interoperabilitet bör därför vara huvudregel.

Däremot kan resurser för strategisk och operativ ledning, lufttankning samt tyngre flygtransporter anskaffas gemensamt.[57]

En allians medför också större möjligheter till gemensamt agerande i andra situationer, t ex vid en långvarig kris på låg nivå som en enskild nation som Finland eller Sverige har svårigheter att hantera. Upprepade kränkningar av, eller offensiv verksamhet i närheten av, ländernas territorier kan ställa högre krav på militär beredskap. Det kan röra sig om utökad beredskap för mark-, sjö-, eller flygstridskrafter samt militära och politiska ledningsresurser under lång tid.

En synnerligen betydelsefull faktor är det ömsesidiga förtroendet.

I klartext – om Finland eller Sverige direkt eller indirekt berörs av militära operationer från främmande makt kommer en allians ”..med en sannolikhet gränsande till visshet.” [58] att fungera?

”The Swedish population now seems to believe that Sweden will be defended together with others, while the Finnish population remains sceptical of even the need for external assistance – especially if it requires a commitment to help defend others in return.”

“Finnish politicians have been open to the idea of a binding defence agreement, while

Swedish ones have not, but if public opinion continues to change as it has, even Swedish politicians may come to similar conclusions as their Finnish counterparts.” [59]

Svaret är naturligtvis att vi inte vet med säkerhet innan vi ställs inför en utmanande situation, men det är det bästa vi kan göra i väntan på ett Nato-medlemskap.

Stig Rydell är RO/överstelöjtnant i Flygvapnet och har tidigare bl a varit strategilärare vid den svenska, norska och finländska försvarshögskolan samt tjänstgjort inom Nato. Stefan Forss är professor och kallad ledamot av KKrVA.

(Varmt tack till ledamoten av KKrVA, forskningsledaren Robert Dalsjö för värdefulla synpunkter och bidrag)

Foto: shutterstock.com

Noter

[1] ”Försvarsberedningen slog fast att den ryska aggressionen mot Ukraina 2014 utgör den största utmaningen mot den europeiska säkerhetsordningen sedan kalla krigets slut. Ryssland har visat sig berett att bryta mot etablerade folkrättsliga normer.”, Säkerhet i ny tid, SOU 2016:57, sid 12

[2] ”Den första är att den enda stat i Sveriges närområde som under överskådlig tid kan tänkas utöva militär aggression mot sina grannar är Ryssland.” Ibid, sid 41.

[3] ”Aktiveringen av EU-fördragets solidaritetsartikel 42.7 efter terroristattackerna i Paris 2015 utgör en påminnelse om att EU-solidariteten har en reell säkerhets- och försvarspolitisk dimension, även om denna inte tar sig samma institutionella uttryck som i Nato.” Ibid sid 17.

[4] ”EU:s operativa fokus ligger i dag på civila och militära rådgivande och kapacitetsbyggande insatser, inte minst i afrikanska konfliktområden.” ”För svensk försvarsförmåga förblir EU-samarbetet av begränsad betydelse.” Ibid, sid 17.

[5] En stor del, 59 %, av Sveriges befolkning är oroade över utvecklingen i Ryssland, https://www.msb.se/RibData/Filer/pdf/28769.pdf

[6] SF=Stefan Forss

[7] President Vladimir V. Putin, Speech and the Following Discussion at the Munich Conference on Security Policy, President of Russia, 10 February 2007, http://en.kremlin.ru/events/president/transcripts/24034

[8] Sputnik International, Former Generals Slate Medvedev Over Georgia War, 8 August 2012, https://sputniknews.com/world/20120808175066806/

[9]RT, Russia was prepared for Georgian aggression – Putin, 8 August 2012, https://www.rt.com/russia/putin-ossetia-war-plan-168/

[10] Pavel Felgenhauer, Russia Threatens a Renewed War in Georgia to Prevent Nato Enlargement, Eurasia Daily Monitor, 9 August 2018, https://jamestown.org/program/russia-threatens-renewed-war-in-georgia-to-prevent-nato-enlargement/

[11] Dmitry Medvedev held a meeting of the National Anti-Terrorist Committee in Vladikavkaz, President of Russia, 22 February 2011, http://en.kremlin.ru/events/president/news/10408

[12]Roger McDermott, Gerasimov Unveils Russia’s ’Strategy of Limited Actions’, Jamestown Foundation, Eurasia Daily Monitor, 6 March 2019, https://jamestown.org/program/gerasimov-unveils-russias-strategy-of-limited-actions/

[13] Keir Giles, Moscow Rules, Chatham House, London, 2019, s. 53.

[14]Jonas von Wendt, President Niinistö: Kosacken tar allt som är löst, Hufvudstadsbladet, 27.9.2018, https://www.hbl.fi/artikel/president-niinisto-kosacken-tar-allt-som-ar-lost/

[15] Mikael Holmström, Vi måste inse att Kreml vill oss illa, Dagens Nyheter, 20.2.2019, https://www.dn.se/nyheter/sverige/rysslandsexpert-vi-maste-inse-att-kreml-vill-oss-illa/

[16] Sputnik International, Russia’s Geopolitical Rivals Preparing for High-Tech Wars in Space – Gen Staff, Sputnik International, 2 March 2019, https://sputniknews.com/military/201903021072893281-russia-hightech-space-wars/. Se även Andrew E. Kramer, Russian General Pitches ‘Information´ Operations as a Form of War, The New York Times, 2 March 2019, https://www.nytimes.com/2019/03/02/world/europe/russia-hybrid-war-gerasimov.html

[17] Lt.Gen. (ret.) Kjell Grandhagen, ARE LAND FORCES RELEVANT IN HIGH NORTH DETERRENCE AND WARFARE?, Norwegian Army Summit 2018, 18 September 2018, https://forsvaret.no/en/ForsvaretDocuments/(U)%20Kjell%20Grandhagen%20ARE%20LAND%20FORCES%20RELEVANT%20IN%20HIGH%20NORTH%20DETERRENCE%20AND%20WARFARE.pdf; Army Summit 2018 kan ses i sin helhet på YouTube,https://www.youtube.com/watch?v=tPkkwwSmsAw

[18]Thomas Nielsen, Satellite images reveal Russian navy’s massive rearmament on Kola Peninsula, The Barents Observer, 16 September 2018,https://thebarentsobserver.com/en/node/4370

[19] Dmitry Gorenburg, Moscow Conference on International Security 2015 Part 4: Russian views of Nato, Russian Military Reform, 19 May 2015, https://russiamil.wordpress.com/2015/05/

[20] Sveinung Berg Bentzrød, Nato: Norge må skaffe sig et troverdig forsvar, Aftenposten, 18 februar 2019, https://www.aftenposten.no/norge/i/OnxG0q/Nato-Norge-ma-skaffe-seg-et-troverdig-forsvar

[21] Ministry of Defence of the Russian Federation, Land Forces, Missile troops and artillery, http://eng.mil.ru/en/structure/forces/ground/structure/rvia.htm

[22] Glen E. Howard and Matthew Czekaj, Russia’s Military Strategy and Doctrine, Jamestown Foundation och Brookings Institution Press, Washington D.C., 2019, https://jamestown.org/product/russias-military-strategy-and-doctrine/. För en analys av Rysslands kärnvapenpolitik, strategi och doktrin, se kapitlen 6 och 7, Stefan Forss, Russian Nuclear Policy, Strategy and Doctrine, ss. 185 – 250; Stephen Blank, Putin’s ’Asymmetric Strategy’: Nuclear and New-Type Weapons in Russian Defense Policy, ss. 251 – 301.

[23] Thomas Gutschker, Amerika plant kein Wettrüsten, Frankfurter Allgemeine Sonntagszeitung, 10 Februar 2019, https://www.faz.net/aktuell/politik/ausland/russland-verfuegt-ueber-mehr-raketen-als-bislang-bekannt-16032894.html

[24] Stefan Forss, The Russian Operational-Tactical Iskander Missile System, National Defence University, Department of Strategic and Defence Studies, Working Paper No 42, 2012, ss. 9-10, http://urn.fi/URN:NBN:fi-fe201210029314

[25] Ulf Saxin, Kryssningsrobotar – En systemöversikt, FOI, juni 2018, FOI–D0823—SE, ss. 28 – 29.

[26] President of Russia, Meeting with Sergei Lavrov and Sergei Shoigu, 2 February 2019, http://en.kremlin.ru/events/president/news/59763

[27] TASS, Russia to develop land-based Kalibr-M missile – source, 23 February 2019, http://tass.com/defense/1046090

[28] ”Säkerhetspolitik, analyser och tillämpningar”, sid 142, Nils Andrén, Norstedts 2002

[29] ”NORDISK SAMARBEID OM UTENRIKS- OG SIKKERHETSPOLITIKK” Forslag overlevert de nordiske utenriksministere på ekstraordinært nordisk utenriksministermøte, Oslo 9. februar 2009 Thorvald Stoltenberg.

”Förslagen omfattade bland annat samarbete kring luftrumsövervakning på Island, ett kompetensnätverk mot digitala angrepp, fördjupat militärt samarbete samt en nordisk solidaritetsförklaring.”

[30] ”I inriktningspropositionen (prop. 2014/15:109 s. 24) anges att samarbetet med Finland redan i dag är omfattande och inkluderar ett betydande övningssamarbete. Försvarssamarbetet mellan Finland och Sverige bör enligt regeringen även omfatta operativ planering och förberedelser för ett gemensamt användande av civila och militära resurser i olika scenarier. Exempel på detta kan vara hävdandet av respektive lands territoriella integritet eller utövande av rätten till självförsvar enligt artikel 51 i FN:s stadga. Sådan planering bör vara ett komplement till, men skilt från, respektive lands nationella planering. Samarbetet innebär en möjlighet till gemensamt agerande, men inte några utfästelser.” SOU 2016:64, sid 38.

[31] Ibid, sid 38

[32] ”Betänkande av Utredningen om Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska samarbete”, SOU 2016:57, sid 14. ”Samarbetet med Finland är Sveriges närmaste bilaterala försvars- och säkerhetspolitiska relation. Den politiska avsikten är att fördjupa detta på bred front, med en ambitionsnivå som är fundamentalt ny för både Sverige och Finland – ”bortom fredstida förhållanden”. Denna samverkan innebär ett säkerhetspolitiskt paradigmskifte för Sverige, liksom för Finland.”

[33] Förutsättningar enligt regeringsformen för fördjupat försvarssamarbete, Betänkande av Förutsättningsutredningen SOU 2016:64, sid 38-40

[34] A forthcoming publication by U.S. Army War College:”Deterrence in the Nordic-Baltic Region, Developing the disparate Nordic armed forces in cooperation” Juha Pyykönen and Stefan Forss, September 2017

[35] https://maavoimat.fi/en/article/-/asset_publisher/suomi-osallistuu-northern-wind-2019-harjoitukseen-pohjois-ruotsissa

[36] Statsrådets försvarspolitiska redogörelse, Statsrådets kanslis publikationsserie 6/2017, sid 18

[37]Stefan Forss och Pekka Holopainen, Breaking the Nordic Defense Deadlock, U.S. Army War College, Strategic Studies Institute, February 20, 2015 (https://ssi.armywarcollege.edu/pubs/display.cfm?pubID=1253)

[38] The Department of Defense of the United States of America and the Ministry of Defence the Republic of Finland and the Ministry of Defence of the Kingdom of Sweden, TRILATERAL STATEMENT OF INTENT, Washington, D.C., 8 May, 2018 (https://www.defmin.fi/files/4247/Trilateral_Statement_of_Intent.pdf)

[39]Mikael Holmström, Amerikansk politiker: Sverige i praktiken i ”strategisk allians” med USA, Dagens Nyheter, 19 maj 2018 (https://www.dn.se/nyheter/politik/amerikansk-politiker-sverige-i-praktiken-i-strategisk-allians-med-usa/)

[40] Motståndskraft, Försvarsberedningens rapport, Ds 2017:66, sid 61.

[41] ”Globaliseringen, med den i grunden positiva utvecklingen den medför, innebär att enskilda händelser snabbt kan få regionala och världsomspännande återverkningar.” Motståndskraft, Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025, Ds 2017:66.

[42] De militära delarna ”…ska förstås som den militära aspekten av nationell strategi.”

[43] ”En slutsats som utredningen kunnat dra är att Östersjöområdet i militärt planeringshänseende utgör en strategisk helhet – det vill säga ett enda operationsområde – för såväl Ryssland som Nato. Det styrande för aktörerna är behov av rörelsefrihet i vid bemärkelse.”, Säkerhet i ny tid, sid 42, SOU 2016:57

[44] Ibid, sid 76-77

[45] Militärstrategisk doktrin, 2016, sid 8.

[46]Statsrådets Kanslis Publikationsserier 6/2017, sid 19 https://www.defmin.fi/files/3684/JO6_2017_Statsradets_forsvarpolitiska_redogorelse_ruotsi_PLM.pdf

[47] ”Den tolkning som är presenteras är på en gång en expansion och en insnävning av begreppet. Det är en expansion genom att funktionerna viljemarkering, försvar/hinder, larmklocka och snubbeltråd läggs till funktionen avskräckning. Samtidigt är det en insnävning genom att fokus riktas på tidiga faser av ett skeende, och genom att vissa funktioner och förmågor betecknas som instrumentella eller som stödjande.” Robert Dalsjö, Fem dimensioner av tröskelförsvar, FOI, september 2017.

[48] https://kkrva.com/nar-fundamenten-sviktar/

[49] EU kan ingripa med stöd av solidaritetsklausulen, art 42, men dess påverkan är svårbedömd eftersom den använts i ringa omfattning. Samma gäller för den svenska solidaritetsförklaringen, där det råder stor osäkerhet bland grannländerna om dess reella innebörd.

[50] ”..att tillförsäkra att nödvändiga beslut om att ge och ta emot militärt stöd inom ramen för det svensk-finska försvarssamarbetet kan fattas med tillräcklig skyndsamhet samt att finska styrkor som lämnar stöd till Sverige ska ha de befogenheter i Sverige som är nödvändiga.” ”Utredaren ska därför • analysera om de krav på skyndsamhet i beslutsprocessen som försvarssamarbetet ställer kan uppfyllas inom ramen för riksdagens beslutsfattande, • vid behov lämna förslag på åtgärder som kan vidtas för att uppfylla kraven på skyndsamhet i beslutsfattandet och som inte innebär någon ändring av regeringsformen eller riksdagsordningen”. En rättslig reglering av försvarssamarbetet med Finland, Dir. 2017:30

[51] En lag om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland”, SOU 2018:31,”Betänkande av Utredningen om en rättslig reglering av försvarssamarbetet med Finland

[52] http://karlisn.blogspot.com/2019/03/armeovning-northern-wind-2019.html

[53] SOU 2018:31,”En lag om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland”, Betänkande av Utredningen om en rättslig reglering av försvarssamarbetet med Finland.

[54] Lätt omarbetad version av https://www.nato.int/nato_static_fl2014/assets/pdf/stock_publications/20120822_nato_treaty_en_light_2009.pdf

[55] ”Försvaret vill mer än fördubbla försvarsbudgeten till 2035”, https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6892809

[56] Medlemsländerna i Nato, har såvitt artikelförfattarna känner till, en så allsidigt sammansatt Försvarsmakt som de ekonomiska resurserna medger. I de (få) fall som ett medlemsland tagit bort en komponent, t ex ubåtar, har orsaken varit brist på resurser. I några fall, t ex BENELUX, har en viss integration av marina resurser skett.

[57] T.ex som gemensamma resurser i Nato (HQ, AWACS (Airborne Warning And Control System)).

[58] Yttrande från statsminister Thorbjörn Fälldin i samband med den sovjetiska ubåten U 137 grundstötning 1981 beträffande sannolikheten av kärnvapen ombord. Fritt ur minnet.

[59] THE DEFENCE OF FINLAND AND SWEDEN CONTINUITY AND VARIANCE IN STRATEGY AND PUBLIC OPINION, FIAA Briefing Paper 240 june 2018, Charly Salonius-Pasternak Senior Research Fellow Finnish Institute of International Affairs.