Finlands och Sveriges NATO-ansökningar är för tillfället nyckelfrågan i bägge ländernas säkerhetspolitik. Den senaste tiden har diskussionerna kring dessa dominerats av om Turkiet kan tänkas ratificera länderna var för sig, det vill säga att Finland skulle ratificeras snart medan Sverige skulle få vänta lite längre. Finlands främsta prioritet är att Finland och Sverige ska anslutas till försvarsunionen tillsammans och så snart som möjligt, vilket också Utrikesutskottet betonade i sitt betänkande under vecka 7. Samtidigt har budskapet att det här inte är i Finlands (eller Sveriges) händer tagit mer fart under den senaste tiden, vilket till exempel president Niinistö lyfte på säkerhetskonferensen i München när han inför media konstaterade att ”Turkiets inställning till vår vilja ligger helt och hållet i Turkiets händer.” Det här är inte att se som ett förkastande av solidariteten eller ett uttryck för en förändrad politik där Finland försöker skynda förbi Sverige. Det är däremot klart att som gränsland är Finland i en annan situation än Sverige, och fast frågan är känsligt så är det nödvändigt att erkänna att problemet existerar. Risken för ett framgångsrikt ryskt motanfall i Ukraina och rykten om kinesiskt stöd till Moskva ökar trycket på att snabbt nå en lösning för Finlands del.
Det är förståeligt att tanken på ett finskt ratificerande innan Sveriges väcker diskussion i det senare landet. Delvis handlar detta om inrikespolitik, där man vill kritisera regeringen, delvis handlar det om de förväntningar som ställdes på hur ett byte av regering skulle lösa frågan. Den nya regeringen saknade den typ av förbindelser till kurderna som den föregående drogs med, och statsminister Kristersson inledde med ett besök till Ankara och ett målmedvetet program som syftade till att bocka av tvisteämnena tillsammans med Turkiet. Den förvärrade situationen i januari kom troligen som ett tungt och överraskande bakslag för regeringen, speciellt som både de bilaterala och trilaterala diskussionerna med Turkiet framskridit i snabbt tempo. Det förändrande läget var inte regeringens fel, utan en beklaglig utveckling som erbjöd en möjlighet att slå in en kil mellan Finland och Sverige. Det fönster som potentiellt nu erbjuds Finland är också ett som de finska beslutsfattarna har svårt att tacka nej till, speciellt som trycket från befolkningen i Finland att bli medlem som fort det bara går är stort.
Med det sagt är situationen inte så dramatisk som det ibland framstår i diskussioner och baserat på enskilda narrativ. Om det mellan de finska och svenska ratificeringarna uppstår en lucka mätt i månader är det ännu inte fråga om någon katastrof. Sveriges omedelbara säkerhet skulle må bra av ett finskt NATO-medlemskap och landet skulle vara en ”NATO-invitee” omgiven av medlemsländer; inte ett misslyckande, utan ett förbättrat säkerhetsläge. På samma sätt skulle Finlands säkerhet kraftigt förstärkas av ett fullvärdigt medlemskap, även om det ifall av att Sverige förblev en ”invitee” i längden skulle uppstå praktiska utmaningar i försvarsplaneringen. Det är trots det läget viktigt att komma ihåg att ur finsk (och NATO:s) synvinkel är de här utmaningarna – försvaret av Nordkalotten, säkrandet av Östersjön, försörjningsrutter som naturligt skulle gå över Sverige – mindre med Finland som medlem än vad de är i ett läge där det finns en ”lucka” i NATO mellan Finnmarken och Estland. I nuläget finns det dock inget som tyder på att Sverige skulle få stå i farstun i åratal. Varken Turkiet eller Ungern har sådana spelmarkers att de räcker för ett sådant scenario, och för att Erdoğan ska få ut något av sin kohandel måste man komma till affär i något skede. Vi ser inget skäl för Sverige att oroa sig, eller att de finsk-svenska förhållandena skulle lida ifall en kortare försening blir aktuell. Den allmänna bedömningen är fortfarande att båda länderna är fullvärdiga medlemmar innan Vilnius. Och även vid en längre fördröjning är det inte aktuellt att Finlands stöd till och samarbete med Sverige skulle minska; bra för Sverige är bra för Finland, och man överger inte en kamrat.
Även om Finland och Sverige har vandrat tillsammans ska man komma ihåg att båda har nationella infallsvinklar. Det är läge att fråga sig vad Finland (eller Sverige) skulle tjäna på om medlemskapet sköts framåt? Om det Turkiska parlamentet ratificerar Finland, har Finland några sådana kort på hand som skulle förändra situationen – skulle till exempel det att Finland väntade vara en åtgärd som fick Ankara att ändra beteende gentemot Sverige?
Fram tills nyligen har NATO:s och framförallt Washingtons ståndpunkt varit den stora stötestenen, då ett samtida ratificerande betonats internationellt. Stoltenbergs kommentarer har däremot nu öppnat dörren på glänt, och det är svårt att se att han skulle ha gjort det utan att den nya linjedragningen skulle fått ett bredare godkännande. Till saken hör eventuellt budskapet från Ankara som tyder på att Turkiet skulle kunna ratificera länderna vid olika tidpunkter, men att bollen är hos Sverige och Finland. Det här kan ses som ett försök att driva in en kil mellan Finland och Sverige, och potentiellt förbättra Ankaras förhandlingsposition både vad gäller de större politiska linjedragningarna men också kring till exempel F-16 affären. I skenet av detta är Finlands beslut att betona samförstånd med Sverige och målsättningen att gå framåt så snabbt som möjligt tillsammans, samt försöket att tillsammans med Sverige ge tillbaka bollen åt NATO, viktiga diplomatiskt drag.
Vi ska också komma ihåg Budapest, där riksdagen samlas igen den 27-28 februari. Det ser ut som att det inte finns några principiella hinder för finskt och/eller svenskt medlemskap, utan tvärtom förstår man väl hur medlemskapen skulle gynna NATO:s högre målsättningar. Däremot försöker man spela hem så många politiska poäng som möjligt, och Ungerns mångfacetterade förhållande till EU respektive Ryssland gör situationen svårläst. Det är i vilket fall som helst klart att Ungerns förhandlingsposition är svagare jämfört med Turkiets, och den upprepade ståndpunkten att landet inte kommer att vara det sista att ratificera Finland och Sverige är troligen ärligt menat. Den nuvarande bedömningen är att ratificeringen kan ske i mars, men att april eller maj är troligare. Det ser ut som att Orbán helt enkelt inte bestämt sig för när det ur hans synvinkel är gynnsammast att göra sitt drag. Turkiets och Ungerns nära koordinering är också en faktor i ekvationen – om Helsingfors och Stockholm når samförstånd med Ankara så kan det tvinga Budapest till att agera snabbt.
Det är förståeligt att i det här skedet så väcker tanken på att Finland skulle ratificeras innan Sverige frågor. Samtidigt kan konstateras att det inte nödvändigtvis skulle vara en drastisk förändring – i nuläget är antagandet fortfarande att båda länderna är medlemmar senast i samband med Vilnius – och inte heller att det skulle vara något som skadade de finsk-svenska relationerna förutsatt att båda länderna är överens om hur man går framåt. Den senaste tidens budskap tyder på att så är fallet, och att man i Rosenbad förstår att Finlands beredskap att ratificeras snabbare inte är ett utfall av bristande solidaritet eller ett försöka att kila sig förbi, utan målsättningen är att man tar vad som bjuds för att snabbt öka Nordens och därmed också Sveriges säkerhet. Det finns inte heller orsak att tro att Finlands nuvarande eller kommande regering inte skulle göra allt som står i deras makt för att se till att Sverige skulle följa efter så fort som möjligt ifall ett kortare uppehåll i den gemensamma resan uppstod – det är en prioriterad åtgärd för den finska säkerheten.
