Robert Mugabe och Walter Ulbricht, diktator i Zimbabwe respektive Östtyskland. Bildkälla: Wikimedia Commons.
För en tid sedan reste en oppositionspolitiker från Zimbabwe runt i England och föreläste. Det egendomliga var, att fastän han tillhörde oppositionen hade han påfallande positiva omdömen om Robert Mugabe. Hur kunde det komma sig?
Fastän Zimbabwe är och var en stat i upplösning, är maktapparaten väl utvecklad. Säkerhetstjänsterna är sannolikt utbildade av östtyska Stasi eller ryska KGB/FSB. De har hög professionell nivå, och de har kapacitet att verka både inom och utanför landet. Det innebär att alla måste räkna med att vara övervakade alltid och överallt. Rädsla är själva terrorns idé (fr terreur). Terrorn förstärks av att vem som helst när som helst kan bli gripen, torterad och dödad. Även om engelska skolor är föga trolig som platser för övervakning, är den som upplevt terror så präglad av skräck att han räknar med att det också där kan finnas agenter.
När man talar med eller lyssnar till människor, som kommer från diktaturer måste man vara medveten om detta. En diktatur i vår tid är verkligen en totalitär stat. Den omfattar människors hela vardag. Vi kan få en bild av detta i George Orwells roman 1984. Den afrikanske politikern hade upplevt en liknande stat. Det är inte säkert att han var hotad med tortyr och fängelse. Påtryckningarna kan ha varit mer diskreta: ”Vill Du att din dotter skall komma in på läkarutbildningen? Samarbeta då med oss. Om inte, kan hon få anställning på sopstationen. Då är det Du som har ansvar för hennes framtid.” Vad gör man i ett sådant läge?
Eftersom vem som helst kan vara utsatt för sådana påtryckningar vet man i en totalitär stat aldrig vem som är vem. Jag ser en medmänniska, men jag ser inte de som styr henne. Hon är som en kasperdocka. Vem rycker i snöret? Den frågan kan man ibland frestas att ställa även i en demokrati. I en totalitär stat måste den alltid ställas. Där finns det ytterst få människor med integritet. Nästan alla är komprometterade, nästan alla har i någon mening samverkat med säkerhetstjänsten. Ingen vet vem någon annan egentligen är. Detta är något man måste veta när man möter människor från en diktatur.
Inte alla journalister är medvetna om detta. De som på 1970-talet gjorde reportageresor i Kina fick endast träffa agenter för säkerhetstjänsten eller personer som stod under tryck från säkerhetstjänsten. Alla samtal rapporterades till säkerhetstjänsten av tolken. Minsta avvikelse skulle kunnat kosta personen dyrt, kanske livet. Efteråt kunde journalisten säga: ”Jag har bara skrivit vad jag har sett och hört.” I själva verket hade de endast sett och hört och skrivit det som säkerhetstjänsten ville att de skulle se, höra och skriva. De hade inte skrivit om människor i Kina utan om den bild säkerhetstjänsten ville att de skulle förmedla till Sverige. Därmed blev de vad som på deras språk kallas ”nyttiga idioter”.
Det är inte bara diktaturer, som har en sådan kapacitet. Alla västerländska stater och krigsmakter har motsvarande kapacitet. På den civila sidan handlar det om att förmedla en positiv bild av det egna landet, t ex genom de bibliotek som British Council har över hela världen. Man arbetar inte med kinesiska metoder, men syftet är detsamma – att ge omvärlden en bild av det egna landet som är gynnsam. Man kan också använda Facebook och Twitter. BBC World News är en annan sida av samma sak. Den har vunnit framgångar genom att alltid vara korrekt. På den militära sidan finns en mera kraftfull kapacitet. I USA kallas det psychological operations (psyops), i England information support. Vi kan finna deras manual på nätet. På svensk mark talar man om påverkansoperationer. I USA sker utbildningen på Fort Bragg, det finns motsvarande, kortare utbildningar i Sverige. Vad är då syftet med psyops? Det är att förändra mottagarens verklighetsbild på ett sådant sätt att han ändrar sitt handlande till att bli gynnsamt för avsändaren.
Om detta visste jag ingenting, när jag 1986 blev indragen i en påverkansoperation och själv blev en ”nyttig idiot”. Saken var denna: I den kommunistiska östtyska ledningen var man medveten om att den negativa bilden av DDR i Väst var en nackdel. Därför gällde det att genomföra påverkansoperationer, som ändrade den bilden, så att DDR istället uppfattades som ett normalt samhälle i Väst. En aspekt i denna påverkansoperation var Östersjöveckorna i Rostock – stora vetenskapliga konferenser med deltagare från alla länder kring Östersjön. En annan aspekt var att kyrkan i Pommern tog upp kontakter med Svenska Kyrkan i Växjö stift. Växjö stift fick bl a tillfälle att uppföra ett församlingshem åt en församling i Pommern. Delegationer av präster och kyrkostyrelser utväxlades mellan Växjö och Pommern. Att biskop Gienke i Pommern var Stasi-agent visste vi inte. Hans närmaste man, Oberkirchenrat Plath var också agent. Jag var med i en sådan delegation till Pommern. Där ordnades en kyrkohögtid med vårt deltagande i den lilla staden Demmin. Jag fick god kontakt med kyrkoherden där, superintendent Schwerin. Han tog mig på en lång åktur med sin bil; så gjorde man för att undvika avlyssning. Jag frågade honom var alla arbetade i Demmin. Man såg ju inga fabriker. Han svarade: ”Det är så många om arbetar hos polisen.” Jag frågade varför alla hus var från 1950-talet, stora fula betongkolosser. Han svarade: ”Det var några pojkar, som lekte med ett pansarskott.” Jag förstod honom: det var några ur Hitler-jugend som gjort motstånd vid ryssarnas framryckning, och dessa hade som hämnd bränt ner hela den gamla medeltida staden. Efter Berlin-murens fall fick jag veta hela sanningen: Demmin var platsen för ett ohyggligt massmord på civila. Vad Song My var för Vietnam, det var Demmin för Pommern. Varför sade inte Schwerin detta? Han hade ändå fått förtroende för mig. Detta är en av terrorns effekter: alla är rädda för alla. Han kunde inte veta, om jag skulle berätta det för andra. Han skulle kunna spåras som källan.
När sedan en ny delegation från Pommern kom till Växjö fick vi ta emot prosten Haberecht som gäst i vårt hem i Slätthög. Vi som var engagerade i detta utbyte visste att det alltid fanns minst en agent i varje delegation från Pommern. Därför skiljde vi dem åt, så att de som inte var agenter skulle känna sig fria. Jag fick förtroende för Haberecht. Vid denna tid arbetade jag med ett stort teologiskt bokprojekt, En ny bok om Kyrkan. Jag bad honom att medverka, och hans bidrag finns nu i boken. Men jag tänkte inte på att även om han inte var agent. skulle hans text komma att granskas av Stasi, och att han endast kunde skriva det som Stasi godkände. De hade redan öppnat hans brev till mig och mina till honom. De visste allt om projektet, och deras projekt var ett annat en vårt. Vad de ville var att människor i Sverige skulle få uppfattningen att DDR var ett bra samhälle och att Haberecht skulle vara deras redskap för detta. Han hade ingen möjlighet att komma undan. Jag var en ”nyttig idiot”, precis som journalisterna som hade varit i Kina. Men Stasi kan också ha agerat på ett annat sätt. Syftet med påverkansoperationen var ju att skapa bilden av DDR som ett bra samhälle. Låt alltså Haberecht vara kritisk mot kommunismen, så får människor i Sverige bilden av ett öppet samhälle. Då tänker de att vi har ett ganska fritt samhälle, att vi är en stat som de kan och vill samarbeta med. Och vad han publicerar i Sverige blir knappast känt i DDR.
En enda gång anade biskop Lindegård i Växjö att inte allt stod rätt till. Det var när han blev utnämnd till hedersdoktor vid universitetet i Greifswald. Han visste att han inte hade gjort något som motiverade detta. Där gick Stasi ett steg för långt.
Ett särskilt problem med diktaturer är att man aldrig vet vem som är vem. Föreläsaren från Zimbabwe kan ha varit den han uppgav sig vara. Han kan också ha varit någon som liknade honom. Att låta en agent överta någon annans identitet var en teknik Stasi gärna använde sig av. Agenten Aleksander Radler, som kom i nära kontakt med vår familj, kan mycket väl ha varit någon annan, som tagit över den verklige Radlers identitet sedan denne dödats.
Václav Havel har skrivit om detta i en modern variant av Beggars Opera från 1728 – ett drama från den tidens gangstermiljöer i London. I Havels variant byter människor hela tiden identiteter. Man vet aldrig vem någon egentligen är. Det var Havels upplevelse av den totalitära staten i Tjeckoslovakien. I min roman Där utanför låter jag huvudpersonen, Jakob Sandman, av misstag bli gripen av säkerhetspolisen. Efteråt förklarar en äldre säkerhetspolis för honom hur utländska säkerhetstjänster arbetar i vårt eget land. Det avsnittet fick jag hjälp med av en pensionerad säkerhetspolis, Tore Forsberg. Denne berättade f ö att han i en av sina böcker hade haft ett avsnitt om påverkansoperationer, som han hade uteslutit, eftersom sådana operationer ofta arbetar inom de gränsar som skyddas av grundlagens stadganden om yttrandefrihet. Nu ser vi det på ett annat sätt. Det börjar bli dags att Forsbergs uteslutna kapitel publiceras.
Första delen av 1972 studerade jag vid Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem. Vi var fyra studenter, en svensk föreståndare, en svensk husmor, en arabisk kokerska och en arabisk vaktmästare. Vi hade en arabisk läkare. Israel var, formellt sett, en demokrati, men var samtidigt ockupationsmakt på Västbanken, d v s diktatur. Vid gudstjänsterna på institutet samlades svenskar i Jerusalem. En av gästerna var rektor Lagerlöf vid den svenska yrkesskolan i Beit Haninah, Västbanken. En dag berättade han att skolans vaktmästare blivit gripen av israelerna och torterad. För att förnedra honom hade tortyren utförts av kvinnor. Vi visste var tortyrcentralen fanns och intill denna låg ett museum över Stern-ligan, som bl a mördat den svenske FN-medlaren greve Folke Bernadotte, en släkting till den svenske kungen. Vi visste att vi var övervakade av Shin Bet, den israeliska säkerhetstjänsten. Våra brev öppnades. Vi var i Jerusalem för att skapa goda kontakter med judendomen. Vi behandlades som säkerhetsrisker. Ofta kom en svensk judisk flicka till institutet. Hon var charmig och söt. Hennes namn var Monica Nagler. En gång märkte vi att hon visste sådant om oss som vi inte talat om för henne, men som fanns i våra brev. Vi drog slutsatsen att hon var agent för Shin Bet och inte, som vi trodde, en svensk flicka som ville tala svenska några timmar. Kanske hade vi rätt. Kanske hade vi fel. Det tillhör det mest frustrerande i en diktatur, att man alltid måste misstänka den som är vänlig och hjälpsam. Aleksander Radler var sådan. Diktaturer förstör människor, och deras skadeverkningar varar länge. Aleksander Solsjenitsyn har sagt att det tar generationer innan Ryssland kan bli ett normalt land.
Hur det gick för vår arabiske läkare? Han hade, i enlighet med sin läkar-ed, gett vård åt två skadade arabiska motståndsmän på Västbanken. Det är en läkares folkrättsliga skyldighet att vårda varje hjälpbehövande med bortseende från allt annat än sjukdomen eller skadan. Det gjorde vår läkare. Då deporterade israelerna honom, i strid mot internationella konventioner. En berömd folkrättsjurist, Friedrich von Martens, sägs av Jaan Kross ha formulerat följande regel: ”Den nivå en stat har gentemot sina egna invånare anger nivån på en stats relationer till andra stater.”
När DDR upphörde samlades Stasis arkiv vid en särskild institution i Berlin. Jag skrev dit och begärde fram min Stasi-akt. Den uppgift de hade om mig var följande: ”Journalist, verksam i Beirut.” Jag förstår sammanhanget. 1970 följde jag med min Far på en resa i Orienten. På den svenska Nationaldagen 6 juni deltog vi i högtidligheten på det svenska generalkonsulatet. På vägen in varnades vi av andra svenskar, att två svenska kvinnor var agenter för den syriska säkerhetstjänsten. I hissen kunde man inte tala, den var avlyssnad. Den syriska säkerhetstjänsten var i sin tur utbildad av Stasi. Inne på generalkonsulatet var det musik på högsta nivå för att störa ut avlyssningsapparaterna. De två agenterna höll sig förmodligen i vår närhet. De uppfattade ordet ”journalist” och ordet ”Beirut” (vi var på väg dit) men trodde att jag var journalisten. De rapporterade till den syriska säkerhetstjänsten, som sedan rapporterade till Stasi. Varför var de två svenska kvinnorna agenter? Kanske för något så enkelt som att deras söner skulle få bekväma tjänster under värnplikten i den syriska armén. I en diktatur har säkerhetstjänsten alltid ett överläge i förhållande till den enskilde.
Jag studerade vid denna tid semitiska språk. Utanför Damaskus ligger staden Maaloula, där den kristna befolkningen ännu talar arameiska (syriska). Jag ville därför göra inspelningar där. Jag gick runt i suquen ( marknaden) för att finna någon som kunde hjälpa mig att få kontakt. I en guldsmedsbutik fick jag ett telefonnummer. Guldsmeden själv var kristen och blev glad, när han såg mitt Sigfridskors. Jag tog alltså kontakt och tog bussen dit. Men telefonen var avlyssnad. Sedan jag åkt satt en soldat med automatkarbin utanför hotellrummet. I Maaloula blev jag mottagen i S:ta Teklas kloster. Munken där berättade att de hade haft besök av den östtyska säkerhetstjänstens chef. Det bör ha varit Erich Mielke själv. Han var chef för Stasi 1957-1989.
En gång har jag varit nära att själv bli värvad som agent. När jag arbetade med min avhandling i Lund 1980-1985 fanns det en Stasi-agent på den Teologiska fakulteten. Han namn var Aleksander Radler, Han hade varit agent ända sedan sin tid som student i Berlin. Hans uppgift i Sverige var att kartlägga de ”reaktionära kyrkliga kretsar” som kunde tänkas bli motståndsceller vid en sovjetisk ockupation av Sverige. Invasionsplanerna var väl kända. De hade kommit till Väste med den avhoppade tjeckiske generalen Jan Sejna. Radler var fullt utrustad med radiosändare. Vi hade ingen aning om detta. Säkerhetspolisen Tore Forsberg lärde mig hur det går till att värva en ny agent. Först: studiefasen. Man tar reda på allt som finns att veta om personen. Sedan: kontaktfasen. Som av en händelse möter man den andre och får kontakt. Därefter: Vänskapsfasen. Man gör tjänster, visar vänlighet, smickrar. Slutligen: Värvningsfasen: Man erbjuder förmåner och därefter ställer man krav. Om allt detta visste jag ingenting. Jag visste bara att Radler med en gång tog emot mig, gjorde tjänster, visade vänlighet – och till sist erbjöd mig en professur vid ett seminarium i Naumburg i Östtyskland. Han lyckades över förväntan med fas 1-3. Fas 4 misslyckades. Jag var inte det minsta intresserad. Jag såg det som en Guds kallelse att vara församlingspräst just i Sverige. Beställ gärna Tore Forsbergs bok Spioner som spionerar på spioner. En del av detta har jag också tagit med i romanen Där utanför, i det samtal en äldre säkerhetspolis har med romanens huvudperson, kapten Jakob Sandman.
Så en liten händelse från Estland. Jag kom dit under Sovjet-tiden (Sovjetunionen föll i augusti 1991). Första resan, 1989, lärde jag känna Tiit Pädam, som då var ärkebiskop Pahlujas sekreterare. En annan kontakt blev författaren Jaan Kross. Vid denna resa bodde jag på hotell Olümpia. Som namnet säger byggdes det inför seglingsolympiaden i Tallinn 1980. Hotellet uppfördes av inhyrda finska specialarbetare, och det blev påtagliga friktioner med dem, när avlyssningsutrustningen skulle installeras. Nästa resa ringde jag upp Tiit Pädam och föreslog att vi skulle åka ut på landet. Han svarade: ”Det är helt omöjligt.” Lite senare träffade jag honom på gatan. Då sade han: ”Det hade gått bra att åka ut på landet, bara du inte hade sagt det på telefon.” I en diktatur måste man alltid räkna med att vara avlyssnad av säkerhetstjänsten. Vid denna resa bodde jag på hotell Viru, där KGB disponerade en hel våning. Där stannade inte hissen.
Jaan Kross och jag gjorde ibland promenader för att undvika avlyssning. Under en sådan promenad kom vi att tala om KGB. Då berättade Jaan Kross att han varit ute på landet med ett barnbarn, en liten flicka. De hade gått längs en åkerväg, där det gått kor och deras spillning låg kvar. Flickan funderade över det: ”Man får inte trampa i spillningen, för då kan korna bli arga.”För Jaan Kross sade det något om KGB.
Jaan Kross var en mästare på att säga sanningen mellan raderna. Hans mest kända verk, Kejsarens galning (sv övers 1983) utspelar sig på ett estniskt gods, där en släkting till godsägaren blir förälskad i godsförvaltarens dotter. Och så visar det sig att hennes far är agent för den ryska hemliga polisen. Den historien kunde den sovjetiska censuren inte gärna stryka. Den utspelade sig ju på tsarens tid. Men alla andra förstod vad den egentligen handlade om.
När det gäller avlyssning skall man veta att mobiltelefoner är mycket lätta att avlyssna. Om man vill meddela något som andra inte bör veta, är det säkrare att skicka ett vykort än att tala i mobiltelefon. Med en relativt enkel utrustning kan man lätt lokalisera en mobiltelefon. Det finns en liten historia från Estland också om detta. I krigets slutskede mobiliserade tyskarna förband ur de baltiska folken. Marja Talgre har berättat om en av dessa unga män i boken Leo – ett estniskt öde (1990). Dessa nu äldre herrar har kamratföreningar, något som givetvis är politiskt känsligt. En av kamratföreningarna skulle ha en träff med en motsvarande förening i Lettland. När de kom till gränsen blev det stopp. Då åkte de tillbaka, lämnade sina mobiltelefoner och återvände till en annan gränsstation. Då gick det bra att komma över.
Man kan också vidga perspektivet. Václav Havel har sagt: ”Upplösningen av identiteterna är det enda verkligt stora problemet i Västerlandet.” Då tänker jag på alla de kloka, kunniga, erfarna, omdömesgilla amerikanska politikerna i det republikanska partiet. De inser mycket väl att Donald Trump skadar både USA och världen, men ändå uppträder de som hans lojala understödjare. Inte heller där är man långt ifrån The Beggars Opera i Havels version.
Det fanns i London en rysk biskop vid namn Anthony Bloom. Han var en stor personlighet och förekom ibland i BBC. Hans familj hade flytt från Ryssland 1918, och de levde sedan som flyktingar i Paris. En gång hade Anthony deltagit i ett ungdomsläger. När han kom hem sade hans far: ”Jag har varit så orolig för dig.” Pojken frågade: ”Trodde du att jag hade blivit skadad?” Hans far svarade: ”Nej, jag var rädd att du skulle förlora din integritet.” Den risken löper vi alla, hela tiden, i London och Sjöbo, likaväl som i Harare och Demmin. Det finns ett kraftigt motmedel. Linné har gett en klassisk formulering: Innocue vivito . Numen ades. Lev oförvitligt – den Oerhörde är närvarande.
