I början av september 2019, när detta skrivs, har president Macron nyligen avhållit möten med sin ryske kollega, Vladimir Putin, den brittiske premiärministern Boris Johnson och den indiske premiärministern Narendra Modi. Några dagar därefter stod han som värd för G7-mötet i Biarritz, där till andras förvåning också den iranske utrikesministern, Mohammad Javad Zarif hade infunnit sig på Macrons inbjudan – dock inte på mötet. För den franske presidenten som under 2019 brottats med ett antal motgångar, innebar veckan en välkommen positiv uppmärksamhet, även om konkreta genombrott på de många problemområdena uteblev. Att Emmanuel Macron har stora ambitioner för sig och Frankrike har varit uppenbart alltsedan han började kandidera för presidentposten. Inför Biarritzmötet förklarade han för den församlade pressen att han såg det kommande mötet som ett avgörande tillfälle för att rädda den hotade multilaterala världsordningen. Han uttalade också sin åsikt att Frankrike hade ett speciellt ansvar för att åstadkomma detta. Det är ingen överdrift att påstå att han lagt ribban mycket högt – frågan är vad som är möjligt för honom att åstadkomma.

Presidentens program

Det franska presidentvalet 2017 var en händelse av stor betydelse och när Emmanuel Macron i maj valdes till president var entusiasmen stor, såväl nationellt som allmänt i Europa. I Frankrike, som plågats av ekonomiska problem och politisk korruption, sågs han som den som kunde lyfta landet och återge det dess rättmätiga plats i Europa. I många EU-länder var lättnaden stor över att den EU-vänlige Macron vunnit över Marine Le Pens Nationella samling.

President Macron presenterade tidigt en rad planer för Europa.  Ett av de franska initiativen gällde ökad integration bland euroländerna med egen budget och egen finansminister. Andra gällde skapandet av en ökad europeisk militär kapacitet för att Europa i högre grad skulle kunna agera på egen hand och bli mindre beroende av Nato. Ytterligare ett av förslagen gällde att sätta upp en europeisk interventionsstyrka (European Intervention Initiative, E2I) under fransk ledning.

Macrons förhoppning var att få tyskt stöd för sina initiativ. Frankrike och Tyskland, två i grunden mycket olika länder, som under många år förenats av sitt engagemang för Europa, har haft ett nära samarbete som fungerat som en motor för EG/EU. De nya franska planerna har dock fått ett svalt bemötande och en del tyska politiker har sett flera av dem som alltför inriktade på tyska ekonomiska bidrag. Förbundskansler Merkel har svarat avvaktande och med stor fördröjning. Också det initiativ som presidenten framförde under våren om ett ”nyskapat Europa” fick ett blandat tyskt svar, nu från Merkels troliga efterträdare, Annegret Kramp Karrenbauer (AKK).

Även i Tyskland är man besviken. I diskussionerna om de högsta ämbetena ville Macron inte acceptera att ordförandeposten i kommissionen gick till Angela Merkels favorit, den bayerske politikern Manfred Weber, som också var s k Spitzenkandidat. Han ville inte heller stödja Merkels förslag till chef för internationella valutafonden, holländaren Jeroen Dijsselbloem. Det franska rymdprogrammet som lanserades i juli ses som konkurrerande med det europeiska samarbetet inom området. Att den tyska förbundskanslern inte informerades om den iranske utrikesministerns besök innan han landade säger en del om avståndet mellan Tyskland och Frankrike idag.

President Macron är medveten om att reformer på den franska arbetsmarknaden är nödvändiga för att få ekonomin på fötter, även detta en förutsättning för goda relationer med Tyskland. Därmed skulle Frankrike också kunna fylla EU:s krav på att budgetunderskottet  inte överstiger tre procent av bruttonationalprodukten. De gula västarnas våldsamma protester har visat på svårigheten att genomföra dessa reformer och i denna som i andra frågor står Marine Le Pen beredd att utnyttja folkligt missnöje med presidenten.

Yttre relationer

Även om en del av de stora planerna och partnerskapet med Tyskland har stött på svårigheter är Frankrike fortsatt en av Europas viktigaste aktörer. Som sådan för man en egen politik gentemot stormakter utanför Europa. Här har emellertid president Macron mött stora problem. Försöken att skapa en god relation till Donald Trump var till en början lyckade men inför president Trumps politik, bl a i handelsfrågor, har relationen svalnat. Det franska förslaget att den digitala handeln (d v s framför allt amerikanska företag som Google, Amazon och Facebook), ska beskattas i de länder där förtjänsterna har gjorts, har lett till hot om amerikanska tullar på franskt vin.

Relationen till Ryssland är mångfacetterad. Trianondialogen, som inleddes 2018, innehåller element (bl a investeringar) som tycks ägnade att underminera sanktionerna mot Ryssland. Det innebär inte att den franske presidenten är okritisk mot landet. Han har tidigare skarpt kritiserat bl a den ryska informationskrigföringen mot Frankrike och de ryska bombningarna i Syrien. Trots detta har de fransk-ryska presidentkontakterna varit täta – sedan 2017 har de två mötts sju gånger.

President Macrons mål med det senaste liksom tidigare möten med president Putin har varit hans önskan att lösa de stora säkerhetspolitiska problemen i Europa och främst bland dem Ukraina. Genom att komma till ett avslut i Ukrainakriget kan flera mål nås. Putins relationer till EU skulle förbättras och de sanktioner som skadar den franska ekonomin avslutas. Ett steg i riktning mot ryskt närmande till Europa har redan tagits då Ryssland återigen blev medlem av Europarådet, detta efter ett franskt förslag.

Mötet med Putin syns inte ha resulterat i några substantiella framsteg. I Ukrainafrågan nådde man inte längre än till att tala om ett nytt toppmöte inom de sedan flera år pågående Normandiesamtalen, i vilka Ryssland, Ukraina, Tyskland och Frankrike deltar. Den franske presidenten argumenterade för att relationen mellan Ryssland och Europa borde ”i grunden nyskapas”, men förklarade också att Ryssland inte skulle återfå sin plats i G7 så länge Ukrainakriget fortsatte. I Syrienfrågan upprepade Ryssland sitt stöd för Assadregimen och en irriterad Macron fick höra Putin jämställa oroligheterna i Moskva med de gula västarnas protester i Paris.

Europeiska partners

Även om den fransk-tyska motorn inte längre går lika gnisselfritt som tidigare finns ändå en önskan från båda sidor att vidmakthålla ett nära samarbete. Ett exempel är den överenskommelse om flyktingmottagande som initierades av Frankrike och Tyskland och som i juli ledde till att 14 länder frivilligt band sig till en mekanism för fördelning av de flyktingar som tagits upp av räddningsfartygen på Medelhavet.

Även Storbritannien står i säkerhets- och försvarsfrågor mycket nära Frankrike. Militärt är de två länderna de i särklass starkaste i Europa (Ryssland inte inkluderat) och det bilaterala nära samarbetet mellan dem, bl a inom kärnvapenområdet, kommer att fortsätta även efter det att Storbritannien lämnat EU. Samtidigt är brexit snarast en fördel för Frankrike, eftersom Storbritannien nu inte längre blockerar det försvarspolitiska samarbetet inom EU.

Ett led i Macrons ambitioner är att få ännu flera partners. Naturligt har varit att söka ytterligare vänner i södra Europa. Italien och Spanien har genom sin geografiska belägenhet flera starka intressen gemensamma med Frankrike, men mellan det förstnämnda landet och Frankrike finns nu ett antal svåra konflikter. Den akuta motsättningen har sitt ursprung i Libyeninterventionen 2011, som Italien aldrig önskade och som resulterade i det kaos och de stora flyktingströmmar som italienarna hade befarat. Mellan de rivaliserande regeringarna i Libyen har Italien och Frankrike gjort olika val. Italien stödjer den av FN erkända regeringen i Tripoli, medan Frankrike i stället ger stöd till en krigsherre, Khalifa Haftar. Tillsammans med honom har Frankrike prioriterat kampen mot terrorismen. Mellan Frankrike och Italien finns också konkurrens om den libyska oljan.

Under den senaste tiden har Frankrike också sökt nya vänner i andra delar av Europa. Speciellt intensiva har ansträngningarna varit i Centraleuropa, ett område som vanligtvis domineras av tyska intressen inom det ekonomiska området och där befolkningen är betydligt mer hängiven Nato än ett starkare europeiskt försvarssamarbete. Frankrike måste också försäkra befolkningen i dessa länder att de inte behöver frukta att en fransk politik går ut på att  en kärna av västeuropeiska länder skulle dominerar EU. Förutom besök i dessa länder har Emmanuel Macron bl a stött kandidater från dessa länder till EU-ämbeten. En av dem är Kristalina Georgieva från Bulgarien, som Frankrike vill se som Europas kandidat till Internationella Valutafonden, en annan är rumänskan Laura Codruța Kövesi som man förordar som EU:s chefsåklagare.

Frankrike och EU

EU-samarbetet är givetvis mycket viktigt för Frankrike och tillsättandet av de högsta ämbetena nyligen utföll mycket lyckosamt för Macron. Förslaget att utse den tyska försvarsministern, Ursula von der Leyen, till kommissionsordförande kom från den franske presidenten, som efter att ha förordat en tyska därefter kunde räkna med en hög position också för Frankrike. Det innebar att Christine Lagarde utsågs till chef för den europeiska centralbanken.

Utöver Frankrike upplever många andra länder i Europa nu att den irrationella amerikanska politiken gjort USA:s stöd i en krissituation mer osäkert och därmed ökat behovet av europeisk styrka. EU:s globala strategi har bl a som mål att skapa strategisk autonomi, vilket innebär att kunna agera vid externa konflikter och kriser och att skydda EU och dess medlemmar. Samtidigt säger den också att Nato är basen för medlemmarnas territoriella försvar.

Trots denna enighet inom EU står organisationen inte för ett europeiskt ledarskap, ett problem som givetvis förvärras i en komplicerad tid som denna. I dagens situation styrs Europas politik i hög grad från medlemsländernas huvudstäder och bland dem dominerar framför allt Berlin, Paris och London. Såväl Berlin som London är emellertid nu försvagade, Berlin på grund av kanslersskiftet och London genom utträdet ur EU.

Att en ambitiös fransk president använder tillfället att lansera sina planer är därför inte ägnat att förvåna. G7-mötet i Biarritz var också ett bra tillfälle att ta upp europeiska och globala problem. En av president Macrons förhoppningar var att få mandat från övriga att för deras räkning förhandla med Iran, och franska diplomatiska källor hävdade också att detta skett. Donald Trump förnekade emellertid att något mandat hade givits och förklarade att varje land skulle ha sin egen dialog med Teheran. President Trump, som i motsats till de övriga ville att Ryssland skulle återfå sin plats i G7, såg det inte heller som meningsfullt att i Rysslands frånvaro diskutera frågor som gällde Iran, Syrien eller and större kriser.

Den franske presidenten kommer säkert att fortsätta med sin aktiva politik men det finns hinder på hans väg mot att framstå som Europas ledare. Ett sådant hinder är det faktum att Macrons globala politik hittills inte har givit några resultat. Det gäller såväl gentemot Xi Jinping, som mot Donald Trump och Vladimir Putin. Andra hinder gäller Frankrike. Landet har en svag ekonomi, med ständiga budgetunderskott och samtidigt en befolkning som inte är beredd att acceptera de moderniseringar av arbetsmarknaden som presidenten och många utanför Frankrike ser som nödvändiga. Ett annat är president Macrons dragning åt protektionism, som för många politiker i Europa gör honom mindre acceptabel som europeisk ledare. Många länder ser i stället Tyskland, med en stabil ekonomi och en politik som försöker inkludera alla EU-länder, som en mer naturlig ledare i den utsträckning som EU självt inte kan fylla den rollen. Uppenbarligen är den politik som var president Macrons första instinkt, nämligen den traditionella att knyta an till Tyskland, den säkraste vägen till inflytande för Frankrike, även om den inte ger samma rampljus som den som nyss prövats.

Författaren är associerad seniorforskare vid Utrikespolitiska Institutet
Foto: Shutterstock.com

Mer av samma författare