Det har minst sagt varit en omtumlande vecka på den diplomatiska fronten när det gäller Syrien. Som utomstående är det väldigt svårt att förstå vad som händer, i synnerhet bakom kulisserna. Som jag skrivit tidigare är det sanningen om de kemiska substanserna i Ghouta som starkt kommer att forma skeendet framöver.

Den största förändringen är att Syrien har erkänt att landet förfogar över kemiska vapen, vilket landet tidigare har haft som policy att inte kommentera. Dessutom är de amerikanska och ryska utrikesministrarna i Genéve med stora delegationer för att faktiskt tala med varandra, för att finna en lösning. Men svårigheterna att komma fram med en plan är nästintill oöverstigliga när de läggs samman synergiskt.

1. Den internationella kontrollen över vapnen bjuder på mängder med praktiska svårigheter. Vi talar om en väpnad konflikt som pågår med 100 – 150 döda varje dag. Att flytta förråd med 1000 ton stridsmedel kommer inte kunna göras med bibehållen säkerhet. Det skulle kräva mängder med trupp. Att förstöra dem på plats kräver ett decentraliserat system som innebär att det skulle ta mer än ett decennium att oskadliggöra dessa under förutsättning att det är fred.

Återstår gör att ta över förråden till dess det finns en fred. Amerikanska uppgifter gör gällande att de själva känner till 19 av de 42 förråd som ska finnas. Alla diktaturer genom historien har hittills ägnat sig åt att hålla sina hemligheter begravda så länge som möjligt. Sannolikheten att finna alla förråd är alltså liten, men ännu besvärligare är att minst 19 platser måste skyddas, vilket i sin tur kräver trupp – mycket trupp. Eftersom USA har exkluderat trupp på marken är det inte där i första hand som världssamfundet kommer att vända sig för denna. 19 platser ger upp till 19 bataljoner om dessa platser ska skyddas mot eventuella anfall från exempelvis Al Qaida varje dag tills konflikten är slut. Amerikanska uppgifter gör gällande att Pentagons bedömning är 75 000 soldater totalt – vilket är en halv Afghanistaninsats.

2. De lokala aktörerna själva måste acceptera en sådan lösning. FSA vill ha ett militärt ingripande från väst och har avvisat den ”ryska planen”. Al Qaida-enheter kommer att försöka komma åt både förråd, västerlänningar, Assad och andra rebellenheter när de kommer åt. Assads regim har heller inget att vinna på att låta planen bli helt genomförd. Redan nu radas villkoren upp. Det ska inte ske under hot och USA ska sluta upp att leverera vapen och annan utrustning till rebellerna. I det sista fallet handlar det inte om vapnen per se, de är alldeles för få för att göra någon skillnad. Det handlar om att punktera förtroendet för FSA. Den vanlige syriern ska se att stödet utifrån viker. Jag kommer heller inte bli förvånad om Assad också i sista stund kommer att kräva att Israel också ska ansluta sig till CWC fullt ut. Under tiden förhandlingarna pågår passar regimen på att gå till kraftiga anfall här och där för att hålla kusten samt vägen mellan Aleppo och Damaskus öppen.

3. De regionala aktörerna, Saudiarabien och Iran kan också öka sina insatser i kriget. De förstnämnda sägs redan ha gjort det när det gäller vapensmuggling till landet, vilket förlänger krigets varaktighet. Med sin kunskap om regionen vet saudierna att den nuvarande utvecklingen gynnar Assad på kort sikt när alla får förhålla sig till dennes förhandlande genom offentliga kommentarer till förhandlingen i Genéve. Iran arbetar mer indirekt, och särskilt notabelt är att flera länder gav ut anvisningar om att lämna Libanon under den förra veckan. På samma sätt har Iran möjlighet att genom ombud, som exempelvis irakiska miliser, attackera mål i hela regionen inklusive Saudiarabien självt.

4. På den globala nivån försöker Ryssland att försvåra och förändra kampen hela tiden. Den senaste veckan har varit mycket lyckosam ur den ryska synvinkeln. Genom att spela ut kontrollen över de syriska C-vapnen har landet lyckats positionera sig som konstruktivt och inflytelserikt samtidigt. Med det amerikanska folkets ovilja att gripa in i konflikten och det ryska utspelet har den amerikanska administrationen nu blivit tvungen/sett en möjlighet att hitta en lösning, för att leva upp till den egna trovärdigheten och samtidigt kraftigt försvåra ytterligare användning av kemiska substanser på slagfältet.

Vita huset försöker genom talespersoner påskina att det var talet om en insats som tvingade Assad till förhandlingsbordet. Detta är en riskabel strategi, eftersom det blir svårt att hävda denna linje om förhandlingarna bryter samman. Då kommer USA bli tvungna att genomföra en attack på den syriska regimen av skäl jag återkommer till nedan. Ingenting kommer att ha förändrats i den amerikanska opinionen, vilket innebär att det kommer att vara som om en förälder med sina barn går ner för att känna på vattnet och finner att det är för kallt. Sen kommer den andre föräldern och säger att ”nu ska vi bada”.

Här vill jag göra ett förbehåll och det är att det naturligtvis finns människor i skeendet, även ryssar och iranier, som vill väl och söker en lösning. Det pågår parallella förhandlingar om att hitta en lösning som innebär ett eld-upphör och ett presidentval 2014 i Syrien, där Assad sitter kvar fram till dess. Frågan är dock om alla aktörerna kan acceptera detta och om Assad/rebellsidan har kontroll på sina enheter. Tidigare har det varit ett villkor för förhandlingar att Assad ska avgå för att genomföra förhandlingar och det är ju lätt att föreställa sig hur det känns att förlorat familjemedlemmar och vänner, medan symbolen för ondskan ska sitta kvar på sin plats. Vad har man slagits för då?

5. Om vi skulle hamna i läget att förhandlingarna bryter samman, så blir USA tvunget att genomföra (påbörja?) en operation mot regimen i Syrien på grund av riskerna med det iranska atomprogrammet. Det är mycket svårt att tänka sig ett skeende, där Israel i ett läge med amerikansk overksamhet mot Syrien själva skulle sitta still när det gäller Iran. Rent psykologiskt skulle de delar i det israeliska säkerhetsetablissemanget som varnar för iranska kärnvapen, både för Israels existens och kapprustning i regionen, få ett stort övertag i den interna argumentationen med de skeptiska.

Eftersom ett israeliskt angrepp på iranska installationer med säkerhet skulle utlösa stor turbulens i regionen eller ett amerikanskt anfall på Syrien skulle ha en mycket osäker fortsättning, så står det mycket mer på spel i förhandlingarna i Genéve/Damaskus/Riyadh/Tehran/Moskva/Washington än vad man förstår från början. Det handlar inte bara om C-vapen. Vad som vaskas fram i den syriska centrifugen de närmaste veckorna är av stor betydelse för stabiliteten i regionen och största hindret är som det heter i det ryska ordspråket:

”Tjuven litar inte på den hederlige.”

………….

Aftonbladet
Expressen