av Fredric Westerdahl
Alltför många nyexaminerade officerare lämnar Försvarsmakten redan efter några få års yrkesutövning. Tyvärr är andelen nya officerare som lämnar yrket högre nu än vad den var med tidigare officersutbildningssystem. Vi har även från början för få nytillkommande officerare med de alltför fåtaliga årskullar som nyutbildas. Förutom ökad officersrekrytering, med bland annat ”fler vägar in”, behöver därför förutsättningarna förbättras för våra nya officerare att stanna i yrket. Verklighetens förutsättningar och krav kanske inte motsvarar förväntningarna och officersutbildningen? Att som nyutexaminerad officer uppleva sig ha rätt utbildning för att lösa sina arbetsuppgifter är viktigt för arbetstillfredsställelsen – för att känna sig tillräcklig. Frågan behöver därför ställas;
En yrkesexamen bör först och främst vara yrkesförberedande, så att nyutnämnda officerare kan lösa sina krigsbefattningar och ”leverera” i sina förband. Innan åter ännu en omfattande reformering av svensk officersutbildning sker bör Försvarsmakten själv som myndighet klarlägga vad en ny officer behöver kunna. Officerarnas förmåga att leda och leverera, i fred, kris och krig, är avgörande för att förbanden ska fungera effektivt.
Vilka förmågor behöver en ny officer äga för att kunna göra jobbet i sina första befattningar? Vi behöver tydliggöra vad en officer måste kunna göra. Utbildningstiden innan en officer tar sin examen behöver användas väl. Det finns kunskaper som en officer behöver tidigt i sin yrkesutövning respektive kunskaper som kan komma till nytta senare i yrket, efter senare vidareutbildning. Det finns förmågor en officer behöver äga från första dagen. Med en tydlig myndighetsuppfattning hos Försvarsmakten om VAD som efterfrågas i termer av förmåga hos en nyexaminerad officer, kan sedan arbetet med att förbättra HUR dessa förmågor ska skapas bedrivas mer professionellt.
Efter Universitetskanslerämbetets (UKÄ) granskning förändrade FHS utbildningen på officersprogrammet (OP) till att bli ännu mer teoretisk. De kadetter vilka 2015 påbörjade denna förändrade officersutbildning tog examen i juni 2018 och anställdes som fänrikar. Varken de nya fänrikarna själva eller deras förband, har ännu kunnat bedöma hur väl denna utbildning motsvarar förbandsverksamhetens krav. Försvarsmakten bör utvärdera resultatet innan förhastade beslut fattas om hur officersutbildningen ska förändras för att bättre motsvara Försvarsmaktens behov.
De nya fänrikar Försvarsmakten tillförts i år har en god utbildning med tyngdpunkt på teori och högre förbandsnivåer, medan luckor finns i att praktiskt föra befäl på lägre förbandsnivåer. Då de första befattningarna för många fänrikar kräver just förmågan att leda på lägre förbandsnivåer, såsom pluton, är dessa brister något vi behöver åtgärda.
Försvarsmakten behöver ta befälet över vår militära professions utveckling. Förbanden och stridskrafterna har en god uppfattning om vad yrket, i olika officersbefattningar, kräver avseende förmåga och duglighet. För att förbanden tillsammans ska kunna leverera operativ effekt behöver officersutbildningen leverera officerare med rätta förmågor. Sverige behöver fler nya officerare för att leda försvaret. Försvarsmakten har tappat, och fortsätter att tappa, fler officerare än vad som nyutbildas. Att sänka antagningskraven till officersutbildningen sänder fel rekryteringssignaler om vilka vi vill ska leda försvaret av Sverige.
Vi behöver kompetenta och lämpliga medborgare som officerare. De officerare vi utbildar är våra framtida chefer. Försvarsmakten behöver verka för att officersutbildningen blir mer förberedande för yrkesutövningen som officer, vars kärna är att leda verksamhet, i fred, i kris och i krig. Försvarsmakten är en handlingsorienterad organisation vars framgång byggs av att vi gör saker tillsammans. Teoretiseringen av officersutbildningen behöver därför balanseras med yrkets krav på att faktiskt kunna göra saker tillsammans i praktiken.
För att locka de bästa att söka behöver officersyrket blir mer attraktivt – med väl fördelade arbetsuppgifter och rimliga förutsättningar, inklusive konkurrenskraftiga ingångslöner. Administration behöver i högre utsträckning lösas av administrativt specialiserad personal, i syfte att frigöra första linjens chefer till det de ska vara bäst på – att leda sina förband. Då vi rekryterar i konkurrens med andra högskoleyrken behöver officersyrkets villkor förbättras. Försvarsmakten har utmaningar i att rekrytera och behålla nya medarbetare ur våra yngre generationer. Vi delar den utmaningen med andra arbetsgivare och konkurrensen om de högpresterande är tuff. Många arbetsgivare har problem både att rekrytera och behålla unga medarbetare. Dessa efterlyser kompetenta chefer, tydlig feedback och ökade möjligheter att själv planera sitt arbete. Det är bra förväntningar vilka vi behöver leva upp till för att vara framgångsrika som arbetsgivare. (SvD 2017-02-10, L-G Johansson, Svenskt Näringsliv)
Att ta ansvar för officersutbildningen av Försvarsmaktens blivande chefer bör bygga på att lyssna på vad förbanden behöver. Officersutbildningen behöver utvecklas främst för att möta försvarets behov. Försvarsmaktens uppdrag handlar om att göra saker tillsammans. Kunskaper är inte tunga att bära, men endast om kunskaper kan omsättas i praktisk kollektiv handling kan operativa effekter levereras.
Förmåga att faktiskt kunna göra något kräver både kunskap om fakta och att praktiskt kunna omsätta kunskap till handling. Skolvärlden, inklusive Försvarshögskolan, domineras idag av samhällsvetenskapernas postmoderna och konstruktivistiska kunskapssyn. Lärande betraktas där som en process av debatterande och dekonstruerande. Diskussion och problematisering står i fokus, medan faktainhämtning allt för ofta är satt på undantag. Här finns utrymme att utveckla officersutbildningen för att bättre möta yrkeslivets krav, utanför skolvärlden. Officersprofessionen behöver kritiskt tänkande och analys, men en god kritisk analys förutsätter god kunskap om fakta.
Läkaryrket och officersyrket, innebär båda att i praktiskt lagarbete ytterst hantera liv och död. Gemensamma sunda värderingar tillsammans med yrkeskunnande är förutsättningar för att framgångsrikt kunna utöva båda yrkena. En akademisk yrkesexamen för taktiska officerare skulle kunna läggas upp mer likt läkarutbildning och mindre likt den teoretiska samhällsvetenskapliga högskoleutbildningen. Läkarutbildning har omfattande praktiska laborationer i skolmiljö samt praktiktjänstgöring i operativ verksamhet. Läkarutbildningen är därför i flera avseenden en god förebild för hur en utveckling av den akademiska officersutbildningen skulle kunna ske. Ett treårigt officersprogram med en yrkesexamen bör väl förbereda officeren för de första ”skarpa” befattningarna i yrket.
Progressionen i en akademiserad officersutbildning bör byggas upp med utgångspunkt i förbandens funktionsnivåer. Först behöver förståelse för den stridstekniska nivån skapas innan utbildningen kan tillgodogöras på taktisk nivå. För många förband innebär det först pluton, därefter kompani och senare bataljon och högre förband.
Det vore därför naturligt att officersutbildningens första delar genomförs vid Försvarsmaktens skolor – markstridsskolan, sjöstridsskolan med flera. Efter grundkurser på akademisk A-nivå kan sedan fortsättnings- och påbyggnadskurs genomföras av FHS vid MHS-Karlberg (B och C nivå). Med en ordning som först säkerställer förmågor på den lägre förbandsnivån, där de flesta officerare kommer tjänstgöra i sina första befattningar, skapas bättre förutsättningar för våra nya officerare att uppleva framgång såväl i de första åren i yrket som i fortsatta studier mot högre förbandsnivåer.
Förhoppningsvis kan ytterligare idéer och förslag bidra till att skapa bättre förutsättningar för våra framtida officerares yrkesutövning.
Författaren är överstelöjtnant och har en Master of Military Arts and Science från U S Command and General Staff College.
