Ett födelsedagsbarn som snart behöver en ersättare. Foto: Försvarsmakten

Den 8 juni 2020 är det 20 år sedan HMS Visby sjösattes. Vi som jobbar till sjöss är väldigt nöjda med de fem futuristiska Visbykorvetterna, men det märks att även flottans yngsta ytstridsfartyg börjar bli gamla. Några exempel är problem med framdrivningsmaskinerierna och att reservdelarna börjar tryta. Verksamheten till sjöss sliter helt enkelt på materielen. Det är därför som flottor från jämförbara länder fasar ut sin materiel när kostnaderna för reparationer och underhåll börjar skjuta i höjden. I de amerikanska och norska flottorna ligger medellivslängden på ca 15 år och i Danmark på 20 år. Den finska marinen är under modernisering och kommer jämte den ryska ha Östersjöns modernaste fartygspark om några år.

Stora delar av den svenska militära strategin vilar på att vi ska få hjälp från en tredje part och själva hålla fienden stången tills denna hjälp anländer. De senaste nationella övningarna visar att flottan redan idag har för få fartyg för att klara av att hålla sjövägarna till västkusten och genom Östersjöinloppen öppna om Sverige samtidigt ska försvaras i Östersjön. Möjligen kan en stödjande trupp flygas in till Sverige, men materiel, tung ammunition och drivmedel måste komma sjövägen. Det är upp till oss att skapa förutsättningar för att stödet ska kunna komma iland och in i Östersjön. Samma problem gäller handelstrafiken. Ungefär 90 % av vår import och export skeppas till eller från svenska hamnar. Effekterna av ett stört inflöde av varor till det svenska samhället märktes redan under coronakrisens inledning, även om det bara gällde skyddsutrustning till sjukvården och vissa konsumtionsvaror. Även om vi kanske inte kan förvänta oss dagens levnadsstandard om det på allvar mulnar vid horisonten är det lätt att tänka sig vilka problem som skulle skapas av strypt olje-, läkemedels- och livsmedelstillgång. Så länge som möjligt måste sjövägar och hamnar hållas öppna.

Dessutom visar erfarenheterna att det är lätt att underskatta svårigheterna med att spana ut fienden och bygga ett målläge som är tillräckligt noggrant för att det ska duga för att skjuta på. Ett begränsat antal fartyg kan avspana ett begränsat havsområde och medföra ett begränsat antal vapen. Genom att samutnyttja information från flyg och radarstationer iland kan en spaningsinriktning erhållas, men man bör ta i beaktande hur mycket av sensorerna i luften och framförallt iland som kan återstå efter att fiendens förbekämpning har genomförts. Antalet sjömålsvapen kan ökas genom markbaserade robotramper eller genom ökad samordning med attackflyg, men robotramperna är trögrörliga och det är luftförsvar som är flygvapnets huvuduppgift. Bara om några år kommer de fyra korvetterna av Stockholms- och Göteborgsklasserna från 1980-talet att utrangeras. Återstår gör då endast fem Visbykorvetter för att försvara 270 mil kust.

Särskilt kännetecknande för ytstridsfartygen är deras förmåga att uthålligt kunna lösa uppgifter över hela konfliktskalan. De kan nyttjas hela vägen från att under fred visa statens makt till sjöss och vår vilja att slåss, via förstärkt sjöövervakning och skydd av sjöfarten i gråzonen och slutligen till försvar av den svenska kusten. Fartyg är de enda stridskrafter som med uthållighet kan kontrollera ett havsområde eftersom fysisk närvaro krävs för att avskräcka, visitera, avvisa eller jaga på flykten. Dessutom kan de snabbt övergå från lösandet av en uppgift till en annan eftersom sensorer och vapen medförs redan i fred. En mindre sjöstyrka kan vidare ledas från en Visbykorvett. Alla dessa flexibla egenskaper gör att ytstridsfartygen kan användas även i sammanhang utanför svenska farvatten. Det framgångsrika deltagandet i Natoövningarna Trident Juncture och Baltops visar att de svenska korvetterna kan spela en viktig roll även i en större sjöstyrka, vilket gör att Sverige uppfattas som en trovärdig partner i internationella sammanhang. Det svenska deltagandet i brittiskledda Joint Expeditionary Force – JEF – är ett sådant exempel.

Mot bakgrund av den rådande negativa utvecklingen i världen och i vårt närområde är det hög tid att modernisera hela den svenska ytfartygsparken. På ytstridssidan bör detta ske i två steg. I det första steget halvtidsmoderniseras de fem Visbykorvetterna genom att delar av framdriftsmaskineriet och vissa sensorer byts ut samt att luftvärnsrobot tillförs. I det andra sker en nyanskaffning för att ersätta de korvetter som fasas ut under 2020-talet. Framkörningstiden för kvalificerad materiel är lång. De investeringsbeslut som krävs för att realisera de två stegen måste fattas i höstens försvarsbeslut.

Författaren är kommendör och chef för Tredje sjöstridsflottiljen.

Mer av samma författare