Nästa år, 2023, fyller Henry Kissinger 100 år. Trots att det nu är 45 år sedan han hade någon officiell position i Washington har han, i alla fall intill ganska nyligen, fortsatt att resa till olika stormaktshuvudstäder och samtalat med sittande och f d statsledare. Emellanåt, men inte särskilt ofta, har han gett intervjuer. Han har också i eget namn publicerat en rad böcker om internationell politik, böcker som alltid genererar mycken publicitet och hövliga recensioner. Henry Kissinger har som få i hans position förstått att odla sitt varumärke.
Ingen kan bortse från Kissingers solida överblick när det gäller den internationella politiken, både den aktuella och historien. Han tillhör knappast de stora stilisterna på sitt adopterade språk; han kan t ex inte mäta sig med diplomaten och historikern George Kennan som dog 2005, 101 år gammal, in i det sista produktiv och en mästare i skriftlig framställning. Kissinger har för vana att bemänga sina texter med aforismer som man som läsare känner att man borde ta till sig, men som till slut nästan blir för många.
De ovan nämnda karaktäristika utmärker också Henry Kissingers ”Leadership: Six Studies in World Strategy” (New York 2022: Penguin Press) som han nu vid 99 års ålder gett ut. Boken är dock för att komma ur hans hand ovanligt lättläst. Den innehåller sex porträtt av politiker som han menar representerar den av författaren beundrade förmågan att, inte sällan i motvind, leda sina länder in på nya vägar. Urvalet kan givetvis alltid diskuteras, men de sex som boken handlar om har författaren mött åtskilliga gånger, i några fall nästan blivit personlig vän med. Två tillhör en äldre generation, de fyra andra Kissingers egen. Även om författaren träffat Konrad Adenauer ett antal gånger och de Gaulle vid olika tillfällen har dessa uppenbarligen behållit viss distans också i förhållande till den tidigt etablerade amerikanske gurun. Fem års nära samarbete medförde knappast någon nära personlig relation till Richard Nixon, därtill blockerad både av presidentämbetets upphöjdhet och Nixons personlighet. Han såg sig, skriver Kissinger, närmast som en akademisk kollega till författaren. Särskilt med egyptiern Anwar Sadat, mannen som slöt fred med Israel, och Singapores mångårige ledare Lee Kuan Yew – bokens kanske enda överraskande objekt – tycks Henry Kissinger ha utvecklat vad som kanske skulle kunna kallas vänskap. Margaret Thatcher träffade han ofta när han kom till London. Men hennes personlighet tillät under åren vid makten knappast några nära kontakter. Hon var, vilket jag själv kan intyga, känd för att hålla sina konversationer på affärsnivå. Vänskaper odlade hon knappast.
Ämnet för Kissingers bok har på sätt och vis redan diskuterats av den brittiske diplomaten Robert Cooper i hans förra året utgivna ”The Ambassadors”. Den baserade sig inte på personliga möten med bokens personager utan på läsningen om ett antal berömda personer som sedan renässansen varit verksamma i den internationella politiken. Boken som egentligen, trots titeln, handlade om politiker på den internationella scenen snarare än ambassadörer, diskuterades i dessa spalter (juni 2021).
Vad utmärker då de fem statsmännen och statskvinnan som skiljer dem från andra politiker? De har vissa gemensamma egenskaper och samma bakgrund. Förr hämtades statsmännen ur aristokratin, numera är de produkter av en medelklass som ett meritokratiskt system befordrat. Att de sex som Kissinger uppehåller sig vid hade tydliga mål och, tycker författaren, kunde med en vision och målmedvetenhet blicka bortom dagens omständigheter. De kunde läsa situationen, formulera en strategi, omsätta denna i praktiken – och justera den när så behövdes. De gav uttryck för en framtidstro. De visste också i situationer, där ett misslyckande kunde betyda slutet på karriären, att hantera risker. Oftast fick man endast en chans att byta kurs. De agerade utifrån de begränsningar som knapphet på resurser, tid, konkurrens och oklarhet satt. En viktig skillnad mot en annan kategori av statsmän som Henry Kissinger kallar profeterna, är insikten om att utrikespolitik kräver hantverkskunnande och insikter om historien. Som exempel på kategorin profeter nämner författaren Jeanne d`Arc, Robespierre, Lenin och Gandhi – men intressant nog inte Mao, som han också skulle få möta.
De sex exemplen i Henry Kissingers volym har inte bara drivit igenom en politik som för omvärlden tett sig djärv, kompromisslös och ibland t o m dumdristig. De har också vetat att spela bort sina inhemska kritiker, ibland med deras egna metoder. Det har t ex, innan den engelske historikern Julian Jackson för några år sedan levererade sin biografi över de Gaulle – en av senare års bästa politiska porträtt – inte särskilt diskuterats att denne under våren 1958, innan återkomsten till makten i juni, skickligt manövrerade ut fjärde republikens erfarna intrigmakare, dessutom på deras egen planhalva. Men de borde ha vetat: de Gaulle hade agerat med samma slughet när han 1943 marginaliserade sin motståndare, generalen Giraud, från ledningen av den franska nationella befrielsekommittén. Därmed var han förutbestämd att året därpå bli chef för den provisoriska regering som efter invasionen i augusti 1944 kunde etablera sig i Paris.
Henry Kissinger betecknar de Gaulles politiska linje som en ”strategy of will”. Han såg till att hans land kom att, som britterna brukar säga om sig själva, kom att boxas i en annan viktklass än landet egentligen tillhörde. Under hans tid som president 1958-1969 återfick Frankrike något av sin roll i den internationella politiken. Att han under resans gång retade inte minst sina allierade och därtill Moskva brydde han sig föga om. För honom räknades framför allt en sak: Frankrikes status.
Charles de Gaulles samtida och så nära en vän generalen hade – han var den ende utländske politiker som inbjöds till dennes privata bostad i östra Frankrike – var Konrad Adenauer, västtysk förbundskansler 1949-1963. För de allierade var Adenauer den nästan perfekte förste regeringschefen i den nya republiken: ett fläckfritt förflutet, avsatt som överborgmästare i Köln av nazistregimen och två gånger fängslad, pålitligt konservativ och hemma i västra Tyskland, utan närmare kontakter med det förgripliga preussiska arvet. Adenauer hade fyra centrala politiska mål: att få sina landsmän att acceptera nederlaget och därmed undvika första världskrigets dolkstötslegend, att etablera en förtroendefull relation till de allierade som ju även efter republikens tillkomst 1949 och till 1955 var landets yttersta auktoritet, att befästa demokratin och verka för en europeisk federation. Integreringen i Västeuropa och de västliga säkerhetsstrukturerna fick gå först, Tysklands återförening sedan. Först när socialdemokraterna med Willy Brandt som kansler från 1969 kom till makten lades östpolitiken om och kontakter med DDR etablerades. Då var Förbundsrepubliken sedan länge med i både NATO och EU.
Henry Kissinger kallar Konrad Adenauers strategi ett uttryck för ödmjukhet. Det är knappast en lyckad benämning. Visserligen kan man beteckna ett centralt element i den politik som kanslern tidigt förde, nämligen att söka kompensera Israel för nazismens fruktansvärda övergrepp mot judarna som ett uttryck för ödmjukhet; Adenauer drev hårt att Förbundsrepubliken måste göra vad den kunde för att gottgöra Hitlers ofattbara brott. DDR å andra sidan erkände aldrig någon skuld för Förintelsen; denna stat var ju motståndsmännens, arbetarnas och böndernas, utan ansvar för nazismens illgärningar! Adenauer visste nog sitt och Tysklands värde men använde sig inte av de Gaulles ofta bombastiska språk för att framhäva dessa. Måttfullhet i utrikespolitiken mot en fond av ekonomiska framsteg talade sitt tydliga språk. Det fanns nog de också inom hans parti och framför allt i det bayerska systerpartiet CSU som ville höja rösten och föra en mera självständig utrikespolitik, men de hölls i schack av den gamle herrn i Bonn. Det andra stora partiet, Socialdemokraterna, befann sig alltså till 1969 utanför makten.
Av Henry Kissingers fyra generationskamrater, födda från 1913 (Nixon), 1917 (Sadat), 1923 (Lee Kuan Yew) till 1925 (Thatcher) arbetade han alltså dagligen i fem år med Richard Nixon, mötte Sadat, Lee Kuan Yew och Thatcher tämligen ofta. Sitt förhållande till Richard Nixon har Kissinger berört i andra sammanhang. Han var naturligtvis medveten om hans principals svagheter men delade i stort presidentens utrikespolitiska preferenser. Richard Nixons mål var ett söka restaurera det maktbalanstänkande som han menade hade präglat partikollegan Theodore Roosevelts presidentskap, 1901-1909. Öppningen mot Kina och avslutandet av det olycksaliga kriget i Vietnam skulle komma att stärka USA:s position, särskilt i förhållande till Sovjetunionen.
Med Anwar Sadat samarbetade Kissinger tätt när det gällde att åstadkomma den relativa fred i Mellanöstern som följde på Oktoberkriget 1973 och som genomfördes i form av den s k skytteldiplomatin mellan först Egypten och Israel, sedan mellan Syrien och Israel. Hela konceptet tycks ha varit Sadats idé men det var den amerikanske utrikesministern som ledde och till stor del också genomförde de förhandlingar som ledde till Sadats resa till Jerusalem 1977, freden mellan Egypten och Israel 1979 och till de vapenstilleståndslinjer med Syrien som ännu femtio år senare bestått tidens tand. Kissingers beundran för Sadats mod och förmåga att se igenom och bortom de arabisk-israeliska motsättningar, som dittills tett sig oöverstigliga, är ännu idag oförställd. Författaren går nästan så långt att han i alla fall antyder viss förståelse för att Sadat, välte schackbrädet över ända och startade kriget 1973. Syftet var ju att försöka bryta det förflutnas mönster. Det lyckades, dock till betydande egyptiska och syriska, och inledningsvis, israeliska förluster.
Samma beundran hyser den gamle f d utrikesministern för Lee Kuan Yew. Denne har snarast spelat en gränsande roll i den internationella politiken, men i alla väder var en pålitlig vän till USA och anhängare av en maktbalanspolitik. Det var en rätt naturlig politik i Kinas närhet. Från en svag bas byggde han under dryga 30 år som landets ledare upp vad många sett som en multikulturell asiatisk mönsterstat. Någon demokrati i vår mening är Singapore knappast – vilket dock inte verkar besvära Kissinger alltför mycket – men en exceptionellt framgångsrik ekonomi inom högteknologiska sektorer, finansväsen och sjöfart m m.
Henry Kissinger har idag en pessimistisk syn på det internationella läget. Kriget i Ukraina, som ägnas några rader i hans slutsatser, ser han som en effekt av frånvaron av strategisk dialog mellan stormakterna och en gemensam moralisk och strategisk vision. Det nuvarande läget saknar ankarfäste. En sådan dialog fanns, menar han förstås, på hans tid i Vita Huset, liksom under den post-Napoleonska era som han ägnat sin doktorsavhandling om Metternich och Castlereagh, tidens två ledande politiker. Kissinger säger sig dock tro att den triangulära relationen mellan USA, Kina och Ryssland kommer att återupprättas, även om den liberala världsordningen för en obestämd tid ersatts av något annat.
Kissinger kritiserar självfallet det ryska överfallet på Ukraina, men antyder, vilket mot bakgrund av hans världssyn kanske inte förvånar läsaren, nästan en viss försiktig förståelse för den ryska reaktionen på NATO:s utvidgning. Ett Ukraina i NATO skulle helt förändra den strategiska situationen i regionen, precis som en rysk närvaro vid Ukrainas västgräns skulle innebära ett hot mot Warszawa och Budapest. Hans tidigare uttalande om att Ukraina borde fundera på Finlands modell upprepar han dock inte i boken. När korrekturet sändes in var Finland, liksom Sverige, nära en ansökan om medlemskap.
Fredliga tider lockar fram medelmåttiga ledare, skriver Kissinger i Machiavellis efterföljd. Han citerar också den tyske sociologen Max Weber som i sin berömda uppsats om politik som yrke menade att den politiker som står pall och vill förändra politiken till sist ändå, alla invändningar till trots, går vidare. Det gjorde Kissingers sex huvudpersoner. Men var finns de idag när det internationella systemet som befinner sig i utsatt läge, och som jag skrev i dessa spalter för ett år sedan, formligen ropar efter statsmannaegenskaper. De politiska skiften som ägt rum i olika europeiska stater under den senaste tiden ger inga indikationer på att den allvarliga situationen i världen ännu funnit sina män och kvinnor. Henry Kissinger menar förstås sådana politiker som inte bara reagerar på vad som händer när den världsordning som gällt sedan andra världskrigets slut står under starkt yttre och inre tryck, utan också kan presentera en kanske djärv men ändå trovärdig väg att söka komma till rätta med situationen.