I helgen har det varit två intressanta inlägg hos vardera Oscar Jonsson och Jägarchefen som förtjänar ytterligare kommentarer.

Oscars artikel handlar om huruvida Sveriges strategiska läge är bättre än någonsin, föranlett av en kort Twitterkonversation som han hade med Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg. Denna dialog sprang ur kommentarer kring det Riksting som Kristdemokraterna hade i helgen, där bland annat ställningstagande till NATO diskuterades.

Jag vill ge både Anders och Oscar rätt. Med den långa linjalen har vi ett gynnsamt läge i och med de baltiska staternas självständighet och sedemera NATO-medlemskap. Visavi Ryssland, som påverkat vår säkerhetspolitik i olika omfattning de senaste 500 åren, så är det bara mellankrigsperioden som kan mäta sig (räknar bort det ytterst tillfälliga samarbetet mot Napoleon), och det vet vi ju hur det gick.

Nu är vi inte där, så läget är ovanligt gynnsamt ur det perspektivet. Men på samma gång, så är vi precis som Oscar skriver i nedåtgående gren. Vi har redan en multipolär värld, och de säkerhetsgivande organisationerna är under försvagning. Det som var rätt för femton år sedan – att föra över medel från militär produktion till civil sådan – börjar nu bli alltför riskfyllt att fortsätta med på samma sätt. Om vi nu tror att det spelar någon roll vad vi gör, men det brukar vi å andra sidan hävda i alla andra politkområden att det gör.

Vi kan genom vår politik hjälpa till att stabilisera området öster om Östersjön genom att ha en försvarsförmåga som åtnjuter viss respekt framöver. Det som människor i allmänhet glömmer bort/inte vet om är att det sitter välutbildade människor av annan nationalitet och nagelfar all information de hittar om oss. De väger samman, undersöker detaljer för att klarlägga tveksamheter och rapporterar sen vidare vad de kommit fram till.

Någonstans formas en miltär och en politisk bild av vad vi förmår och skulle kunna tänkas göra i olika situationer. Om Sverige, som åtminstone de senaste 70 åren har varit en faktor man varit tvungen att visa hänsyn vid all planering, skulle befinnas vara alltför lättviktigt militärt, så skulle de baltiska staternas säkerhet med stor sannolikhet indirekt bli sämre. Det skulle i sin tur i så fall innebära att vår säkerhet också skulle försämras – en ond spiral.

Och så trist och kostsamt är det. 100 moderna stridsflygplan på 10-talet blir 60 moderna stridsflygplan på 20-talet, och så vidare. Generalstabscheferna runt om Östersjön misstar sig inte på så enkla kalkyler, även om det alltid kommer att finnas osäkerhet i detaljerna. Det är ju här någonstans det blir svårt att följa den egna politiken, som partierna i huvudsak varit överens om. Om förhållandena medger bantning av försvaret till ekonomisk nivå X och fokus på insatser, hur kan då ett ökat fokus på närområdet bli en ekonomisk nivå på X-15%? (Regeringens nya budget ger x-14%)

På andra sidan Östersjön däremot går linjalen åt andra hållet. + 93 % i det Försvarsberedningsindex 2007-2015 jag skapade enligt länken ovan. Ryssland har precis tillsammans med Vitryssland slutfört övningen Zapad 13. Om du läser Jägarchefens emininenta bearbetning ur olika öppna källors rapportering tecknas bilden av en målmedveten aktör med allt högre förmåga som exempelvis eldledning med UAV av indirekt eld.

Tidningen Hemvärnet hade i sitt senaste nummer lyckats få, mig veterligen, den första kommentaren av Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren angående sommarens stora ryska beredskapsövning (se sid 17). Kommentaren innehöll två teman. En svala gör ingen sommar och det är spänningar i Asien och inte här.

Den minnesgode kommer kanske ihåg att det för femtio år sedan var stora spänningar i Europa, medan det utbröt en gränskonflikt mellan Kina och Sovjetunionen som varade i sju månader 1969. När det gäller huruvida det måste till mer händelser för att se en trend, så går det att påminna Försvarsberedningen om den lilla minnesramsan GUBBE: Georgien, Upprustningsbeslut, Brott CFE-avtalet, Beredskapsövningar och Ekonomiska hot.

40 000 + i övad trupp slutar Jägarchefens synande av de aggregerade personaltabellerna, lite beroende på hur vi räknar.

Det finns emellertid ett avsnitt i inlägget som jag inte riktigt är beredd att skriva under på än och det är avfärdandet av att länderna över terroristbekämpning. Jag vill skjuta in två faktorer för reflektion – Syrien och Sochi-OS.

I Syrien använder regimen i högsta grad konventionell krigföring med tunga förband mot ”terrorister”. De skjuter SCUD, anfaller med stridsflyg och stridshelikoptrar, släpper termobariska vapen, ja till och med kemiska stridsmedel för att neutralisera så många som möjligt och bryta stridsviljan. Det är ganska troligt att det sker någon form av erfarenhetsutbyte mellan Syrien och Ryssland i dessa frågor liksom att Ryssland på egen hand observerar skeendet i olika slag.

Eftersom militanta grupper i ökad utsträckning börjar ta över tyngre konventionella system som 12 cm granatkastare, enstaka stridsfordon och pansarvärnsrobotar, så går det inte att utesluta att det är just terroristbekämpning de till en del övar inför de hotade vinterspelen. En god gammal tradition är ju att föra en hel del förband för upprorsbekämpning från andra delar av (Sovjet/Euroasiatiska)Unionen till aktuellt område. Sen är det i så fall heller ingen nackdel att en hög grad av samordning utgör den konventionella stridens signum.

En tanke jag också snuddat vid, och här är Jägarchefen i liknande banor, är om det också är en signal till oppositionella i Vitryssland att inte organisera sig militärt. Det kan det också vara värt att reflektera över medan Försvarsberedningen arbetar, nu 184 dagar kvar.