Sverige går när detta skrivs igenom en av sina värsta fredskriser. Men detta är inte huvudsaken i denna artikel. Huvudsaken är den mycket större kris som lurar runt hörnet – den nuvarande säkerhetsordningens eventuella sönderfall.
Först en rekapitulation av det svenska ”läget”.
Det underfinansierade försvarsbeslutet 2015 kan inte genomföras. Det saknas stora pengar och regeringen verkar ovillig att skjuta till sådana trots att man strött miljarder och miljoner omkring sig. Sverige ligger kvar på europeisk bottennivå när det gäller försvarssatsningar: omkring 1 % av BNP, vilket ger en tydlig bild av hur lätt politikerna ser på Sveriges säkerhet.
ÖB konstaterar att Patriotsystemet behövs för att fylla ett hål. Men för att skydda vår nödvändiga import- och exporttrafik samt den livsviktiga kusttrafiken disponerar han 7 (sju) korvetter utan kvalificerat luftförsvar. Dessa börjar dessutom att bli gamla utan att det finns några precisa planer på utökning och föryngring. Tala om hål! Försvaret av Sverige börjar till sjöss!
Beroendet av säker sjöfart ligger på två plan. För det första handlar det om försörjningen av Sverige och våra förbindelseleder runt landet och med Europa och resten av världen. Men EU är också beroende av säker sjöfart. Hindras sjöfarten p g a exempelvis en konflikt i Röda havet så får hela Europa stora ekonomiska och därmed sociala problem. Självklart borde Sverige kunna bidra till att säkra detta gemensamma intresse.
Hanteringen av fredskriser – skogsbränder i detta fall – har än en gång misslyckats. Regeringen har ett tungt ansvar för detta i och med att man avbröt utredningen som skulle dra erfarenheter efter förra katastrofen 2014. Men att den svenska strategin – ansvars-, likhets-, och närhetsprincipen – inte fungerar har varit känt i åratal.
Att Försvarsmakten inte har krisberedskap som en uppgift är naturligtvis en skandal. Samtidigt kunde Försvarsmakten varit lite mer framåt. Att tala om personalens behov av semester imponerar inte när Sverige brinner – Försvarsmakten är till för Sverige och inte tvärtom.
Det kommande valresultatet framstår idag som mycket osäkert med stor risk för att två EU-fientliga ytterlighetspartier (Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna) får mycket att säga till om. Nedanstående diskussion förutsätter att så inte är fallet.
Utrikespolitiskt har Sverige bundit upp sig till USA trots en milt sagt oförutsägbar president. Patriotköpet skulle ytterligare binda oss till denna supermakt. Köper vi Patriot blir det på USAs villkor avseende insyn i systemet, robottilldelning, underhåll m m. Om Sverige skulle bli hotat eller till och med anfallet kommer USA, säger man, till vår räddning. Men det blir också på USAs villkor; om inte annat för att det inte finns någon operativ gemensam planering.
Putin är mer förutsägbar än Trump. Vi vet att han vill splittra Europa och därmed öka sitt inflytande; han har redan lyckats med Ungern och Italien. Han kommer säkert inte att börja ett krig men får han chansen att flytta fram sina positioner – speciellt i Baltikum – kommer han att göra det (jfr Hitler 1936 – 39). Men en sådan positionsframflyttning kan just leda till en konflikt som eskalerar till krig. Här har Sveriges geopolitiska situation stor betydelse (jfr slutsatserna i Kungl Krigsvetenskapsakademiens studie Krigsvetenskap i det 21 århundradet, KV 21).
Kina är ett annat problem, som kan kännas långt borta. Men framstöten om en hamn i Lysekilsområdet visar att Mittens Rike är närmare än man tror. När Kina bekostar stora infrastrukturprojekt brukar priset bli politiskt beroende exempelvis i FN. Dessutom behöver Kina på sikt en örlogsbas i Atlantområdet. Mest akut är förstås den kinesiska politiken i Sydkinesiska sjön som uppenbarligen syftar till att här upprätta en hegemoni i strid med havsrätten, som än så länge försvaras av USA. Vad blir konsekvenserna av en allvarlig kris mellan Kina och USA? Hur skulle vi påverkas? Vad skulle vi göra?
Vi är inte med i Nato men tror ändå att Alliansen skall komma till vår hjälp. Samma sak där, ja det kanske den gör men finns det inte en operativ gemensam planering så blir det på Natos villkor. Observera att Sverige ligger långt under de 2% som Trump pressade medlemsstaterna att faktiskt uppnå. Det talar inte till vår förmån.
Skall vi gå med i Nato? Om det blir en alliansregering kan man förvänta sig en rörelse åt det hållet. Kommer vi få USAs stöd mot exempelvis Turkiet som nog knappast skulle vara entusiastiskt? Detta får naturligtvis konsultationer visa innan Sverige gör en öppen framställning. Ett försvarsbeslut på nivån minst 2% av BNP torde vara en förutsättning.
Det finns de som hävdar att det skulle vara provocerande gentemot Ryssland om Sverige söker Nato-medlemskap. Detta är en farlig argumentation, som innebär att vi skulle låta Ryssland bestämma vår säkerhetspolitik. I konsekvens med en sådan inställning bör Sverige inte heller öka sina försvarsanslag eller, när vi tycker att så behövs, öka vår beredskap. Principen kallas självavskräckning.
Men även som Nato-medlemmar kan Sverige inte förutsätta att hjälp kommer snart. Den brittiske generalen Richard Shirreffs bok ”War with Russia”, grundad på lång erfarenhet av Nato, visar hur tungt Natos beslutsmaskin skulle fungera speciellt i en gråzon där det inte är fråga om ett tydligt överfall. För övrigt är Turkiet, Ungern och Italien alla länder som betraktar Putin som en vän. Varför skulle någon av dem delta i ett konsensusbeslut syftande till att stödja Sverige mot honom?.
Trumps politik mot sina europeiska allierade – ”fiender” i egenskapen av EU-medlemmar – är också ägnad att skapa farhågor för Alliansens framtid. Vart går USA? Blir the indispensable nation umbärlig?
EUs försvarspolitik är ett misslyckande. Sverige har genom sin ljumma EU-politik bidragit till detta. Det har också – felaktigt – hävdats att EUs försvarssamarbete skulle vara farligt för Nato-samarbetet. Detta är nonsens. Om EU-länderna stärker sitt försvar och sitt försvarssamarbete är detta till fördel för Nato. EU har ekonomiska och industriella resurser som Nato inte har.
Det är inte bara Sverige som har misshandlat sitt försvar. Storbritanniens flotta – den en gång så stolta Royal Navy – har tvingats låna in maskinpersonal från urfienden Frankrike för att få fartygen att fungera. Det talas om att man måste slakta sin amfibieförmåga inklusive Royal Marines, just den förbandstyp som skulle behövas vid en Natoförstärkning av Sverige. Tysklands försvar är i ännu sämre läge med stor personalbrist och stora materielproblem. Det är tveksamt om det kommer att gå att få majoritet för en ordentlig upprustning. Frankrike, Europas nu starkaste militärmakt, har sitt huvudintresse riktat mot söder och öster, även om man deltar i Natos engagemang i Baltikum. Inställningen till Ryssland är ambivalent.
Nu är EU-samarbetet i sin helhet i fara i spåren av migrationskrisen. Kanske blir det fler ”exit” från populistiska regeringar som baserar sin politik på folkligt motstånd mot immigration.
Migrationskrisen kommer inte att upphöra. Det går inte att hindra folk från att försöka skaffa sig en bättre framtid. Egentligen behöver Europa ett inflöde av unga arbetsvilliga för att klara sin åldrande befolkning. 16% av Europas befolkning är under 15 år – i Afrika är det 41%. 2017 var Afrikas befolkning 250 miljoner; 2050 antagligen 2 574 miljoner. Antalet under 18 år fördubblas från nu till 2050. Den socio-ekonomiska skillnaden mellan Medelhavets norra och södra stränder får följaktligen en enorm sprängkraft. Klimatkrisen och utfiskning är två försvårande faktorer. Detta är en av de stora utmaningarna de närmaste åren. Att bygga koncentrationsläger eller låta folk dö till havs är ingen långsiktig lösning.
Vad skall då nästa regering göra?
Den måste handla under osäkerhet för vi vet inte hur den europeiska spelplanen ser ut om tio år. Frågan som måste ställas är var Sverige vill stå – nära centrum eller i periferin med risk för marginalisering.
Det första är att snarast rejält öka försvarsbudgeten så att FB 2015 kan uppfyllas. Men det räcker inte på långa vägar. Kungl. Örlogsmannasällskapet har exempelvis kommit fram till att Marinen behöver 3 gånger så många förband som idag för att kunna lösa sina uppgifter. Motsvarande behov finns med all säkerhet i andra försvarsgrenar. En sådan väg skulle väcka respekt i omvärlden och öka Sveriges handlingsfrihet.
För det andra bör Sverige söka sig till Europas kärna – både inom EU och, om möjligt, Nato – för att kunna vara med när en kommande stor omstöpning av den europeiska säkerhetsstrukturen börjar. Skogsbrandskrisen borde ha lärt våra politiker hur viktigt europeiskt samarbete är. Ensam är inte stark. Sannolikt kommer EU att splittras i två eller fler grupper med en hård kärna i centrum. Kanske går Nato samma väg eftersom medlemsländerna till stor del är desamma. Förhoppningsvis vill Sverige tillhöra denna kärna.
De nordiska länderna har en historisk och geografisk samhörighet som bör kunna utnyttjas. Norges och Danmarks engagemang i Nato upphör att vara ett problem om vi själva blir medlemmar; försvagas Nato, eller till och med löses upp, så blir vår ödesgemenskap desto starkare. Ett första steg vore att vi gick in i den finska marinens projekt Flottilj 2020.
Det finns naturligtvis ett alternativ: lämna Nato-samarbetet, lämna EU och söka samarbete med Ryssland. Det finns de som vill det. Trevligt alternativ? Knappast men är man svag så får man foga sig efter stormakternas vilja.
Elcykelsubventionen har kommit att illustrera den svenska futtighetspolitiken. Nu är det dags att ta krafttag och koncentrera sig på de stora frågorna. Utan ett starkt svenskt försvar inklusive en fungerande krisberedskap finns ingen politisk handlingsfrihet. Denna måste användas till att stärka samarbetet avseende säkerhet. Bort med allianslöshetens skygglappar!
Författaren är kommendör, ledamot av KKrVA, ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet och korresponderande ledamot av Académie de marine.