Av Johan Wiktorin, ledamot avdelning I
Sedan ett par dygn tillbaka står Nordic Battle Group för tredje gången i beredskap som EU:s snabbinsatsstyrka. Debatten är redan igång om var den lämpligast skulle kunna sättas in. De vanligaste förslagen är Mali, DR Kongo, Centralafrikanska republiken, Sydsudan och Libyen.
I Korridoren till Kaliningrad som publicerades senhösten 2013, så börjar den svenska statsledningen dra benen efter sig när det gäller insättande av NBG i maj/juni 2015 på grund av beredskapsskäl.
Jag är ytterligt tveksam till ett insättande av denna styrka under beredskapstiden.
Om vi bortser från europeiska friktioner som politisk vilja att binda upp EU i längre insatser och frågan om betalningen för insats, så finns det två starka argument mot en insats.
Det första skälet är det geopolitiska läget i vårt närområde i kombination med vår otillräckliga försvarsreform. Att det inte längre är otänkbart med en väpnad konflikt i detta primära strategiska område för svensk del kan inte ha undgått någon.
När det gäller statusen på egna förband är den svårdiskuterad delvis på grund av försvarssekretess. Min bedömning är att vår beredskap blir alltför låg, om vi skulle sända iväg de svenska delarna ur NBG under första halvåret 2015.
Jag bygger detta bland annat på förra årets regleringsbrev, där en bataljon skulle finnas i hög nationell beredskap från 1/1 2014, förutom delarna i NBG (?). För 2015 finns inga motsvarande formuleringar, så vi vet inte vad som gäller, men det torde inte skilja nämnvärt. Vi vet att vi har en operativ reserv i form av ett (!) kompani i alla fall.
Detta är för markstridskrafterna, liknande är rimligen fallet för luftstridskrafterna. Det vill säga, om våra delar i NBG försvinner iväg, så nedgår förmågan hos stridsflyget också när det gäller högre nationell beredskap utom incidentjakten. Marinen är knappt påverkad av NBG, om inte ett minröjningsbehov skulle uppstå.
Jag har inte detaljräknat de svenska förbanden ur ett logistiskt perspektiv, men redan tummen och pekfingret ger vid handen att det inte går att släpa in styrkan i Afrika utan extremt stora ansträngningar, kostnader och säkerligen genans. Jag uppskattar stridsgruppens vikt resp. längd till kring 5000-7000 ton o/e löpmeter.
De flesta av alternativen i spekulationerna är helt enkelt för otillgängliga för ett så pass tungt koncept som vi valt för NBG. Räkna med minst en månad, troligen mer, för att komma till verkan i alla insatsområdena ovan utom Libyen, vars troliga områden ligger vid kusten. Vår förre utrikesminister, Carl Bildt, namnger just Libyen som ett politiskt lämpligt insatsområde i dagens blogginlägg.
Uppgiften Non-Combatant Evacuation Operation (NEO) är i och för sig lite annorlunda tidsmässigt, men knappt möjlig att planera i detalj i förväg. I det fallet kan jag tänka mig en insats för mycket kort tid (flygtransport).
De långa avstånden, otillgängligheten och konceptets tyngd gör det också omöjligt att få hem förbanden i tid med sin organisationsbestämmande materiel. Bara avropstiden för att få fram RoRo-fartyg till närmaste hamn avskräcker, sedan tillkommer taktiska transporter till hamn och seglats hem.
Under dagens Twitterdebatt påminde Wiseman om att Georgien 2008 flög hem sina soldater från sina insatsområden med personlig utrustning. Det tog fem dagar och de kom alltså med mössa, bössa och mask när allt på marken redan var avgjort.
Så det är här vi står. Det är trist att komma fram till att något jag anser vara viktigt inte bör användas för det vi satsat på.
Så vad bör vi göra? Rotera ut delar av vårt bidrag till Gotland, avvakta diskussionerna kring den andra EU BG i beredskap och öka farten i den egna reformen.
Om vi menar att EU är viktigt för vår säkerhetspolitik bör vi fundera på om inte ett bättre koncept vore en permanent krishanteringsstyrka för unionen lokaliserad vid logistikhubben i Brindisi med utmärkt läge i Medelhavet istället. Där skulle vi kunna hålla en enhet över tid istället.
Som man bäddar får man ligga. Håll kvar de svenska delarna av NBG i barackerna. Gärna på Tofta.
………………..
Se även EU-bloggen
Sverige bör prioritera sitt inhemska försvar före allt annat. Att skicka manskap till Afrika samtidigt som det blir allt oroligare i vårt närområde ter sig minst sagt sjukt. Att ena dagen klaga över brister på hemmaplan för att sedan lovorda utlandsmissioner (som kostar multum) går inte ihop.
Det är inte Mali som kränker svenskt territorialvatten.
Att rotera delar av NBG till Gotland är en utmärkt idé, som dessutom bör hållas vid liv efter 1/2-årsskiftet. Efterhand bör detta växa upp till en Stridsgrupp G, med inslag från hela FM och innefatta ledning, markförband, luftförsvar, sjörobot, sensorer och hemvärn.
(Jag vet att FM ledning resonerar som att ”om inte Gotland är tillgängligt väljer motståndaren Åland”, men so what? Skulle vi inte samverka med finnarna?)
Johan, håkler med i det mesta du skriver men NBG på Gotland är inte en räddning utan en ännu eftertryckligare sänkning av NBG-konceptet som ett redskap för EU. Hela ESDP/CFSP-tanken har alltid bara och enbart handlat om militär eller civilmilitär krishantering utanför EU, aldrig om nationellt försvar av EU-länders territorium. Trots att många varit övertygade om motsatsen i Sverige har EU aldrig varit särksilt viktigt för denna dimension av vår säkerhet. Däremot kan det ju vara en rimlig idé att ha en motsvarande styrka på Gotland. Seriöst avskräckande mot Ryssland blir den givetvis inte så länge vi inte är NATO-medlemmar men det vore ju bätrre än ingenting…
Mike, det skulle inte vara NBG i beredskap för vår del, utan de förbandsenheter som ingår exvis 71. bataljon.
Johan, jag förstår det (det var därför jag skrev ”motsvarande styrka”). Min poäng var att EU saknar betydelse för svenskt territorialförsvar. Ironiskt nog är detta något som svensk säkerhetspolitik alltid hävdade då det begav sig på tidigt 2000-tal; dels skulle vi ju aldrig mer möta några militära hot i eget närområde och dels skulle ju EU, om EUBG fick i uppgift att verka för svensk territoriell integritet, hota den heliga alliansfriheten…
Hej,
Tankegångarna angående NBG blir lite som resonemanget under trettiotalet när Sverige fick en inbjudan att deltaga i en militärparad med svenska stridsvagnar till ära av Hitlers födelsedag, tror jag. Svenska politiker var för ett deltagande med stridsvagnar. Om det var dåvarande ÖB eller Chefen Armén låter jag vara osagt men svaret till politikerna var om de ville skicka 50% av stridsvagnarna eller båda två.
Svenska politiker verkar inte inse vidden av de beslut de tar, inte bara inom försvarspolitiken. Ska inte ett beslut att skicka NBG godkännas av alla EU stater? Kommer alla stater att stödja ett dylikt beslut? Jag tror inte det.
Med vänlig hälsning
Sweddo
En enkel sammanfattning är att det är oroväckande dumt att överhuvudtaget använda något av FMs resurser på det stendöda konceptet NBG. Borde inte FU kunna ta upp detta och föra frågan till Riksdagen som ett utskottsinitiativ? Bekämpandet av Boko Haram mm i Afrika bör man överlåta till den verkliga kompetensen i Franska Främlingslegionen.
Optimal säkerhetspolitisk relevans uppnås med stor sannolikhet om NBG 15 snarast grupperas inom EU ordförandeland gränser…
Ytterligare ett tillfälle för våra ööh… kära politiker att fatta ett så dåligt som möjligt beslut.
Vi får väl hoppas att en eventuell invasionsstyrka eller ubåtsbesättning tar sig hit via Mali då, lite sportsmanship kan man väl kräva i alla fall när vi är så snälla.
Och nog är Mali mycket färgrikare än Gotland, i synnerhet så här års.
Verkligheten börjar hinna ifatt fantasin… Utmaningen i att på EU-nivå besluta om insats med en stridsgrupp för att skydda europeiskt territorium skildras i den politiska thrillern ”Skymning över Europa”. Publicerades i oktober 2014 på förlaget Hjalmarson & Högberg.