En av de mest omstridda frågorna bland försvarsintresserade är hur Gotland ska försvaras vid en konflikt i närområdet. I Korridoren till Kaliningrad använde jag mig av idén med det rörliga insatsförsvaret.
Vi har haft flera intressanta inlägg senaste året om Gotland, senast generalmajor Karlis Neretnieks om varför och hur Gotland bör försvaras liksom att det ibland krävs särskilda lösningar. En annan som haft stort engagemang är Skipper som skrivit på sin blogg om utformningen redan för två år sedan liksom Lars Wilderäng som nyligen hade ett intressant inlägg med många illustrationer om hur Gotland skulle kunna försvaras från fastlandet.
Likaså har USA:s förutvarande militärattaché Bruce Acker skrivit om Gotlands betydelse och jag försökte svara honom på samma språk, men det var ett tag sedan. Därför skulle jag nu vilja bemöta idén om att det rörliga insatsförsvaret utan permanent närvaro på Gotland är den optimala lösningen.
……………
Eftersom Försvarsmakten flera gånger har intygat att Gotland är militärstrategiskt betydelsefullt, så förvånar det en smula att myndigheten inte vill ha någon form av permanent gruppering på ön. Det är väldigt svårt att tänka sig konflikter i närområdet, där ön inte får betydelse för olika aktörer i regionen förutom oss själva.
General Sverker Göranson menade i Ekots lördagsintervju att det behövdes stora investeringar i infrastruktur och att det därför var bättre att lägga pengarna på att fullfölja reformen istället. Markstridsförband kunde flyttas över till Gotland från Skövde på en dag hette det. En hastighet jag ställer mig mycket skeptisk till. Och vilken infrastruktur en eller två bataljoner skulle luta sig emot för att kunna operera på ön frågade tyvärr inte Monica Saarinen om, men det kan inte varit den som inte blev byggd i alla fall.
Förmodligen är man fångad i en bild av ett stort kasernetablissemang samtidigt som de politiska konsekvenserna av Rysslands agerande på Krim ännu inte sjunkit in. Nu, om någon gång, hade det funnits tillfälle att gå till regeringen och begärt en extra investering för viss infrastruktur.
Man kan tänka sig att statsmakterna faktorerar in att andra stater med sina resurser ska skydda Gotland indirekt genom exempelvis ett luftvärnsparaply utgående från örlogsfartyg med Aegissystem som kan uppträda i Östersjön. Andra varianter är att förstärka med ett luftburet förband som man lät Tyskland göra under övningen i somras i en annan kontext. Problemet med denna typ av antaganden är att känsligheten blir ganska stor vid en analys av realiserbarheten.
Först måste de andra staterna ta ett politiskt beslut att engagera sig. Sjöstridskrafter har i och för sig den fördelen att de kan åberopa den fria navigeringsrätten, medan ett beslut att sätta in markstridskrafter från luften är ett mer genomgripande och svårare beslut.
När det politiska beslutet sedan är fattat ska man sedan ha en militär förmåga att utföra det hela. Eftersom Ryssland numera har en förmåga att upprätta ett hyggligt integrerat luftförsvar över delar av Östersjön utgående från luftvärn och flygstarter från Kaliningrad jämte egna sjöstridskrafter med bra luftvärn, så är det svårare att ta risken med en luftlandsättning. När det gäller Aegisfartyg från exempelvis USA eller Nederländerna, så ska dessa ta sig hit och sedan uppträda i Östersjön. Det innebär att det kan ta ett antal dygn innan en sådan stridsgrupp är på plats i teorin.
De ska dessutom uppträda mot ett eventuellt ubåtshot, vilket ytterligare komplicerar operationen. Kring en vecka är min bedömning att det skulle ta att få en sådan styrka på plats i södra Östersjön. Som jämförelse kan nämnas att det tog mer än en vecka innan USS Truxton gick in i Svarta havet med anledning av Krim. Vid kraftigt ökad spänning i Östersjöområdet kan all beslutsfattning gå snabbare, men det ligger inte färdiga marinstridsgrupper och väntar i Kattegatt i varje sekund.
Samma känslighet ligger inom vår egen nationella beslutsfattning. Först ska regeringen ta beslut i frågan, där en djup diskussion om eskalation kan förutses. Hur kommer en förstärkning att uppfattas? Olika röster för och emot. Det är bara att gå till det ”spel” som genomfördes i Sälen 2010, där [Edit 10:25] de ledande utrikes- och försvarspolitikerna resonerar om beslutsfattningen.[Slut edit]
Sedan kommer då den militära förmågan att genomföra överskeppning av mekaniserade förband till ön under ett liknande ubåts- och flygattackhot, ett företag som skulle ta minst tre dygn från larm att genomföra i verkligheten. Eftersom man inte har någon infrastruktur på Gotland, så skulle man dessutom vara tvungen att medföra huvuddelen av den ena logistikbataljonen för att kunna försörja dessa. Detta i sin tur skulle innebära att kvarvarande förband på fastlandet skulle få en sämre förnödenhetsförsörjning.
Med luftburna förband i helikoptrar och amfibiebataljonen kan det gå något snabbare och de har ett mindre underhållsbehov, men det är också sämre än alternativet att finnas där från början.
Summa summarum innebär detta, enligt min mening, att en operation att förstärka Gotland med markstridskrafter riskerar att bli i efterhand och med uppbådande av väldigt många resurser för att skydda överskeppningen. Vi talar om ytstridsfartyg utan kvalificerat luftvärn, ubåtsjakthelikoptrar vi inte har, minröjningsresurser, eget jaktflyg i luften kontinuerligt, egna flygande stridsledningsresurser aktiverade för att få över två icke-samtränade bataljoner för en uppgift de aldrig övat.
För fartygstransporterna ska dessutom rederier städslas för att ta över de tunga militära styrkorna med sina fartyg som ska tas ur trafik. Även om det går att skriva optioner på kontrakt, så blir det ytterligare en parameter som ska fungera. Inte det försvar som Gotland behöver.
Därmed är vi inne på en annan aspekt, den politiska dimensionen. Om vi har en landsända som alla är överens om har en stor betydelse vid konflikter i närområdet och det finns en risk att befolkningen därför känner sig utsatt – har inte statsmakterna då en skyldighet att förstärka försvaret där? I tider, där det militära våldet är tillbaka i Europa måste vårt strategiska kroppsspråk signalera fasthet, inte vekhet.
Här tror jag att delar av etablissemanget ännu inte tagit in den ruptur som skett i Europa. Vi har inte längre en ökad osäkerhet kring utvecklingen i Ryssland – vi har en ökad säkerhet om att landet nu åter vill expandera och söka kusterna genom att dominera de forna Sovjetrepublikerna.
Vår befolkning, våra grannar och stormakterna måste därför bli övertygade om att vi i varje skede tänker försvara Gotland och att adekvata resurser därför är organiserade, övade och grupperade på ön från början. Det gäller att etablera en ny normalbild.
Jag ska inte fördjupa mig för mycket i utformningen, det har Karlis Neretnieks och Skipper redan gjort förtjänstfullt. Jag vill bara peka på att försvaret måste byggs kring långräckviddiga luftvärns- och kustrobotenheter som försörjs och skyddas. Detta ger förutsättningar för att bidra till stabilitet i närområdet genom långa räckvidder som kan stödja egna och andras luft- och marinstridskrafter.
För övrigt anser Bo Pellnäs att Gotland ska försvaras.
Ta det lungt med åtgärd till det uppenbara att Gotland saknar adekvat Försvar. Det är värre än så – Sverige som helhet saknar adekvat Försvar överhuvudtaget. Vårt Försvar är inte planerat, organiserat och uppbyggt för att försvara landet. Värt att notera är att det mesta av detta fortfarande inte är på plats.
Försvaret av Sverige bygger helt och hållet på att någon annan kommer till vår hjälp.
Visst är Gotland en viktig del av Sverige. Ön ligger strategiskt nästan mitt i Östersjön. Men det är inget stort hangarfartyg. Det är heller ingen vapenplattform för offensiva operationer i Österled. Sverige har inte i modern tid efter 2:a världskriget någon gång planerat för större offensiva insatser öster Gotland, inte med flyg och inte med ytattack. För flyg har Gotland endast värde som basering av incident i fred, vara en tankningsplats. Gotlands är en ”picket”, en förvarning och värdet utgörs av att motståndaren så länge som möjligt förnekas att disponera ön. För övrigt har Sveriges försvar få offensiva resurser att sätta in på denna distans.
I det ögonblick Sveriges teritorriella integritet kränks med markförband, markmilis eller ”skyddsvärn” från t ex Sliteområdet, då är Gotland bara en ”fördröjningsnippel” och kanske ”triggen” för beslutsfattare att det nu är allvar.
Gotland är visserligen en viktig länk till att ”stödja” Baltikum. Men den förpliktelsen har i första hand NATO och den är skarpare än så, NATO skall försvara Baltikum, inte bara ”stödja”.
Var Sverige hamnar med sitt ”stöd” i denna situation är oklart. Men klart är att ryssarna nog skulle ”exploatera” denna oklarhet maximalt. Eventuell hjälp från NATO, vars resurser nog i första hand används för försvar av medlemsländer. är det nog tveksamt att Sverige får.
En diskussion om hur mycket och med vad Gotland skall försvaras, fördelar och nackdelar etc, blir näst intill en diskussionen i analogogi med hur mycket och med vad Sverige skall stödja Baltikum med.
Gotland bör självfallet förstärkas med militär närvaro, men kallt räknat finns det nog andra områden och funktioner som är mer väsentliga att försvara för Sverige skall betraktas som ett land. Sverige måste minst hålla stånd intill dess att någon officiellt förklarat att den eller de hjälper Sverige. Den diplomatin verkar ta tid, vilket vi inte minst ser i fallet med Krim där ännu ingen erbjudit sig att komma till militär undsättning.
Ha is i magen just nu, intill dess man bestämt sig för hur man skall se på försvar av Sverige och där även Gotland. När man kommit fram till en plan så skall den kommuniceras, hur man i stort avser försvara landet. (Förr kunde människor förstå detta intuitivt, beroende på att man såg Försvarets organisation och struktur i verkligheten, staber, förband mm. Idag finns inte denna och det är svårt att sluta sig till hur ett Försvar av landet skulle se ut.)
Den största orsaken till att vi har en historiskt låg försvarsförmåga är att Sveriges medborgare inte vet hur ”illa” ställt det är med Sveriges Försvar. Många kan
t o m säga att man inte brytt sig. Men det är svårt att bry sig om det man inte vet.
Fullt medvetet har våra styrande under år ängnat sig åt att ”neutralisera” Försvarsfrågan och där är inget parti oskyldigt. På senare tid, före Ukraina krisen, har ”skönmålning” och i princip rena ”retoriska” lögner kring ”satsningar” på Försvaret yttrats.
Vad som placeras på Gotland, stannar där och detta är taget någon annanstans ifrån. En absolut ”nollbas”- planering för att landet så länge som möjligt kan karaktäriseras som suverän nation skall ligga till grund för beslut om resursallokering i fred. I detta är Gotland en del som inte skall glömmas, men heller inte vara styrande.
Jo, is i magen är bra att ha och beskrivningen av att vårt försvar är otillräckligt i hela landet det är vi överens om. Men vi kan inte låta det perfekta bli det möjligas fiende.
Den situation när vi har en realistisk avhållande förmåga i de fem nyckelområden det ofta talas om är avlägsen. Vi bör avstå från att vänta med Gotland tills dess.
I den geopolitiska situation som uppstått med Krim går Gotland från att vara ett av fem nyckelområden till att bli den viktiga ”snubbeltråden”. Det går att förstärka Gotland utan att rukka på hela det framtida försvarsbygget.
Det är i nuläget till och med viktigt med symbol-handligar. Att förstärka, om än otillräckligt, för att ha det gjort innan det kan hävdas från en agressor att förstärkningen är en provokation.
Att börja med att rullera förband och flytta övningsverksamhet till ön är fullt möjligt och rimligt i nuläget. Detta går att göra utan att bryta upp försvarsplaneringen. Det handlar om förband vi trots allt har. ex. LV-plutoner, stridsvagnskompani, skytte, amfibie kompani, flyg etc. etc.
Att ha en närvaro med förband har ett tröskelvärde även om förbandet inte har kapacitet att slå en fiende. Närvaron , att vi menar att Gotland har ett värde och att vi inte tänker låta någon annan ta hand om våra Folkrättsliga förpliktelser är viktig i den typ av spel som pågår. Vi måste visa att vårt territorium betyder något även för oss och att vi har ansvar för de som bor här.
Gotland är inte ett fast-fruset hangarfartyg, en strategisk spel-teoretisk pusselbit, det är den del av Sverige.
Varför skulle NATO sätta ”kängor på marken” om inte vi är beredda göra det. NATO skulle göra det enbart av egenintresse. Deras agerande på Gotland skulle ske helt utan svensk inflytande.
Den som är satt i skuld är inte fri, detta gäller även moraliska och strategiska skulder!
Per Tengblad
@Johan Olsson
”Sveriges medborgare inte vet hur illa ställt det är med Sveriges Försvar”
Nja, tack och lov börjar det nu gå upp för oss hur det är ställt. Denna:
http://ulfkristofferson.blogg.tv4.se/files/2014/03/Novus-Nato-20140313.pdf
visar tydligt att vi inte längre går på den skönmålningskampanj som Enström/Widegren/Göransson/Mellblom genomför.
När Gotland diskuteras så tycks vissa bortse från att Gotland är en del av Sverige.
När vi talar om att ha någon form av militär närvaro på Gotland så är det rimligen för att kunna försvara hela Sverige och det är inte svårare att flytta trupp från Gotland än till.
Vi får även förutsätta att om politikerna vill markera att Gotland tillhör Sverige, och att ön ska försvaras, så ska det tillföras resurser och inte omfördelas.
Av de fem områden i Sverige som FM pekat ut som extra viktiga så är det bara Gotland som helt (Hemvärnet undantaget) saknar militär närvaro.
Ett första steg skulle kunna vara att ha en mindre styrka permanent baserad på Gotland, denna kan vara en del av befintligt regemente/flottilj precis som nu finns i ex. Göteborg (Amf 1 och Livgardet), Skredsvik (4.sjöstriflj) eller i Arvidsjaur (I 19).
Genom detta kan man ha en insatsberedd skyddsstyrka (IBSS) på Gotland vilket i sin tur ger möjlighet till förhandslagring av mtrl./am./förnödenheter på Gotland samt att FM har möjlighet att basera flyg och fartyg på Gotland utan att behöva förlita sig på Hemvärnet för bevakningsuppgifter.
Det vore även rimligt att återigen ha en bevakningsbåt/vedettbåt baserad på Gotland typ HMS Jägaren i Skredsvik och bevakningsbåtskompaniet i Göteborg.
Troligen kommer även rekryteringen till Hemvärnet underlättas om FM finns som en arbetsgivare på Gotland, dels ger det ungdomar möjlighet att stanna på ön (ungdomsarbetslösheten är mycket hög) och dels ska inte symbolvärdet underskattas.
Man måste också ta i beaktande att de civila resurserna är extremt begränsade på Gotland vilket gör att FM inte kan räkna med hjälp från sjukvård, polis osv.
T.ex. så har sjukhuset i Visby endast kapacitet att ta hand om en svårt skadad åt gången och på ön finns bara 3st ambulanser vilka inte ens räcker till i fredstid.
SOS-central finns på ”fastlandet” med den sårbarhet det innebär och även många andra samhällsviktiga funktioner har antingen lämnat Gotland eller är kraftigt åderlåtna.
Livsmedelsförsörjningen är beroende av fungerande färjeförbindelser då inga lager längre finns på ön och detta gäller även apoteksvaror, bränsle osv.
Då inget reservfärjeläge finns så innebär det att hamnen i Visby är helt avgörande för transporter, civila som militära, till Gotland och på Krim har vi nyligen sett hur enkelt man spärrar en hamn.
Just nu pågår en upphandling av färjetrafiken där staten mest verkar intresserade av att trafiken ska bli så billig som möjligt, från år 2017 så kan vi ha olika rederier som opererar Oskarshamn resp. Nynäshamn, långsammare färjor, utländska rederier som står för trafiken och även att möjlighet till godstransporter endast finns på södra linjen (O-hamn).
Till saken hör även att de svenskflaggade handelsfartyg blir färre och färre.
Flygplatsen i Visby är stängd nattetid, möjligen kan man under kort period hålla öppet dygnet runt men även där ser vi att nedskärningar (har varit H24 förr) i det civila ger effekter även för FM.
Kontentan är att oavsett om FM kan tillföra trupp till Gotland, eller har dem på plats, så måste man vara självförsörjande och ha egna sjukvårdsresurser.
Studera den gamla ”Operation Guten” som var tänkt att kunna genomföras i läget under Kalla Kriget. Då hade vi viss infrastruktur på Gotland (två regementen, basresurser på Visby, kustroboter, KA, LV mm). Idag finns några förrådsbyggnader och en liten stab plus Hemvärn. Om någon vill kliva iland på Gotland blir det som ett taltiskt överfall efter lite infiltration av Spetsnaz-grupper. Man säkrar Visby flygplats och Slite hamn med några hkp-influgna kompanier (tar högst 24 tim). Ssedan kan man lugnt landa tp-flyg och några lämpliga fartyg innan något förband från fastlandet ens har hunnit lastas in i fartyg eller Hercules. Det enda som kan göra priset för att ta Gotland tillräckligt högt för att avskräcka är att det finns trupp, LV, sjömålsrobotar och flygfältsförsvar på plats. Stridsvagnarna blir bra rörligt artilleri. något ”pansarslag” lär det aldrig bli.
”General Sverker Göranson menade i Ekots lördagsintervju att det behövdes stora investeringar i infrastruktur och att det därför var bättre att lägga pengarna på att fullfölja reformen istället.
Det är väl bättre att begära pengar så hela Sverige kan försvaras inkl Gotland.
ÖB med flera i FML tycks bara vilja försvara IO2014. Inte Sverige om vi inte med Sverige definierar en plats och en vecka prognos 2023 förstås.
För mig får ÖB gärna avgå -har inte mitt stöd.
kn jan-olov holm Hemvärnsbefäl
”Samma känslighet ligger inom vår egen nationella beslutsfattning. Först ska regeringen ta beslut i frågan, där en djup diskussion om eskalation kan förutses. Hur kommer en förstärkning att uppfattas? Olika röster för och emot.”
Det har sina nackdelar att vara ett teknokratiskt land, men fördelarna övervägar för det mesta. Jämför med ett arabland där medborgarna skulle gått man ur huse med Kalashnikovs och stridsvagnarna rullat iväg utan att någon har koll på logistiken eller underhållet. Det skulle visserligen blivit en viss effekt, men det skulle vara lätt att slå in en kil i de djupa sprickorna.
Dessvärre så har Ryssland lite mer koll på sina grejor än så. Ett alltför kontrollnödigt Sverige, som Sverker Göransson framstår som en förespråkare för när han säger att vi inte behöver ”boots on the ground” på permanent basis på Gotland, kan i värsta fall sluta i att vi inte gör någonting för att vi inte hinner, kan eller tar oss till att göra någonting. Att gå man ur huse med Kalashnikovs är heller inget alternativ.
Min bedömning är att det är nödvändigt med boots on the ground på permanent basis på Gotland, och jag är säker på att det är majoritetens bedömning av de som är insatta. Sverker har fel!
Roger Klang
I försvarsdebatten är det mycket fokus på Gotland just nu. Rätt eller fel! Ett anfall på Sverige kommer knappast att vara en isolerad företeelse till en plats. Ryska påsken gav en fingervisning om ett möjligt initialskede. En ”övning” som snabbt kan övergå i ett akut läge. Inklusive användning av taktiska kärnvapen för att snabbt nå en önskad
passivisering av motståndaren. Ett av syftena kommer dessutom vara att stänga av den
ena infarten, via Öresund, till Östersjön för att fördröja marina förstärkningsresurser. Ett
isolerat angrepp på Sverige upplevs inte realistiskt – med mindre än att stormakten
snabbt vill säkra brohuvuden för att slå till mot baltstaterna och därmed hamna i strid
med Natoförband i skede nummer två. Då är det bättre att föra fördröjningsstrid och krig
på ett annat lands territorium – än sitt eget. Ett försvarsmässigt anorektiskt och
alliansfritt Sverige torde vara en tämligen enkel munsbit för en makthungrig stormakt.
Ensam utan backup. I ett inledande första skede ”stör” man heller inte Natostyrkorna.
Riskinsatsen från angriparen sida är således tämligen hanterbar. Politiska fördömanden
från omvärlden kan man som brukligt alltid negligera. Våra politiker (morgondagens
politiker) har förmodligen fullt facit av dagens händelser när vi närmar oss 2023 eller
möjligen 2029. Förhoppningsvis är svaret då ”better safe than sorry” och inte ”Sorry”!
För övrigt så är det där med att skicka två JAS-plan till Gotland samma sak som att be om att få dem skrotade, utan att vi tillför mobilt minst medelräckviddigt luftvärn till ön eller utan att tillföra aerostat eller ha flygspaningsradar 890 i luften konstant. Detsamma gäller måhända dem 14 förrådsställda stridsvagnarna i garage. Ett starkt luftvärn på ön är alltså det viktigaste att införa innan vi går vidare och bygger upp försvaret av Gotland.
Roger
Den gode S. Hugosson har en poäng.
Anser för övrigt att Gotland bör försvaras med tillägget , rollbesätt Fåröbudet, Förebudet 2 av rent pedagogiska skäl. Kan ha fel men om det kan bli storm bör man ha ordnat
Skydd, vatten, mat och värme, b.l.a.
Jag är enig med ÖB om att vi behöver långsiktiga lösningar och att det är viktigt att bygga upp en robust infrastruktur. Men vad är de långsiktiga satsningarna värda om inte de kortsiktiga håller. Jag anser det vara av ringa värde att se fram emot ett långsiktigt robust försvar 2025 om vi skulle bli annekterade 2017. Långsiktighet kräver kortsiktig trygghet!
Om det är så att politikerna vill att vi skall gå med i NATO, då bör de berätta detta innan de rustar ner det svenska försvaret och inte först avrusta för att sedan vara tvingade att ansluta oss till NATO.
När jag nu ser mig omkring undrar jag om vårt insatsförsvar är insatsberett. Jag ser hur barn till några vänner som är anställda som soldater oftast är lediga eftersom försvaret inte vill betala förbandsövningstillägg i pengar utan kräver att soldaterna tar ut detta i form av ledighet. En soldat jag iakttagit är ledig i fjortondagarsperioder. Hur är då förbandets beredskap? Är förbanden gripbara inom några timmar eller måste vi vänta upp till två veckor tills soldaterna kommit tillbaka från sina ledigheter? På min tid skulle vårt förband lösa uppgiften ett dygn efter order. Hur vet förbanden att ungdomarna kan nås om de behöver kallas in? Om de som anställda skall ha beredskap skall ju detta betalas och det verkar ju inte som om försvaret vill öppna börsen.
Sedan får vi alarmerande rapporter om att det saknas reservdelar till Gripen. Troligen baseras vår försvarsplanering på att Gripen skall ge oss en frist att sätta landet på krigsfot och be om hjälp utifrån. Hur ska detta vara möjligt om flera av planen inte kan flyga?
Jag har själv upplevt att det kan vara svårt att få tag på reservdelar till kritisk utrustning och jag minns hur vi för några decennier sedan försökte få ett nytt sändarrör till en radarstation. Eftersom det inte var standardutrustning skulle det beställas ”centralt”. Detta innebar att vi enbart kunde beställa under kontorstid på vardagar, men vi behövde reservdelen en lördag förmiddag. Jag minns inte om vi fick vår reservdel, för övningen var kort. Undrar hur man beställer idag?