Av Kmd Göran Frisk, bl a fd chef för Ubåtsjaktsstyrkan

I den pågående försvarsdebatten finns anledning att påminna om ubåtskränkningarna under 80- och 90-talen. I två beslut 1968 och 1972 i riksdag, regering och försvarsledning hade man beslutat att skyddet av sjöfart mot bl.a. ubåtar skulle ske med andra medel än militära. Det var dödsstöten åt ubåtsjakten.

Dessutom hävdade underrättelsetjänsten att Sovjet inte byggde några konventionella ubåtar. Miniubåtar fanns inte i begreppsvärlden trots att Sverige hade en egen sådan, Spiggen, som vi köpt från Storbrittanien.

Allt var fel som det visade sig, Sovjet byggde konventionella ubåtar och moderniserade sina Whiskyubåtar och byggde också miniubåtar av olika typer. Dessa ubåtars uppgifter var att sätta iland sabotageförband, förstöra marina baser, förstöra samhällets kommunikationssystem, radarspaningsanläggningar, flygbaser etc. Kränkningar observerades från Kalix i norr runt hela den svenska kusten till Strömstad i väster.

De svenska motåtgärderna byggdes upp enligt Kajsa Wargs princip ” Man tager vad man haver ”. Detta innebar att man utnyttjade system som kunde spana på havsbotten för att kunna upptäcka ubåtar som låg i bottenläge. Av naturliga skäl var det flottans minröjningsförband som fick den uppgiften. För att spana mot periskop och antenner på ubåtar som syntes på ubåtar över ytan användes ögon och kikare på alla fartyg främst våra patrullbåtar. För den svåraste uppgiften att spana efter ubåtar i vattenvolymen användes våra ubåtar utomskärs. Dessa spanade passivt d.v.s. utan att sända aktiva sonarsignaler. De aktiva sonarerna fanns istället på våra sju helikoptrar.

Man behöver inte vara ubåtsjaktutbildad för att inse att dessa resurser var helt otillräckliga. Ubåtsjaktförmågan började byggas upp långsamt i samband med den s.k. Utö-incidenten 1980. De mycket begränsade extramedel som tillfördes fördelades enligt den heligaste av alla försvarsprinciper, nämligen påsprincipen, Armén 35 %, Flygvapnet 35 %, Marinen 15 %, gemensamt 15 %.

U 137 grundstötning i Karlskrona skärgård 1981 var en mycket starkare väckarklocka eftersom hon hade kärnvapen ombord. Kärnvapenhot mot Sverige var ingenting som diskuterades på allvar i försvarsplaneringen. Strutspolitik var den rådande inställningen. Om dagens politiker kan skärpa sin fantasi och kreativitet och dämpa sina besserwisserattityder, så skulle det betyda mycket för försvarsdebatten och kanske för kommande försvarsbeslut.