Av Bo Hugemark

När vi skall göra ett taktiskt eller operativt bedömande har vi militärer lärt oss att först överväga vilka omedelbara åtgärder som krävs för att ett långsiktigt bedömande skall bli meningsfullt.

Detta är något som dagens försvarspolitiker föraktfullt avfärdar. Vi hör det ideligen: Det finns inget hot i dagsläget, den ryska upprustningen sker från en mycket låg nivå, försvaret måste planläggas på sikt och vi kan tids nog anpassa oss till framtida hot.

Detta är inget mer eller mindre än rent struntprat. Det förhåller sig tvärtom: Det finns omedelbara åtgärder som är överhängande och den långsiktiga planläggningen är en ren chimär.

För att börja med sistnämnda påstående. Ett militärt bedömande görs på grundval av mycket osäkra faktorer, värderingar av fiendens handlingsmöjligheter. Det är svårt men ger ändå beslut som i många fall är användbara som grund för improvisation.

Försvarsplaneringen bygger på ett totalt osäkert och helt oförutsägbart underlag, den politiska verkligheten. Som ÖB Wiktorin uttryckte det på Sälen-konferensen 1996 som svar på frågan vad som var det största hotet mot det svenska försvaret: ”Regeringens försvarspolitik.” Varpå det tog hus i helvete.

Det gällde en socialdemokratisk regering, idag kan det sägas om en moderatledd. Men i grunden handlar det om mer allmängiltiga problem. Nämligen att teorin om att kunna anpassa försvaret till ett uppväxande framtida hot alltid vederlagts av verkligheten.

Låt oss göra ett tankeexperiment. Antag att vi vill kunna möta ett hot om ett ryskt anfall om 10 år, vilket är den tid det tar att väsentligt öka vår försvarseffekt. Då måste vi till en början skapa en mekanism som ger 10 års förvarning. Först får vi då göra oss en bild av hur ett sådant hot kan se ut, vad gäller politiska motiv för aggression och medel därtill. Exempelvis ett militärt upprustat, totalitärt styrt Ryssland med paranoid syn på omvärlden och revanschistiska ambitioner. Därnäst får vi teckna en bild av ett Ryssland med drag och tendenser som innebär att det på 10 år kan utvecklas därhän. När sådana tendenser syns bör det rimligen vara på tiden att trycka på upprustningsknappen. Hur skulle en sådan bild se ut? Var det någon som sade ”Som Putins Ryssland?”

Ett krav idag att vi snarast bör starta en upprustning (eller anpassning som vi kallade det under 1990-talet) skulle naturligtvis mötas med hån och förakt, med invektiv som alarmism och rysskräck. Samt med ett antal tvärsäkra argument, till exempel om att Rysslands ekonomiska beroende av väst gör krig otänkbart. En tillämpning av den teori som framfördes av Norman Angell – 1910!

De allra flesta felbedömningar av framtida hot beror på ”mirror-imaging”: man tillskriver motparten samma värderingar och riskbenägenhet som ens egna. Men historien lär att krig ofta startats på bevekelsegrunder som offret ser som irrationella.

Men även om en enastående klok och insiktsfull regering skulle få politisk enighet om att ett hot kan materialiseras om 10 år och att vi därför fram till dess måste öka försvarsanslaget med något tiotal miljarder per år finns det också praktiska problem att få något för pengarna. Ett sådant är personalförsörjningen. Får vi tillräckligt många frivilliga eller måste vi aktivera värnplikten? Har vi tillräckligt stor officerskader idag för att utbilda tillräckligt många bataljonchefer på tio år eller krävs det två omgångar?

Gå tillbaka till vad jag sade ovan om förvarningssignaler. Vilka ytterligare skulle behövas för att politikerna skulle trycka på upprustningsknappen? Inse att iden om långsiktig anpassning av försvaret till framtida hot är en förflugen tanke.

Det är däremot inte de omedelbara åtgärderna, ty här finns överhängande behov som måste täckas. I motsats till vad de flesta politiker och många militärer säger så finns det hot som kan komma att materialiseras i närtid. Det gäller givetvis rysk aggression mot de baltiska staterna för att återföra dem till där de hör hemma enligt många kretsar och krafter i Ryssland. När risken för detta framförs går ofta ”mirror-imaging”-funktionen igång: ”Jag kan inte tänka mig att Ryssland skulle ge sig på en NATO-stat.” Men det kan tydligen NATO som efter Georgienkriget insett att säkerhetsgarantier enligt artikel 5 i stadgan inte är ett tillräckligt skydd om det inte stöds av militär avskräckning. De baltiska staterna är plågsamt medvetna om att den ryska krigsmakten är fuller väl kapabel att invadera dem i dagsläget. Därav den insatsplanering som skett och de övningar som genomförs (exempelvis Steadfast Jazz i höst i Litauen) Med hänsyn till de baltiska staternas bräckliga försvar är de viktigaste komponenterna allierat flygstöd och influgna förstärkningar.

Här kommer tyvärr Sverige in i bilden. Tyvärr, eftersom vi försummat mycket av det som kan vara avgörande för Baltikums försvar. Det gäller förmågan att ta emot och skydda NATO-flygstyrkor som kan behöva använda svenska baser. Det gäller förmågan att samordna vårt luftförsvar och NATO-flygets insatser. Det gäller framför allt att vi inte har försvar av den strategiskt viktigaste delen av Sverige, Gotland. Den troligaste inledningen av invasion i Baltikum är ockupation av Gotland för att med luftvärns- och sjörobotar praktiskt taget omöjliggöra allierade förstärkningar och flygstöd till de baltiska staterna.

Nyligen genomförd rysk flygverksamhet passar väl in i ett sådant mönster. Det kan vara intressant att bevaka övningen den ryska storövningen Zapad till hösten och se om det ger fler pusselbitar.

I alla händelser innebär det svenska försvarets svagheter, särskilt det dåraktiga beslutet 2004 att demilitarisera Gotland att vi undergräver såväl vår som våra grannländers säkerhet. För att inte tala om Solidaritetsförklaringens trovärdighet.