av Jan Wickbom

The fittest will survive, säger Darwin

I kampen om tillvaron strider då till exempel den starke, (rovdjuret) på sitt sätt, han anfaller = kraften.  Den som är sparsam, (gräsätaren) strider på sitt sätt, han försvarar sig uthålligt = handlingsfriheten,

Ledning: Den starke motiverar demokratiskt att man ska anfalla, den sparsamme beordrar auktoritärt hur man skall strida.

Operationer: Den starke anfaller tills han blir trött, den sparsamma försvarar uthålligt så att han inte blir trött. Den starke anfaller så att motståndaren nedkämpas, den sparsamme försvarar så att motståndaren misslyckas.

Taktik: Den starke tillför statistik så att anfallet lyckas, den sparsamme försvarar så att logistiken räcker.

Strid är en kamp mellan den starke och den sparsamme, ett val mellan kraftsamling och handlingsfrihet, mellan överraskning och uthållighet.

Krigets ekvationer
Om två försvarsmakter ställs mot varandra utbryter inte krig.

Om en krigsmakt ställs mot en försvarsmakt erfordras trefaldig överlägsenhet om angriparen ska segra.

Om två krigsmakter kommer i krig (duellstrid) segrar den starkare eller den som först övergår till försvar.

Riksdagens politiker tillskjuter pengar till organisationen för rikets militära våld. De sparsamma politikerna kräver att organisationen i fred skall vara så billig, kostnadseffektiv, som möjligt: riksdagen vill ha en försvarsmakt. De starka politikerna vill skapa en organisation som kan anfalla så snabbt som möjligt: riksdagen önskar en krigsmakt. Regeringen ska, med ÖB:s hjälp, jämka och styra.

Både regering och ÖB vet att krigsmakter kostar tre gånger så mycket som försvarsmakter. Organisationen för militärt väpnat våld är därför mest kostnadseffektiv om den verkar i en försvarsmakt. Sveriges militära organisation är för närvarande svag. ÖB har ansvar för att alla strider förs så kostnadseffektivt som möjligt. Regeringen bör därför idag, efter jämkning, föreslå att riksdagen bekostar en försvarsmakt, inte en krigsmakt.

Kostnadseffekten är olika vid mark-, sjö- respektive luftstrid. Det är ÖB:s sak att leda striderna, men riksdagen ska bekosta dem. Styrkefördelningen mellan försvarsgrenarna är därför en politisk fråga. Riksdagen måste ta ställning till hur budgeten skall fördelas mellan försvarsgrenarna. 

Kostnadseffektivitet uppnås i armén genom att antalet värnpliktiga soldater och deras logistik maximeras. Marinens och flygvapnets system skall vara balanserade och utan funktionella luckor.

Varken pengar eller politik ska avgöra ett krig i Sverige, utan det är de svenska medborgarnas plikttrohet och uthållighet som avgör om Sverige kan behålla sin fred och frihet.

Försvarsplikt eller hot
Under de diskussioner om ett nordiskt försvarsförbund, som fördes mellan informella grupper och individer under åren kring 1970, deklarerade Kekkonen kraftfullt att ett litet, självständigt nordiskt folk visar styrka genom att plikttroget vilja försvara sig uthålligt till varje pris – det är ett svaghetstecken att söka stöd i ett förbund.

Kekkonen visste vad han talade om. Efter frihetskriget mellan vita och röda hade det finländska folket lärt sig att det är en krävande plikt att försvara fosterlandet. I oktober och november 1939 visades att folket avsåg uppfylla den plikten. Folket vägrade att ge efter för hot. I mars 1940 orkade det inte längre stå emot militärt i kriget. Dess armé höll på att bli besegrad, men inte den finska nationen som stod enad och obruten. Sovjet fick visserligen sina, under hot framställda, krav rikligen tillgodosedda, men Sovjet hade inte besegrat Finland. (Lika fullt fortsatte Sovjet att söka bryta ner den finska nationen och inkorporera Finland).

Kekkonen kunde jämföra vinterkrigets finska folk med grannarna i söder. Esterna gav upp inför det sovjetiska hotet och blev ockuperade, deras nation utplånades omgående.

Kekkonens ovan nämnda postulat om det lilla nordiska folkets plikt att försvara sig själv gäller även Sverige. Det Eviga Ryssland är från säkerhetssynpunkt det samma antingen det är tsardöme, Sovjetunion eller Putinland, och både Finland och Sverige ligger intill detta land som alltid känner en rädsla för att bli militärt hotat i norra Europa.

Jean Baptiste Bernadotte lärde oss att inte hota Det Eviga Ryssland, därtill skulle vi alltid vara för svaga, och ett hot med trösklar och insatser lär inte skrämma utan snarare upphetsa Ryssland. Men vi skall inte bortse från att Ryssland kan känna sig militärt hotat från väst. Sveriges säkerhetspolitiska roll i Europa är därför att förebygga att Ryssland garderar sig i Sverige. Sverige behöver då liksom Finland en nationell, uthållig territoriell försvarsmakt som inte hotar Ryssland, men som genom sin existens tryggar Europas norra flankområde från anfall från Ryssland.

USA:s interna “försvarsfråga” är huruvida man skall följa Monroedoktrinens strategi för försvar av det amerikanska territoriet eller om man skall följa näringslivets offensiva önskemål och strategi för global militär dominans: anfall är det bäst försvar, och bättre att förekomma än förekommas. I den offensiva strategin strävar USA efter att militärt ansluta så många främmande nationer som möjligt. Nato är ett exempel på en sådan allians. I Ryssland är man väl medveten härom.

Inom EU däremot föreställer man sig i allmänhet att Nato är till för att stödja medlemsländernas försvar. Under det kalla kriget var det också troligen så. Natos krav på 2 % av BNP till försvaret kan tolkas så. Numera torde det dock vara den amerikanska och ryska tolkningen om en offensiv strategi som gäller, och det vore därför kontraproduktivt att ansluta Sverige till Nato. Risken skulle då finnas att Ryssland handlar gentemot Nordeuropa och Nato enligt regeln “bättre förekomma än förekommas”. Kekkonens postulat om den lilla nationens plikt till självförsvar bör beaktas av Europa och tillämpas av Sverige!

Denna tillämpning innebär att vår nuvarande organisation med frivilliga insatsstyrkor som ställs till Natos förfogande, bör ersätts av en värnpliktig försvarsmakt. Sverige, den svenska nationen, de svenska medborgarna bör inte försvaras av frivilliga – ett särintresse – utan medborgarna har plikt att försvara sig själva. Plikten, som i moderna kulturer har ersatts av frivillighet, bör åter bli kärnan i politiken, åtminstone i försvarspolitiken.

Vi kan inte förutse hur stora styrkor Ryssland skulle kunna avdela för ett angrepp på Sverige. Vi måste därför välja en strategi och krigskonst (operationer och taktik) som är maximalt kostnadseffektiva.  Mycket pengar har under de senaste sjuttio åren lagts ner på insatsförband. Alla pengarna är inte bortkastade. Nu gäller det att sortera ut det som är användbart i en ny uthållig försvarsmakt, basera detta på plikt och justera dess verksamhet. De svenska medborgarna skall i fortsättningen utbildas, ledas, beväpnas och utrustas på ett kostnadseffektivt sätt. Detta måste göras olika i de tre elementen, i armén, marinen och flygvapnet, som är olika kostnadseffektiva, bland annat beroende på försvarsgrenarnas olika logistik.

Det fordras mycket arbete för att beräkna vad den nya försvarsmakten kommer att kosta idag och i framtiden. Egentligen borde höga kostnader inte chockera, därför att de tjänar en fredlig försvarsplikt i stället för att som med dagens insatsförband användas för krigisk anfallsförmåga. Chockerande torde det inte behöva bli.

Författaren är överste 1. gr och ledamot av KKrVA.

 

Mer av samma författare