Soldater som strider till fots på marken är även i vår tid helt nödvändiga för ett allsidigt fungerande försvar. All strid sker inte på avstånd med långräckviddiga vapen, med fjärrkontroll eller liknande. Förband med väl tränade soldater som tillsammans kan vinna en strid på marken, har behövts i alla de större krig som mänskligheten genomlidit.
I strid kan det bli livsavgörande att ha tillräcklig muskelkraft, vilket visat sig i stridssituationer svenska soldater kämpat i, nu senast i Afghanistan och i Mali. Att ha kraft att orka öppna den tunga pansardörren på sitt pansrade fordon när det vält på sidan och utsätts för fientlig beskjutning, kan bli livsavgörande. När svenska soldater medaljerats för sitt agerande i strid, har deras mod och sinnesnärvaro haft stor betydelse. Fysisk förmåga att klara av att göra vad som behöver göras, är en förutsättning för att kunna agera i situationen. Att bära sin skadade kamrat kan krävas för att rädda dennes liv.
I historien har fattiga länder ofta tvingats skicka sina soldater i strid utan utrustning att skydda sig med mot sina bättre utrustade motståndare. Sverige är nu inget fattigt land. I en demokrati som vår bör våra medborgares liv skyddas till varje pris.
En soldat utrustad för markstrid kan numera, och bör därför också, skyddas mot splitter av hjälm och skyddsväst med förstärkningsplattor, men skyddsutrustningen väger också tungt. Bärbara vapen och en trygg mängd ammunition till dessa, är långt ifrån viktlösa. Utrustning för mörkerseende och skyddad kommunikation med stridskamraterna ger stora fördelar, men tillför också än mer vikt att bära. För bästa förutsättningar att överleva en strid till fots mot kvalificerade motståndare behövs minst lika bra utrustning som fiendens.
Det är en relativt liten minoritet av dagens unga vuxna som har goda fysiska förutsättningar att bära och strida med den utrustning som behövs för att ge de bästa förutsättningarna att överleva en strid. Huvuddelen av de som mönstrar för värnplikt har för lite muskelmassa för att klara av att träna och öva i rejäl omfattning med den burna utrustning som räknats upp ovan, utan att de då skulle riskera allvarliga överbelastningsskador på ryggar, knän och axlar.
De flesta värnpliktiga har nu heller inte markstrid som sin främsta uppgift och behöver därför inte i någon större omfattning träna markstrid med tung buren utrustning.
Allan Mann, från västgötska Töreboda, stred hjältemodigt för andras frihet i flera av andra världskriget blodiga strider. Medaljerad för sina insatser, delade Allan efter kriget med sig av sin erfarenhet och ska då ha sagt: Krig är ett grovarbete – en kan inte vara för starker.
Att vara fotsoldat är fortfarande ett fysiskt hårt arbete med stor belastning på kroppen under träningen med tung buren utrustning, som kan väga upp emot 50 kg. Det kostar då på kroppen att träna och öva markstrid. Detta faktum syns tydligt i undersökningar av anställda soldaters belastningsskador.[1]
Att vara i strid är bland det mest påfrestande en människa kan utsättas för. Psykiskt och fysiskt. Förmågan att flytta sig snabbt och säkert kan vara livsavgörande. Den egna styrkan, konditionen och framförallt träningen avgör hur väl situationen kan hanteras. En soldat vars egen fysik är otillräcklig för att bära och hantera sin utrustning, blir en fara för såväl sig själv som för sina kamrater.
När de svenska soldaterna i Afghanistan 2006 till slut fick splitterskyddade fordon, så räckte dessa inte till alla, utan vissa fick fortsatt använda oskyddade bilar. Dilemmat blev att besluta om vilka kamrater som skulle vara utan splitterskydd. Den utökning av vårt försvar som nu påbörjas, kommer knappast medge splitterskyddade fordon till alla. En förhoppning är att det i alla fall kan prioriteras så att alla soldater får kroppsskydd. Den lilla andel av våra soldater vilka till fots förväntas ta striden mot kvalificerade motståndare, är värda utrustning som ger dem bästa möjliga förutsättningar.
Vi som sannolikt själva inte kommer att strida till fots om kriget kommer, bör anstränga oss för att bidra till att soldaterna som ska göra det, ges bästa möjliga förutsättningar att överleva striden. Några förslag till hur vi tillsammans kan göra detta kan jag se i flera sammanhang; inom Försvarsmakten, i samarbetet med rekryteringsmyndigheten, i samarbetet med skolmyndigheterna och även i dialogen med våra politiska uppdragsgivare.
Försvarsmakten och FMV bör fortsätta arbetet med att ta fram lättare buren utrustning, såsom mer ergonomiska kroppsskydd och enkla ting som bra knäskydd. När nya lättare eldhandvapen skaffas till det tillväxande försvaret, behöver den mindre andel soldater som ska kunna vinna markstriden mot en kvalificerad motståndare få eldhandvapen vilka ger den eldkraft som krävs. Den största andelen soldater har inte markstrid som sin främsta uppgift och behöver främst lättare eldhandvapen för närskydd.
Försvarsmakten bör fortsatt ge värnpliktiga och anställda ändamålsenlig och rimligt stegrad träning och övning, samt bra hälsovård och rehabilitering när skador likväl uppstår. De fysiska kraven som ställs på personalen i olika jobb behöver motsvara vad de fysiskt kan behöa göra i en stridssituation.
Tillsammans med rekryteringsmyndigheten behöver rätta krav ställas vid mönstring, så att unga inte pliktas till befattningar de saknar fysik för att kunna klara utan allvarliga risker för skador. Alla har inte förutsättningar att tjänstgöra i alla befattningar. Att sänka krav för att få in fler värnpliktiga kan medföra allvarliga risker, både i värnpliktsutbildningen och i skarpa militära operationer. Kravsänkningar bör därför vara ordentligt genomtänkta och underbyggda med vetenskapliga fakta om fysisk belastning i olika befattningar.
Tillsammans med skolmyndigheterna behöver ungdomar förberedas bättre för värnplikten, främst genom att tiden för idrott och hälsa utökas och gymnasieskolans läroplan utvecklas. Träningsråden som idag ges vid mönstring skulle med fördel kunna ingå i gymnasieskolans idrott. Försvaret är en gemensam samhällssatsning och skolvärldens engagemang behövs liksom även våra folkvalda lagstiftares engagemang.
I dialogen med försvarets politiska uppdragsgivare och i Försvarsmaktens organisationsutveckling, behöver utformningen av förbanden bättre anpassas till fysiken hos framtidens soldater. En framsynt anpassning borde innebära mindre andel värnpliktiga för markstrid till fots och större andel som hanterar vapensystem vilka verkar på större avstånd eller fjärrstyrs. Det är en minskande andel av de mönstrande som har fysik för att klara av rejäl träning för markstrid med tung buren utrustning. Det finns istället en fantastisk potential hos unga att kunna hantera ny digital teknik och den behöver tillvaratas bättre. När värnpliktiga ges materielsystem vilka ofta är dubbelt så gamla som de själva, försvåras tillvaratagandet av deras potential att hantera ny modern digital teknik. Vår försvarsindustri kan producera modern försvarsmateriel i världsklass.
Byggandet av svensk försvarsförmåga bör kraftsamlas till förband utformade så att de kan vinna i strid mot kvalificerade motståndare. Jag hoppas att vi undviker att slösa unga människors tid och svenska skattepengar på att bygga förband med otillräcklig eldkraft, rörlighet eller skydd för att möta kvalificerade motståndare. En folksamling är inte samma sak som en kraftsamling. Att utrusta en växande försvarsorganisation på ett bra sätt kräver en lika bra försvarsfinansiering. Jag hoppas att försvarsbeslutet ger de ekonomiska resurser som behövs för att kunna ge våra soldater bästa möjliga förutsättningar att överleva i strid.
Författaren är överstelöjtnant.
Not
[1] Kartläggning av självupplevd muskuloskeletala besvär och preventionsåtgärder för manliga soldater inom försvarsmakten – en enkätstudie, 2016, Lunds Universitet, Daniel Hansson och Björn Johansson, https://lup.lub.lu.se/student-papers/search/publication/8938557
