av Fredric Westerdahl

Försvaret bygger idag på frivillighet och har idag mycket professionella medarbetare. Soldater och sjömän är mer kompetenta idag än förr. Vi får nog bege oss till sjuttonhundratalet för att finna högre nivå på erfarenhet och duglighet bland soldater och sjömän. Tillsammans löser försvarets personal svåra uppgifter, såväl i Sverige som ute i världen. Omvärldsläget gör nu att ett starkare försvar krävs.
 

Författaren framför ett antal argument mot återinförandet av värnplikt. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

Författaren framför ett antal argument mot återinförandet av värnplikt. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

Våra folkvalda vill inte betala kostnaderna för det försvaret de beslutat om, utan verkar vilja vältra över stora delar av försvarets personalkostnader på de individer som ska tvingas till värnpliktstjänst utan lön.

Frivillighet innebär att en medborgare fritt väljer att leva och verka som hon eller han själv vill. Att med tvång kallas in för värnpliktstjänst vid olika tider i livet är inte frivillighet. Prat om frivilliga värnpliktiga är som att prata om kristna ateister. Värnpliktiga skulle tjänstgöra under tvång, de är inte frivilliga.

Den unga generationen kan sannolikt uppleva tvångsutskrivning som otidsenligt och ett gravt ingrepp i deras frihet. Alla medborgare har såväl rättigheter som skyldigheter, men när värnplikt inte är allmän, när endast en liten del tvingas till tjänstgöring blir skyldigheten selektiv. Värnplikt skulle därför skilja sig från andra medborgerliga skyldigheter.

Att ekonomiskt ersätta personer som tvingas till tjänstgöring på minst samma nivå som anställda verkar inte föresväva i debatten, vilket visar att syftet är att vältra över kostnaderna på de medborgare som tvingas till värnpliktstjänst.

Försvarets behov av personal i förbanden har hittills, med nuvarande förutsättningar, inte fullt gått att möta med frivilliga. Att återaktivera den tvångsutskrivning av värnpliktiga som infördes 1905 är ett alternativ, ett annat alternativ är fortsatt frivillighet. Att erbjuda frivilliga soldater och sjömän bättre villkor kan göras så att tillräckligt många väljer att börja och fortsätta jobba i försvaret. Staten kan välja att ge skattelättnader till de soldater och sjömän vilka förväntas riskera livet i försvaret av Sverige. Staten kan också välja att sätta löner vilka motsvarar lönerna för samma kompetenser i civil verksamhet. Att köra grön lastbil borde betalas som att köra röd lastbil, inte betydligt lägre. Att rekrytera och behålla personal på frivillig grund kostar pengar, och det är där skon klämmer.

Försvarets grundläggande utmaning är att våra politiska beslutsfattare inte vill betala för Sveriges försvar. Att återinföra tvångsutskrivningen av värnpliktiga är ett sätt att dölja kostnader, då de med tvång inkallade värnpliktiga ser ut som gratis arbetskraft. Värnpliktens samhällskostnader med uteblivna skatteintäkter och minskad BNP kan bli stor, men mindre synlig än konkreta budgetposter.

Effekten på Sveriges operativa förmåga av återaktiverad värnplikt blir inte entydigt positivt. Förband med värnpliktiga kan med nuvarande lagstiftning inte lösa fredsfrämjande operationer i andra delar av världen. Våra redan begränsade operativa möjligheter att solidariskt bidra vid ett angrepp på något av våra grannländer begränsas ytterligare med värnpliktiga i förbanden.

Försvarsmaktens möjlighet att locka nya medarbetare kan påverkas negativt av ett system med värnplikt. En medborgare som visar intresse att jobba i Försvaret skulle efter påbörjad utbildning bli tvingad att såväl fullgöra utbildningen som att senare bli tvångsinkallad till ytterligare tjänstgöring. Detta vare sig den personen vill eller inte. Tvång är tvång och inte frivillighet. Allt färre kan, med de förutsättningarna, komma att frivilligt söka sig till försvaret. Konsekvensen kan bli att en allt större och växande andel av personalen istället måste tvingas in med värnplikt för att fylla förbanden. Att då fortsatt bygga försvaret på i huvudsak frivillighet kan bli utmanande. De vackra orden om att fortsatt bygga främst på frivillighet är kanske bara ett sätt att säga att hemvärnet fortsatt ska utgöra nästan hälften av förvaret och att det förblir frivilligt för anställda soldater, sjömän, gruppchefer, officerar och civila att fortsätta sin anställning.

Försvaret har brist på personal, men bristen på utrustning är allvarligare. Att fylla förband med tvångsutskrivna värnpliktiga när det saknas relevant utrustning vore att visa allt annat än respekt för medborgare vilka med värnpliktens tvångsmedel får ställa sin tid och sina liv till statens förfogande. Försvarsmateriel saknas, eller är så föråldrad och sliten, att personalbristen i sammanhanget framstår som den mindre utmaningen.

Frågan vi bör ställa oss själva, innan vi hoppar upp på konsensuståget, är hur framtidens vapensystem bäst förs samman med kompetent personal. Det är inte givet att detta bäst löses genom tvångsutskrivning av värnpliktiga.

Nostalgin kring värnpliktens fördelar är omfattande både utom och inom försvaret. Att värnplikt har nackdelar behöver vi vara medvetna om. Nackdelarna rör förbandens tillgänglighet och operativa användbarhet, personalens motivation, samt möjligheterna att ha kompetens att hantera avancerad materiel. Försvaret finns ytterst för att kunna genomföra strid mot en kvalificerad motståndare och den fria viljan är avgörande för motivationen. En människa som tvingas i tjänst kan inte förväntas lösa sin uppgift med samma engagemang och självuppoffrande beslutsamhet som den som själv valt sitt öde.

En fördel med tvångsutskrivning av värnpliktiga är att en del av försvarets personalkostnader kan vältras över på de unga som tvångsutskrivningen drabbar. Försvaret behöver heller inte anstränga sig för att framstå som en attraktiv arbetsgivare för de unga, som med värnplikt tvingas in i verksamheten. Återaktiverad värnplikt kan vara ett sätt att fylla förbanden.

Det finns de som önskar vrida klockan tillbaka och göra all nedmontering av Sveriges försvarsförmåga ogjord. Att flygets landsvägsbaser inte avvecklats, att artilleripjäserna inte sågats upp, att försvarsanläggningarna inte rivits, listan är lång och spåren förskräcker. Det finns de som önskar att Sverige aldrig hade övergett den allmänna värnplikten där de flesta unga män i varje generation fick militär grundutbildning.

Nu går det inte att göra nedmonteringen ogjord. Ekonomiska resurser saknas för att återbygga vad som rivits ned. Det är så illa att resurser på många håll saknas för att underhålla det försvaret fortfarande har. Det kan tyckas lockande att åter börja tillämpa värnplikt för att kunna vältra personalkostnader från försvarsbudgeten över på tvångsutskrivna, icke frivilliga, värnpliktiga.

Det går tyvärr fortare att riva ned än att bygga upp. Låt oss avstå från att riva ned den frivilliga personalförsörjning som byggts upp. Att ställa om från värnplikt till frivillighet har varit ett omfattande arbete. Att återigen ändra personalförsörjningen kan innebära ännu ett omställningsarbete på bekostnad av operativ förmåga här och nu. Det kan stå oss dyrt. Förmåga går snabbt att riva ned, men tar tid att bygga upp.

Ett försvar i takt med tiden förutsätter en försvarspolitik som gör rätt för sig genom att betala vad det reellt kostar. Nuvarande försvarspolitik kan liknas vid att beställa en trerättersmeny, men endast lägga hälften av vad detta kostar på bordet. Vackra ord som inte efterföljs av rejäla satsningar av resurser är tomma ord.

Två procent av bruttonationalprodukten till försvar är målet för Natos medlemsländer. Att tro att ett land, utan att vara med i alliansen, ska bygga ett tillräckligt bra förvar med hälften av den ekonomiska satsningen, är att köra huvudet i sanden.

 
Författaren är  överstelöjtnant.