Foto: shutterstock.com.

Det officiella Frankrike ser sig som lojal Nato-medlem och drivande i EU. Men det finns också en motsatt tendens. De som förfäktar denna linje förkastar den nuvarande europeiska ordningen, de vill att Frankrike lämnar Nato för ett Europaförsvar, som dock inte skall vara riktat mot Ryssland. Denna tendens är inte ovanlig bland äldre och högre franska officerare. I deras värld är Ryssland en naturlig samarbetspartner medan USA bara försöker utnyttja européerna,  inte minst i syfte att främja sin försvarsindustri  genom att skapa ett nytt kallt krig. Det finns ett antal individer, varav en del rätt inflytelserika, som för denna diskussion men det finns också grupper: Groupe Mars och Cercle de Réflexion Interarmées för båda fram rätt extrema åsikter. Politiskt står dessa sannolikt långt åt höger men de delar inte RN (Rassemblement Nationale fd Front National) åsikt att Frankrike skall lämna EU.

Det skall också sägas att sådana tankegrupper är ganska vanliga vilket kanske hänger ihop med att fransk politik är mycket personbunden (medan vår är partibunden), vilket sannolikt hänger ihop med statsskicket (stark president).

Bakgrund till föreliggande artikel är att jag har haft möjlighet att följa den franska strategiska kulturens utveckling sedan tiden som elev på Sjökrigshögskolan (École supérieure de guerre navale) 1985-86; nu senast som associerad ledamot av Académie de marine sedan 2013. Härtill kommer en kontinuerlig läsning av Revue défense nationale sedan 1985. Genom Académie de marine kommer jag i kontakt med en relativt stor mängd tankepapper och officiella dokument.

Mellan storhet och pessimism

På sockeln till statyn över Charles de Gaulle på Champs Elysées står det: ”Det finns ett tusenårigt samband mellan Frankrikes storhet och världens frihet”. Kanske kan man säga att de Gaulles gärning i stor utsträckning gick ut på att återupprätta Frankrikes ”storhet” efter debaclet 1940 och efterkrigsåren präglade av krigen i Indokina och Algeriet. Ett viktigt medel var värnandet om den franska suveräniteten. En tanke som fortfarande i högsta grad är levande. Det finns också en tro på ”det franska undantaget”; tron att Frankrike tack vare sin historia, kultur och geografi har att spela en särskilt viktig roll. Det är därför viktigt att Frankrike kan behålla sin ”rang” i världen.

Samtidigt kan fransmannen inte annat än konstatera att Frankrike inte är en stormakt annat än i militärstrategiska termer, och då i första hand genom sitt kärnvapen. Dess inflytande i Europa och världen är långt ifrån idealet. Tillkommer den allmänna misstrogenheten; en fransman utgår ofta från att regeringen ljuger. Den av de Gaulle deklarerade storheten är en chimär; resultatet är pessimism.

Varför är det så? En vanlig tes är att Europa står under USAs förmyndarskap och att Nato är verktyget härför. Trump har inte precis ökat förståelsen för amerikansk politik.

Geopolitik – mer Mackinder än Mahan

Frankrike är en maritim stormakt i kraft av världens näst största ekonomiska zon och Europas starkaste flotta med närvaro på alla hav. Samtidigt präglas även sjöofficerare av ett kontinentalt synsätt. Med ett maritimt synsätt förenar havet – den transatlantiska länken blir alltså viktig. Men enligt det kontinentalt präglade synsättet är det land som förenar. Axeln Paris – Berlin – Moskva blir viktigare än Paris – London – Washington. I stället för en transatlantisk gemenskap argumenterar företrädarna för  denna linje en euroasiatisk gemenskap – möjligen riktad mot Kina. [1]

Att det finns länder, som inte delar denna uppfattning är naturligtvis ett problem. Men som en känd företrädare för den kontinentala linjen sagt ”vi kan inte låta ett par miljoner balter hindra den nya världsordningen”.

Det finns gamla band mellan Paris och Moskva. Ryssland var en allierad redan före Entente Cordiale 1904. När de Gaulle talade om det ”Europeiska huset” räknade han in Ryssland i detta.

De Gaulle lämnade också det militära samarbetet inom Nato 1966 – en akt för att återställa den franska suveräniteten. En orsak var att Frankrike inte kunde acceptera doktrinen Flexible Response; för Frankrike kan kärnvapen aldrig vara slagfältsvapen. De Gaulle hade naturligtvis anledning att inte älska USA, inte minst för Roosevelts agerande under VKII. De Gaulle var den förste att stödja USA under Kuba-krisen men i den påföljande Berlin-krisen samrådde USA inte med Frankrike trots att Frankrike i hög grad var påverkat.

Den stora amerikanska närvaron i Frankrike sågs också som provocerande. Man får här inte glömma kommunistpartiet (PCF) och dess fackförening (CGT) som agerade på order av Sovjet och bl a var emot att Frankrike fick stöd genom Marshall-hjälpen. PCF fick också stort stöd bland de intellektuella med Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir som affischnamn (se Raymond Aron: L’opium des intellectuelles). I dessa kretsar, de s k Bobo (bourgeois – bohemian, salongskommunist på svenska) är fientligheten mot USA fortfarande stark.

Det kränkta Ryssland

USA och dess allierade i Nato verkar för ett nytt kall krig bl a för att stödja USAs försvarsindustri  i Europa. Det finns en lång lista på åtgärder som syftar till att försvaga Ryssland och dess ”berättigade” inflytande i sin ”intressesfär”.

Varför lades inte Nato ned när Warszawa-pakten upplöstes? Att det inte fanns någon parallellitet mellan Nato, bestående av suveräna stater, och WP som var ett instrument för och helt styrt av Sovjetunionen bortser man från.

Att de baltiska staterna släpptes in i Nato var ett direkt slag mot Ryssland. Att placera militära förband där är ett brott mot 2+4 avtalet från 1990 (Treaty on the Final Settlement with Respect to Germany), sägs det. Men det är inte sant, enligt avtalet lovade väst att inte stationera militära styrkor på förutvarande Östtysklands territorium. 1990 var de baltiska staterna fortfarande ockuperade av Sovietunionen.

Det var också USA som stod bakom statskuppen i Ukraina 2014 där den laglige presidenten avsattes. Ryssland hade all rätt att ta tillbaka Krim och de som strider för Ryssland i östra Ukraina är patrioter.

Ett sätt för USA att hålla igång det ”nya kalla kriget” är att hålla stora övningar ”framför näsan på Moskva” d v s i Norden och Östersjön. De ryska Zapad-övningarna bortser man från.

Man har också noterat att Sverige och Polen låg bakom EUs Eastern Partnership; direkt riktat mot Ryssland!

Försvaret av Europa

Det är alltså dags för Europa (i allmänhet synonym för EU) att skaka av sig det amerikanska förmyndarskapet. Men detta försvar skall inte ha Ryssland som fiende, Ryssland utgör inget hot. Det är också en industrifråga; det är dags att prioritera europeisk förmåga och europeisk industri. Europa måste komma bort ifrån beroendet av USA som bara ökar med USAs hårdföra industripolitik; Natos artikel 5 kallas ibland för artikel 35 efter stridsflygplanet F35 som USA gör allt för att tvinga på Nato-medlemmarna. Därmed utarmas den europeiska försvarsindustrin – inte minst den franska.

Hur skall man då få länder som Sverige, Polen och de baltiska staterna att gå med i ett Europaförsvar som inte kommer att skydda Europa från Ryssland? Här finns inga svar.

Men i praktiken?

Frankrike vill gärna se ett starkt Europa men samarbetar nära med Storbritannien och USA. Att lämna Nato står inte på agendan.

Samarbetet med Storbritannien inom ramen för Lancaster House-fördraget är nära och aktivt. I själva verket är detta militära samarbete mycket viktigare än det med Tyskland. Tyskland är politiskt och ekonomiskt viktigt men ur militär synvinkel spelar Tyskland i en annan och lägre liga.

Det marina samarbetet med USA är mycket nära tack vare den starka franska flottan. Hangarfartyget Charles de Gaulle är helt interoperabelt med US Navy och franska sjöstyrkechefer har flera gånger fört befäl över amerikanska sjöstyrkor – unikt!

Europa och kärnvapnen. President Macrons tal 7 februari 2020. Några viktiga punkter

Det övergripande målet är fred baserad på effektiv och stark multilateralism grundad på internationell rätt. Därför har Frankrike fyra strategier:

  1. Strävan efter fungerande multilateralism;
  2. Utveckling av strategiska partnerskap:
  3. Sökandet efter europeisk autonomi;
  4. Nationell suveränitet.

Strävan efter fungerande multilateralism

Frankrike förväntar sig att dess partners arbetar för att stärka internationell rätt. Öppenhet, förtroende och ömsesidighet är basen för kollektiv säkerhet. Den strategiska debatten får inte bli en fråga bara för USA, Ryssland och Kina – även européerna måste vara delaktiga.

Utveckling av strategiska partnerskap

Macron vill se ett samarbete med Ryssland, när så är möjligt.

Europa måste ha en tydlig ståndpunkt som tar hänsyn till vapenutvecklingen – särskilt den ryska – som påverkar alla européer, speciellt de i Nord- och Centraleuropa.

Frankrike är inte bara aktiv i Levanten och Sahel utan har också viktiga intressen i Indiska oceanen och Stilla havet och därmed med partners i dessa områden.

Sökandet efter europeisk autonomi

Européerna måste kunna skydda sig själva och bestämma vad som utgör deras intressen. Försvarsbudgetarna måste ökas. När så är nödvändigt måste européerna kunna agera själva.

Frankrike är en trogen medlem av Nato och vill ha ett starkt samarbete med USA. Nato och ”europaförsvaret” [2] är de två pelare på vilka säkerheten vilar. Detta hindrar inte att Europa måste kunna agera autonomt när så behövs.

För att skapa morgondagens Europa kan våra normer inte vara under amerikansk kontroll medan vår infrastruktur, hamnar och flygfält kontrolleras av kinesiskt kapital samtidigt som våra digitala nätverk är under rysk press. På europeisk nivå måste vi kontrollera vår maritima infrastruktur liksom våra nätverk avseende energi och data.

Nationell suveränitet

Det finns nu en risk att vi behöver möta en fientlig makt, kanske utrustad med kärnvapen eller allierad med en makt med massförstörelsevapen (alltså inte bara kärnvapen). Tagande av territorium, destabilisering av en partner eller allierad, ifrågasättandet av fundamenten för internationell rätt är åter aktuella hot. Frankrike kan då behöva agera, med sina allierade, i en stor konflikt, med mark-, sjö- och flygstridskrafter. Detta perspektiv är nytt.

Kärnvapenavskräckningen skall skydda Frankrike och dess medborgare mot alla hot mot vitala intressen, varifrån de än kommer och oavsett formen. Detta är en traditionell ståndpunkt.

Avslutning

Om dessa åsikter angående USA och Ryssland skulle få politiskt genomslag skulle det leda till en allvarlig situation. Europa skulle splittras i två delar – Natovänner respektive  ”Moskvas vänner”.  Sverige skulle troligen hamna i den första gruppen utan att riktigt tillhöra den p g a vår alliansfrihet.

Nu får denna grupp knappast så stort genomslag att det verkligen påverkar fransk politik.  Men det finns flera faktorer som påverkar utvecklingen och som kan ge dessa grupper argument. Tyskland är ett stort frågetecken, starkt ekonomiskt men militärt svagt samt knutet till Moskva genom Nord Stream.

Svenska journalister anklagar ofta fransmännen för att driva en federalistisk linje i EU. Detta är inte sant. Suveränitet är ett ledord i fransk politik. Detta hindrar inte att man bedömer att EU bör vara starkt. Med jämna mellanrum luftas tanken på ett EU i flera hastigheter, där de som vill gå längre kan skapa en hård kärna. Önskan om ett starkt EU gör också att man inte vill utvidga EU innan det nuvarande har konsoliderats.

Sveriges motstånd mot utvecklingen av europeisk försvarsförmåga underlättar inte. Inte heller när vi nu presenterar oss som motståndare mot Macron-Merkel planen för EUs ekonomiska återstart. Vi är redan inte precis kända för vår europeiska solidaritet. Sveriges hantering av Corona-epidemien har inte heller höjt våra aktier. Vad man tänker om den svenska regeringens försök att sätta försvaret på svältkost efter att ha deklarerat att det finns ett ryskt hot, kan man bara gissa sig till.

Blir slutresultatet en övergång till ”EFTA ny”, knutet till USA, med Norden, Storbritannien och kanske Nederländerna å ena sidan och ett Moskva-vänligt ”EG ny” å den andra?

Författaren är ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademin, Kungl. Örlogsmannasällskapet samt associerad ledamot av Académie de marine. Han är redaktör för Tidskrift i Sjöväsendet.

[1] Kina har på senare tid blivit alltmer omvärderat och kritiserat.
[2] Termen ”l’Europe de défense” används ofta för europeiskt försvarssamarbete i allmänhet.