av Fredrik Lindgren

Den 31 mars redovisade Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) svaret på regeringsuppdraget om att stärka samhällets krisberedskap utifrån erfarenheterna från skogsbranden i Västmanland 2014. Bland förslagen finns förändrade principer för krisberedskapen och beaktande av krisberedskap och totalförsvar när offentliga aktörer anskaffar och vidmakthåller resurser. Dessa exempel visar att MSB höjt blicken bortom nästa skogsbrand, men det är viktigt att komma ihåg att orsaken till att först Skogsbrandutredningen och därefter regeringsuppdraget till MSB initierades var just en inträffad allvarlig händelse.

Det är helt rimligt att analysera och utvärdera hanteringen av inträffade händelser i syfte att dra lärdomar inför framtiden och vidta nödvändiga åtgärder i berörda verksamheter. Det är däremot inte rimligt att utvecklingen av samhällets krisberedskap i så hög grad som idag är händelsestyrd och därmed reaktiv snarare än strategisk och proaktiv.

Exemplen på att systemet för krisberedskap och mekanismer för krishantering framförallt har utvecklats baserat på erfarenheter från inträffade händelser är många. Detta gäller såväl nationellt som inom EU. Mönstret har åtminstone de senaste decennierna upprepats efter varje större händelse som avviker från det normala; händelsen följs av en översyn av det befintliga systemets tillkortakommanden och förtjänster utifrån erfarenheterna från hanteringen av händelsen. Baserat på slutsatserna av översynen vidtas ett antal åtgärder för att systemet ska stå bättre rustat inför en liknande händelse.

Tsunamin i Sydostasien ledde till en mängd åtgärder inom krisberedskapen, bl a inrättades en nationell funktion i Regeringskansliet för att följa hot- och riskutvecklingen och för att förstärka Regeringskansliets och regeringens förmåga att hantera större kriser. Organiseringen av krishanteringskansliet inom Statsrådsberedningen valdes för att säkerställa närhet och tillgång till statsministern och dennes statssekreterare. En annan åtgärd efter tsunamin var införandet av systemet med tjänsteman i beredskap (TiB) för att offentliga aktörer snabbare skulle kunna reagera på inträffade händelser och underlätta tidiga kontakter mellan berörda aktörer i samhället.

Stormarna Gudrun och Per ledde till omfattande satsningar på att ersätta luftledningar med ledningar nedgrävda i marken. Dessutom har även ett lagstadgat funktionskrav på leveranser införts inom elförsörjningen i kombination med avbrottsersättning till drabbade abonnenter.

Larmen om fågelinfluensan och några år senare utbrottet av det som kom att kallas svininfluensan eller den nya influensan ledde till ett omfattande arbete för att revidera och vidareutveckla tidigare gjord planering för samhällets hantering av pandemier. Terrordåden i London och Madrid ledde på EU-nivå bl a till ny lagstiftning för att försvåra tillgången till så kallade sprängämnesprekursorer som kan användas vid tillverkning av bomber. Listan på exempel kan göras mycket längre.

Självklart har de åtgärder som vidtagits utifrån händelserna ovan bidragit till krisberedskapen och ökat samhällets förmåga att hantera kommande kriser. Lika självklart är att systematiskt dra erfarenheter av inträffade händelser, både mindre och mer dramatiska. Det finns dock flera svagheter med att utvecklingen av krisberedskapen främst sker reaktivt.

En svaghet är att långsamt verkande processer som förändrar förutsättningarna för samhällets krisberedskap inte uppmärksammas tillräckligt i utvecklingen av samhällets krisberedskap. Ett exempel på detta kan vara demografiska förändringar som i sin tur kan påverka såväl behov av stöd från samhället vid olika händelser som samhällets möjligheter att erbjuda detta stöd på olika orter i landet (t.ex. åldersstruktur i befolkningen, förändrad skattebas, möjligheter till lokal rekrytering.) Andra exempel är den tekniska utvecklingen kopplat till hur människor tar del av nyhetsmedia och interagerar via sociala medier. Den kanske viktigaste svagheten är att åtgärder som kan motiveras av slutsatser från framtidsinriktade analyser och studier inte vidtas alls, i konkurrens med den tyngd som slutsatser från inträffade händelser ger.

Eftersom det enda riktigt säkra är att framtida händelser kommer att skilja sig från redan inträffade blir då frågan hur krisberedskapen ska kunna utvecklas mer proaktivt än idag. Jag säger inte att lösningen stavas ”civila” (samhällsgemensamma) perspektivstudier motsvarande Försvarsmaktens dito. Däremot finns det där exempel på hur en samlad framåtblickande analys också översätts i behov av framtida förmågor och även beskriver olika alternativ för hur den framtida förmågan kan utvecklas.

Redan idag genomförs såväl forskning som vissa långsiktiga analyser inom krisberedskapsområdet. Det saknas alltså inte underlag för att väga in framtiden vid utvecklingen av olika förmågor. Det som saknas är framförallt underlag som knyter ihop de framåtblickande analyserna med möjliga vägval för vidmakthållande och utveckling av förmågor till ett strategiskt beslutsunderlag om samhällets framtida krisberedskap.

Samhällets krisberedskap är ett område som är för viktigt för att inte utvecklas strategiskt och proaktivt. Självklart ska och bör erfarenheter av inträffade händelser påverka utvecklingen, men det är långt ifrån tillräckligt. I den återupptagna planeringen för totalförsvaret är det dessutom nödvändigt att utgå ifrån antaganden om krigshandlingar som kan drabba samhället snarare än ifrån egna erfarenheter. I och med att den fredstida krisberedskapen utgör grunden för det civila försvaret hänger utvecklingen av totalförsvaret tätt samman med utvecklingen av krisberedskapen.

Mer tillämpad forskning och analyser av trender och förändrade faktorer i omvärlden skulle förstärka möjligheterna att strategiskt styra utvecklingen inom krisberedskapsområdet. Detta gäller såväl regeringen som berörda myndigheter inom sina respektive ansvarsområden. Avgörande är om resultat och slutsatser av framåtblickande arbete kan omsättas i konkreta beslutsunderlag i utvecklingen av krisberedskapen.

 
Författaren är verksam som analytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI)