Av Johan Larnefeldt, statsvetare
De senaste turerna i de politiska och militära konflikterna i Afghanistan avhandlades i ett tidigare inlägg här på Försvar och säkerhet – där den regionala dimensionens betydelse för kriget blev en central slutsats. Om vi ska reflektera över utvecklingen från svensk horisont är det just detta perspektiv – Afghanistankriget som en del av regionala konflikter och dynamiker – som har saknats i debatten. Mer allmänt har ordet ’krig’ förekommit sparsamt i offentligheten sedan den internationella insatsen inleddes för över tio år sedan. Istället har olika varianter av ’fredsinsats’ varit den dominerande benämningen.
Denna tendens – i synnerhet från politiskt håll – att inte alltid tala klarspråk om konfliktens politiska kärna har haft flera konsekvenser. För det första har det fördunklat och förenklat beskrivningen av motståndet, som ofta felaktigt har framställts som en enhetlig aktör, i princip liktydig med det sena 1990-talets talibanregering. För det andra har det bidragit till en ofullständig bild av vilka Sverige och ISAF samarbetar med, och stödjer, i Afghanistan – från korruptionen i Karzairegeringen till människorättsbrotten bland krigsherrarna (sedermera politikerna) i norra Afghanistan.
För det tredje har det osynliggjort konfliktens lokala dynamiker och de inblandade aktörernas motiv och mål – oavsett om det gäller United Front/Northern Alliance, den afghanska talibanrörelsen, USA, Pakistans underrättelsetjänst eller Hamid Karzai. Dessa faktorer försvann ofta bakom de många lovvärda mål som lyftes fram som styrande för det internationella samfundet i Afghanistan: mänskliga rättigheter, bekämpande av internationell terrorism, förbättring av kvinnors situation, utbyggd grundskoleutbildning – och mycket annat. Det kanske mest fundamentala motivet för svenskt deltagande i insatsen – trovärdighet inför säkerhetspolitiska samarbetspartners (NATO) – lyftes inte fram med någon större entusiasm i svensk politik. Och kriget verkade glömmas bort.
Efterhand gjordes förtjänstfulla insatser för att beskriva de svenska soldaternas tillvaro i Afghanistan och den bitvis mycket höga våldsnivå som ofta var okänd för den svenska allmänheten. Även Försvarsmakten började så småningom publicera mer information. Här fanns en logisk öppning för ansvariga beslutsfattare – eller svenska medier – att skildra de bredare konflikter som den svenska insatsen utgjorde en liten del av. Så skedde dock sällan. Det talades betydligt mer om fred än om krig – fast konflikten bara accelererade.
Den politiska dissonansen fick en spegling på det mer praktiska planet, när det blev allt tydligare att den civil-militära samverkan som framställdes som helt central för insatserna i Afghanistan inte fungerade. Att de ofta empiriskt ogrundade teorier och doktriner om upprorsbekämpning och demokratisering som kom att styra Afghanistankriget inte fungerade i praktiken är knappast märkligt. Idéerna om counterinsurgency var i bästa fall ambitiösa och optimistiska och i värsta fall verklighetsfrånvända. Att svensk militär personal på detta sätt underordnades amerikansk krigsplanläggning var inte alls märkligt i sammanhanget – men det blev alltmer problematiskt att det hela i Sverige fortfarande framställdes som något slags FN-dominerad fredsinsats.
I år kom till slut en bred, auktoritativ skildring av dessa parallella spår – kriget i Afghanistan, fredsinsatsen från Sverige – i form av Wilhelm Agrells Ett krig här och nu. Sveriges väg till väpnad konflikt i Afghanistan. Här skildras det svenska militära engagemanget i Afghanistan från de första besluten 2001 till den avveckling av insatsen som nu pågår. För de av oss som försökt följa kriget i och runt Afghanistan som en del av en större utveckling i Syd- och Centralasien erbjuder Agrell tydliga och rimliga förklaringar till hur det som kom att bli den svenska bilden av allt detta kunde avvika så distinkt från flertalet andra beskrivningar av konflikten och regionen.
Tillsammans med de bredare skildringar av kriget som publicerats under de senaste åren är Agrells bok viktig läsning för att förstå händelseförloppet fram till idag, och det samspel mellan verklighet och bild som ibland verkar forma svensk säkerhetspolitik. Huruvida denna skildring ger upphov till eftertanke hos svenska beslutsfattare – och huruvida den stora utvärderingsivern sprids från biståndsområdet till internationella militära insatser – måste ännu sägas vara oklart.
Fredagen den 31 maj presenterades Försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport Vägval i en globaliserad värld. Afghanistan avhandlas kärnfullt på ca 350 ord. Försvarsberedningen tar upp grannländernas betydelse, påpekar att landet alltjämt står inför stora utmaningar – och konstaterar att ISAF-insatsen nu avvecklas. Man avslutar med att påpeka att ett misslyckat presidentval nästa år innebär risk för ökad splittring och inre konflikt.
Dagen innan, den 30 maj, hade det kommit ett pressmeddelande från Utrikesdepartementet och Försvarsdepartementet om svenskt bidrag till insatsen i Mali. Detta sägs syfta till att ”förbättra säkerheten” samt att ”återupprätta landets konstitutionella och demokratiska ordning och skapa förutsättningar för humanitärt bistånd. FN-insatsen kommer att omfatta soldater, poliser och ytterligare civil personal, och ska finnas på plats för en period om inledningsvis 12 månader. […] ”Ett svenskt deltagande är dessutom ett uttryck för vårt stöd för FN och FN:s fredsfrämjande verksamhet, säger utrikesminister Carl Bildt.” Det är värt att notera att formuleringarna inte är alldeles olika de som ackompanjerade Afghanistaninsatsens inledning.
Vi bör inte befästa den tröttsamma motsättningen mellan de som ser internationella insatser som altruistisk frihetskamp och de som ser dem som aggressiv nykolonialism. Dock vore det värdefullt om ansvariga politiker gjorde större ansträngningar att förklara exakt på vilket sätt de anser att svenska intressen – säkerhet, mänskliga rättigheter, handel, eller något annat – värnas genom en viss internationell insats. Vidare behöver de som fattar beslut om dessa insatser besitta och uttrycka insikt om att man inte bara åker iväg och hjälper till i gemensamt återuppbyggnadsarbete, utan att Sverige griper in i – och blir en del av – politiska, sociala, ekonomiska och militära processer och konflikter som vi har starkt begränsad kontroll över.
Det är förståeligt om svensk allmänhet blir förvånad över dödsoffer och allvarliga skador i en insats när den inte tydligt förklarats av regeringen. Men det är problematiskt om den påtagliga optimism som tidigare verkade vägleda svenska politikers bedömning av Afghanistan förbyts i nattsvart pessimism när krigets verklighet till slut börjar tränga sig på. Tvära kast i bedömningarna av utvecklingen är destruktiva för politiska beslut, och de kan tyda på en ofullständig bild av konfliktens centrala dynamiker. Varken skönmålning eller svartmålning är eftersträvansvärt.
Ansvariga myndigheter – militära såväl som civila – har rimligen dragit ett flertal viktiga slutsatser på operativ nivå utifrån Afghanistaninsatsen. Men så länge som lärande inte sker även på den politiska nivån får dessa slutsatser begränsat värde. Den viktigaste civil-militära relationen är ju inte den mellan biståndsarbetare och soldater utan den mellan (beslutande) politiker och (utförande) väpnade styrkor. Att Afghanistankriget gått illa bör inte ses som ett tecken på att svenska soldater skulle ha misslyckats med sin uppgift, men det sätter ljuset på det faktum att svenska politiker inte alltigenom lyckats med sin. Diskussionen bör fortsätta, för att reda ut samtidshistorien och för att lära för framtiden. Nu märks alltså Mali ut på allt fler kartor, även i Stockholm.
”Men det är problematiskt om den påtagliga optimism som tidigare verkade vägleda svenska politikers bedömning av Afghanistan förbyts i nattsvart optimism när krigets verklighet till slut börjar tränga sig på. ”
Du menar pessimism va?
Roger
Ja, så måste det ju vara. Jag ändrar utan att invänta Johans uppfattning. Tack, Roger!
Mycket bra inlägg i debatten, Johan.
Frågan är hur man skall medvetengöra våra politiker och för all del en del av FM:s högre skikt.
Om vi skall hjälpa till att demokratisera världen, varför skickar inte riksdagen en politikerbataljon till oroshärdar? Politiker om några borde väl kunna sprida demokrati bättre än en soldat med vapen i hand.
//Swesos
Tack! Frågan om medvetandegörande har jag inget bra svar på. Från min utgångspunkt är det två huvudsakliga kunskapsområden som behöver betonas. För det första är det den typ av djup regional/lokal kunskap jag talar om i inlägget ovan. För det andra är det generell kunskap om vad internationella insatser egentligen innebär och hur politiska interventioner i främmande miljöer har gått tidigare. Den första typen av kunskap kan vi inte förvänta oss att våra politiker ska ha – de är inte, och kan inte vara, experter på varje tänkbart konfliktområde. Den andra typen av kunskap blir då mer nödvändig, bland annat eftersom den möjligen leder till det kritiska förhållningssätt som kan göra politiker eller högre tjänstemän till kompetenta beställare av den första typens mer djupa eller specialiserade information.
Dock är jag, vilket kanske märks i texten, lite skeptisk till om interventioner av den här typen över huvud taget kan lyckas i någon substantiell bemärkelse.
En ”politikerbataljon” är givetvis ett drastiskt uttryck, men det är kanske ändå lite i den riktningen Sverige gått i Afghanistan, t.ex. genom positionen som senior civil representant i Mazar-e Sharif (och en allt starkare betoning på de civila insatserna).
Här kommer dock frågan om uppgift och rimliga förväntningar in. Man kanske kan påstå att Försvarsmakten – och andra länders väpnade styrkor – har visat rimlig förmåga att lösa givna uppgifter, taktiskt och operativt. Att externa aktörer ska kunna gripa in i ett samhälle och aktivt omforma det under pågående krig är dock ett påtagligt optimistiskt antagande, politiskt och strategiskt. Och den inställning till hur man sprider demokrati som ISAF praktiserade i och med COIN-doktrinen var helt enkelt ganska primitiv (lät ofta som sådant som kunde sägas inom biståndssvängen för flera decennier sedan), och kanske inte helt empiriskt grundad.
Mer allmänt är ju hela begreppet ”sprida demokrati” problematiskt. Inte uppenbart att det ens är möjligt – även om det är eftersträvansvärt.
@Roger Klang @Johan Wiktorin:
Korrekt, pessimism ska det givetvis vara. Tack för rättelse!
Inläggen i Afganistan debatten har varit mycket lärorika. Men jag tror inte det går att uppfostra politiker att prata klarspråk. Deras normala språk är suddigt, otydligt och ofta utan förpliktelser. Det finns idag inga män eller kvinnor i ledande positioner som har talets och övertygelsens gåva. Om man inte kan klara ut att de militära insatserna i Afganistan syftar till att skydda kvinnor och barn så att de kan utbildas och gå i skola då är uppgiften övermäktig. Under Viet -Nam kriget fick de afrikanska presidenterna ett otal antal brev som bad ledningen säga att vår son/make/brorn etc inte stupat eller blivit krympling förgäves. Idag sker samma sak från anhöriga i alla nationer som deltagit i Afganistan- operationerna. Har insatsen varit förgäves eller finns det något hopp om en framtid i frihet för de goda kvinnorna, männen och barn och ungdomarna i Afganistan efter 2014.
Jag instämmer nog i att det inte går att, som du säger, ”uppfostra” politiker. Det bästa vi kan hoppas på är kanske klarsynta beslutsunderlag, kombinerat med en bred och kritisk debatt.
När det gäller den andra frågan du tar upp – vad de militära insatserna i Afghanistan egentligen syftar till – är det möjligt att vi inte är helt överens. Min uppfattning är att de för Sveriges del framför allt har syftat till att vara en trovärdig samarbetspartner. Detta är för mig inte samma sak som en normativ uppfattning om vad som borde vara syftet, utan endast en deskriptiv utsaga. Det hindrar inte heller att många av de enskilda människor som varit inblandade i det hela på svensk sida – från riksdagsledamöter till soldater – personligen har sett mänsklig utveckling och flickors skolgång som ett centralt motiv.
Din jämförelse med Vietnamkriget kan möjligen förklara de alltjämt optimistiska tongångarna från ISAF, och från många deltagande regeringar, om hur det går i Afghanistan. Samtidigt – och eftersom jag här i övrigt anslår en ganska dyster ton – ska sägas att en hel del framsteg väl ändå gjorts på utvecklings- och utbildningsområdet.
Det ska naturligtvis vara ”amerikanska ” presidenterna !