Med de långa ledtider som utveckling av en krigföringsförmåga kräver, så måste Försvarsmakten och regeringen ständigt hänga med i den tekniska utvecklingen och försöka dra slutsatser vad det innebär för utövandet av militär makt. Vad ska vi satsa på? Vad kommer omvärlden att satsa på? Vad passar oss, vårt sätt att tänka? Vad är acceptabelt ur andra perspektiv? Idag hölls ett seminarie i Almedalen, där jag försökte beröra några teknikområden, på intet sätt heltäckande. För ett doktrinärt sammanhang rekommenderar jag Wisemans serie om luftmakt. Här den avslutande fjärde delen med länkar till de tre tidigare.

Jag börjar med rymden. Sverige har utomordentliga förutsättningar med hänsyn till satelliternas passager. Vid Esrange skjuts mindre satelliter upp och vi kan ta emot data från rymden från satelliter som passerar. Sverige kan naturligtvis inte äga en massa egna militära satelliter på egen hand, det är för dyrt. Genom samarbete kan vi få tillgång till information, främst bilder av hygglig upplösning. Tillräckligt för att se om en människa har en cykel på balkongen.

Stormakterna driver utvecklingen. Förutom de tre stora, så vill jag peka på Tyskland som har ett intensivt program för att kunna ta bilder via antingen optik eller radar, vilket ger möjlighet att se när ögat inte ser (Dåligt väder/mörker). Upplösningen blir sämre i det fallet, men du kan urskilja typer av fordon med lätthet. Kolonnen från Boden i ett dimmigt Norrbotten identifieras alltså som en artilleribataljon på väg söderut, trots radiotystnad.

Med syntetisk aperturradar kan man dessutom följa just rörliga mål. Ett stort amerikanskt projekt har varit att från rymden följa utseglingen av nordkoreanska ubåtar. Förutom detta finns det satelliter som syftar till att upprätthålla vår förmåga till navigering (GPS) och kommunikation mellan olika ledningscentraler. Rymden är en omistlig del av staternas förmåga till våldsutövning, och dess betydelse ökar.

I andra spektrat ligger telekrigförmågan som det talas om. Försvarsmakten är fortfarande framstående inom detta område, ett tag var vi kanske till och med världsledande i ett par avseenden. Telekrigsförmåga är både ett vitt begrepp och hårt integrerat i våra system att det ibland är svårt att dra en gräns. Jag kommer här att peka på några exempel för att stimulera en debatt, eftersom jag bedömer att telekrigsområdet är en styrka vi bör bygga vidare på.

Vi vet exempelvis från öppna källor att USA i prov lyckats injicera skadlig kod via luften. När vi diskuterar den nya tidens digiala aspekter av krigföring är det viktigt att komma ihåg att det inte är begränsat till Internet. Hur skyddar vi en radarstation mot detta?

När Israel slog ut den syriska reaktorn 2007, så verkar det skett med ett stort inslag av telekrig. Uppgifter finns att det syriska luftvärnet blev bortfintat av felaktiga signaturer som projicerades på annan plats. De skärmar som visar information i form av en radarbild visade i så fall ingenting i den sektor som israelerna kom i.

För ett numera litet flygvapen kan möjligheten att skjuta ut skenmål i luften vara en väg att gå. Det går alltså att programmera robotar att flyga med signaturer som starkt påminner om den egna flygplanstypen, precis som ni sett på ubåtsfilmer med skenmål i vattnet.

Detta går att koppla i sådana här i nätverk också, och frågan är när dessa robotar blir obemannade flygfarkoster. Därmed är vi inne på ett känsloladdat område. UAV:er, attackdrönare osv.

Grundidén bygger på att ta ur människan ur den fysiska plattformen i syfte att kunna förbättra prestanda som svängförmåga och uthållighet samt minska risker för egna förluster. Just nu gör sig dessa plattformar bäst, där aktörerna kan etablera ett luftherravälde som i Afghanistan. Med hjälp av sensorer och navigationssystem kan dessa obemannade farkoster göra stor nytta. Det har till och med använts obemannade transportfarkoster för att flytta materiel till avlägsna baser, utan att behöva utsätta lastbilsförare för risken att passera svåra passager i de afghanska bergen.

För mig är dessa farkoster teknikneutrala. Hur de ska användas besvaras av folkrätten. Är det en väpnad konflikt med kombattanter är användningen av UAV:er underkastade dessa lagar och konventioner. Är det inte en väpnad konflikt gäller inte detta, utan då är idealet lagstiftning som motsvarar rättegångs- och brottsbalken i Sverige.

I sammanhanget, även när det gäller väpnad konflikt, kan det vara intressant att notera att USA låtit en forskare studera hemlig rapportering från Afghanistan. Denne kom fram till att under det studerade året, så blev det tio gånger högre civila förluster vid användning av UAV:er än med bemannat flyg. Uppgifterna publicerades i the Guardian i förgår. Antagligen är förklaringen att UAV-piloter har en mycket sämre utbildning än vad flygande piloter har plus att det oftast finns så kallade Forward Air Controllers (eldledare) på marken som kan identifiera målet och varna piloten. Detta fynd kan få betydelse för krigföringen i närtid. En militär befälhavare är skyldig att välja det vapen som åsamkar minst skada vid varje tillfälle.

Ett annat område att studera är utvecklingen av precisionsvapen. Med förändrade kapaciteter för inmätning av mål (decimetrar när) och förbättrade räckvidder ligger snart den befolkningsrika delen av Sverige inom räckhåll för ryska markrobotar. Eftersom vi med intill visshet gränsande sannolikhet inte kommer starta ett krig med någon, så blir det vi som får fundera på hur vi skyddar 60 flygplan i framtiden mot att försvinna på en kvart, om det värsta skulle hända.

Svaret är ett rörligt bassystem och med ett stort inslag av skenmål (telekrig) som föreställer Gripenflygplan, bedömer jag. Detta problem gäller alla länder som köper så kvalificerade plattformar som moderna stridsflygplan. Problemet i Sverige tycks vara att vi är väldigt duktiga på att konstatera risker, men har svårare att utmana existerande strukturer och göra något åt detta. Sedan mitten på 90-talet har detta uppmärksammas i olika underlag från Försvarsmakten och bedömningar från olika regeringar.

Ett annat sätt att skydda sig mot dessa typer av precisionsvapen är genom ett luftvärn som kan skydda på nära håll – helst med flera sensorer (radar & ESM), men också försvåra för flygande system att uppträda i angränsade områden till vårt luftrum vid en konflikt. Här är exempelvis Ryssland en stormakt på området med sina S-300 och S-400-system, det sistnämnda med en räckvidd på 400 km mot långsamtgående flyg och upp till 125 km mot stridsflyg. Det innebär att så länge det systemet kan verka från Kaliningrad gör sig inga transportflygningar besvär i den delen av Östersjön i händelse av konflikt i området.

I sammanhanget kan det också vara värt att påminna om de försök USA gör med elektromagnetiska laserkanoner som avfyras från fartyg. Detta kommer att förlänga räckvidderna avsevärt på sjögående luftvärn när det blir operativt, vilket kommer motverka en försvagning av sjöstridskrafternas betydelse i krigföringen. Ett av axiomen inom krigföringen är nämligen att medel förder motmedel.

Jag vill avsluta med att peka på hur stormakterna försöker att integrera allt ovanstående i ett NBF 2.0 på riktigt. Genom positionsuppdateringar i intervall kortare än en sekund i tre dimensioner kommer olika sensorer och vapensystem knytas samman i en ständig kommunikation. Vad betyder detta för oss och hur ska vi förhålla oss till detta är frågor som vi måste svara på för att kunna ha en relevant krigsmakt.

Med ett ointresse för denna typ av frågor som leder till realt minskade resurser, kommer detta att leda fram till obehagliga prioriteringar. Har vi inte tänkt igenom vad exemplen ovan liksom nanoteknologins genombrott etc. innebär, så är risken stor att vi fattar fel beslut – då minskar den militära relevansen och vi tappar allt mer inflytande än vad som annars vore fallet.