av Frank Rosenius
”GOTLAND – kan inte försvaras?” är min slutsats efter ett nyligen genomfört operativt spel i Krigsvetenskapsakademien.
Sveriges försvar har varit ett hett debattämne under några år. Underfinansiering, omorganisationer, personalbrist är några exempel på problem. Samtidigt har allvaret i hoten och risken för konflikter nära i tiden ökat – Ukraina och Ryssland förmörkar horisonten i öster. Cyberhot, desinformationskampanjer, drönare är exempel på teknikutveckling som fodrar motåtgärder. Detta leder till krav på flexibilitet och hög beredskap – vilket också försvarspropositionen uttrycker. Militärstrategiskt har därutöver Gotland fått en helt annan betydelse i vår försvarsplanering – under Kalla kriget var Gotlands försvar underordnat försvaret av fastlandet. Idag menar många att Gotland kanske är primärmålet i en konflikt som berör vårt land.
M h t denna utveckling, ett nytt försvarsbeslut och inom ramen för Krigsvetenskapsakademiens studie om det framtida slagfältet, var det naturligt att försöka bedöma vår försvarsförmåga under de närmaste åren och med fokus på Gotland. Detta utgjorde grunden för det operativa spelet. Ett spel av denna art ger inga svar men det kan ge indikationer. För mig blev indikationen att det fordras en kritisk granskning av dagens planering.
Vari ligger då svårigheterna när det gäller Gotland, vår försvarsstruktur och hoten. Ett allvarligt problem är Gotlands infrastruktur. Ön är helt beroende av daglig tillförsel av ALLT – livsmedel, drivmedel, sjukvårdsartiklar och all övrig materiel som ett modernt samhälle fordrar för att hjulen skall rulla. I en konflikt där det ryska målet är att kontrollera Gotland måste vi utgå från att de som första åtgärd förhindrar alla transporter till Gotland. Inom en vecka har vi då en försörjningskris på ön, inkluderande för de militära förbanden. Kan vi hindra en sådan blockad – tyvärr inte. Vi har idag och de närmaste åren inte möjlighet att eskortera exempelvis färjorna m h t avsaknad av kvalificerat luftvärn och dålig ubåtsjaktförmåga. Flygtransporter till Gotland kan inte skyddas på grund av hotet från de avancerade ryska robotsystemen. Gotland blir avskuret från fastlandet.
För de militära förbanden på Gotland är kanske själva blockaden hanterbar ett par veckor så länge inte krigshandlingar pågår. Men med stridshandlingar följer omgående begränsningar för förbanden p g a underhållsproblem, särskilt allvarligt torde bristen på adekvat stridssjukvård vara. Förstärkningar kan inte heller tillföras.
Slutligen – det mindre mekaniserade förbandet på Gotland kan inte hindra ryska äventyrligheter. Särskilt inte efter en avspärrning. Man måste sannolikt resonera i termer av hela marinen och halva armén utgångsbaserade på ön om man skall komma i närheten av erforderlig nivå. Men då ökar underhållsproblematiken exponentiellt, samtidigt som övriga Sverige i praktiken lämnas utan försvar.
Hur löser man då ut alla dessa tillkortakommanden? Spelet hade dock inte det syftet och gav därför inga svar – målet var en probleminventering.
En viktig utgångspunkt med hela vårt försvarskoncept – civilt och militärt – är att avskräcka från aggression från främmande makt, d v s från Ryssland. Regeringens övergripande ramar för att lösa denna uppgift är, om man skall vara krass, bestämt av anslagsnivån d v s ca hälften av vad det gamla invasionsförsvaret kostade. Vi skall göra det mot en motståndare som visat avsevärd kapacitet i sydöstra Europa och vi skall göra det ensamma, åtminstone initialt.
Är detta då en möjlig uppgift? Ett rakt svar är nej, det fordras förstärkningar. Men sannolikt inte mer av det vi har idag. Svaret på frågan kan därför ges först efter en genomgripande analys av mål och medel. I denna analys bör man också granska försvarsmaktens planering. Är det en lämplig avvägning att som nu fortsätta i invasionsförsvarets spår med i princip samma struktur, materielinnehåll och stridskoncept? En central strategisk fråga i denna analys blir – hur ser en försvarsmakt ut som inte skall möta och slå en stort upplagd invasion, utan vara optimerad mot mera begränsade insatser? Och med stora osäkerheter om syfte och tidsförhållanden. Det känns därför angeläget att se över vår försvarsstruktur, både civilt och militärt. Flexibilitet och reaktionssnabbhet menar jag måste vara ledorden.
I det korta perspektivet, med den rådande allvarliga säkerhetspolitiska situationen i Östeuropa och med kopplingar till Östersjöområdet, måste Gotlandsproblematiken lösas ut tidigt. Jag menar att det måste presenteras en analys och åtgärdsplan som kopplar ihop Gotland med fastlandet. Här bör lösningar sökas i att utveckla vår gamla operativa profil – en långtgående integrerad samordning armé – marin – flyg och där stödfunktionerna utvecklas i samklang med de stridande enheterna.
Den nyutnämnde Överbefälhavaren har mer än personalen att bekymra sig om – ett snabbt försämrat säkerhetspolitiskt läge kan inte uteslutas.
Författaren är viceamiral, tidigare ställföreträdande överbefälhavare och tidigare Styresman i KKrVA. Frank Rosenius leder KKrVA studie om det framtida slagfältet.
