av Jan Wickbom
(reviderad artikel 2015-04-29)
Résumé
The core of Swedish defense politics consists of a united population, prepared by national service. This Hard Core will persistently resist every attack with those weapons and systems that the Swedish Parliament can provide. We can’t defeat an aggressor if it’s a great power – we should instead focus on not being defeated. The Swedish Armed Forces (The Hard Core) should maintain a high readiness to confront surprise attacks against exposed parts of the country and should, after mobilization, be ready to offer enduring resistance in the entire country. Sweden shoulders alone the responsibility to make others consider our territory a well defended zone of peace.
|
REGERINGEN ORGANISERAR MED ÖB:s hjälp landets militära väpnade våld – försvarspolitikens Hårda Kärna (HK) – och leder kriget. De krav HK, Försvarsmakten, ställer på medborgarna och på omvärlden bör vara styrande även för säkerhetspolitiken. Säkerhetspolitiken måste alltfort vara maktpolitisk.
Sveriges medborgare skall ha plikt att försvara sig själva och varandra. Omvärlden skall veta och förstå att Sverige inte har någon fiende, men att vi kommer att bjuda uthålligt motstånd om vi blir angripna.
Denna ideologiska grund för en modern försvarsmakt (HK) torde – trots all propaganda för en frivillig yrkeskrigsmakt – finnas kvar hos svenska folket. Nedanstående tretton PM är avsedda att visa att en ny försvarsmakt behövs och att den kan organiseras på femton år om vi övergår från ett under de senaste sjuttio åren invant tänkande till ett nytt trygghetstänkande. För att kostnaderna inte skall bli oöverstigliga bör denna omrustning påbörjas snarast – utan att vi tar omvägen över IO 14. Det blir inget nytt Möta-Hejda-Slå-försvar, men vi får en respektabel motståndsförmåga.
PM 1
Maktpolitik, en återblick
Först när mål för och mening med Sveriges militära väpnade våld fastslagits, kan dess organisation och uppgifter klargöras och bekostas. När målet fastställs måste beaktas att småstaten Sveriges ekonomiska resurser är begränsade. Meningen med vår förmåga till militärt väpnat våld bör vara att visa hur svenska folket motsätter sig utländsk militär våldspåverkan.
Sedan Jean Baptiste Bernadotte år 1814 lärde oss att Sverige inte skall föra en säkerhetspolitik som om vi vore den nordligaste tungan på vågen i den uråldriga kampen mellan Öst och Väst i Europa har vi fört en försvarspolitik för att visa att vi inte vill och inte ska bli inblandade i en sådan kamp. Sverige har ingen fiende, men om vi blir angripna ska vi försvara oss. Detta försvarspolitiska mål ska nås genom att vi i fred demonstrerar en militär strategi som avhåller från angrepp och genom att vi kan mobilisera en försvarsmakt som uthålligt ska motstå ockupationsförsök.
Under andra världskriget organiserades – till stora kostnader – en försvarsmakt för en strategi där vi skulle möta ett angrepp redan vid Östersjöns bortre kust och kanske i Finland samt hejda angreppet vid vår gräns och kust. Hela Sverige skulle försvaras. Den hejdade fienden skulle ”slås” det vill säga att vi skulle tvinga honom att dra sig tillbaka. Vårt motto blev ”Möta, Hejda och Slå vid gräns och kust”. Försvarsmaktens marina och luftoperativa system skulle Möta och därefter kraftsamlat Hejda vid de gränsområden och kuststräckor där angrepp kom. Arméförbanden skulle där försvara befästningar. Denna avvärjning skulle uthålligt förstärkas med trupp från icke hotade områden. 1940-talets möta-hejda-slå-strategi imponerade. Inte för att den var en stark vapenteknisk manifestation, utan därför att den tillvaratog och rätt utnyttjade ett enigt folks motståndsvilja – ett totalförsvar.
Den 6.juni 1944 angrep och tog västmakterna Normandies kust och trängde sedan under elva månaders anfall fram till och över Rhen. Atlantvallen visade sig vara för skör och tyskarnas omgrupperingar och motanfall förhindrades av de även i luften överlägsna västmakterna. Trots att finländarna senare samma år, i juni och juli, tack vare sin försvarsstrid undvek ett sammanbrott på Karelska Näset, där Sovjetunionen angrep med ändå större kraft än västmakterna gjorde i Normandie, drog ledningen för Sveriges försvarsmakt slutsatsen att försvarsstridernas tid var förbi och vi skulle övergå till anfallsstrategier.
Detta var från början ett av amerikanska strateger inspirerat taktiskt förfarande, som kom att stödjas av vad president Eisenhower kallade ”det militärindustriella komplexet”. En följsam fjärrvapeneld med hög precision, alternativt med exakt yttäckning som binder fienden, skulle snabbt följas av mekaniserad, gärna luftburen, anfallstrupp i ”Cannae-liknande” insatser. Den ena insatsen skulle följas av nästa tills försvararens motståndskraft brutits. Dessa anfall blev mycket kostsamma, särskilt om de genomfördes mot försvarare i befästa ställningar. När Atlantvallen genombrutits eftersträvade västmakterna därför att binda motståndaren i lämplig terräng och att där göra ”Cannae-insatser”. Insatserna utvecklades under det kalla kriget till operativa företag där anfall, numera kallade ”brigadeffekter”, skulle samordnas, ledas. Denna samordning – strategi – kallades manöverdoktrin, nätverksidéer med flera benämningar. Strategin tillämpades av Sovjetunionen i Afghanistan under 1980-talet och av USA i Vietnam, Irak och Afghanistan.
Efter andra världskriget höll vi under 1900-talet på med att omorganisera våra väpnade möta-hejda-slå-styrkor till en krigsmakt för anfallsinsatser enligt manöverdoktrinens mönster. Vi skulle föra duellstrider med insatsförband. Initiativen togs hela tiden av den militära ledningen, av industriföreträdare och av regeringen. Riksdagen släpades motvilligt med under motiveringen att den nya krigsmakten – hur liten den än skulle bli – var så kostsam att vi inte samtidigt kunde upprätthålla en försvarsförmåga. Det sades inte heller behövas, för nu skulle försvarspolitiken överges och vi skulle åter föra en säkerhetspolitik, liknande den som Bernadotte förkastat år 1814. Riksdagen lugnades med försäkrandet att ”vi försvarar bara Sverige och bara vi försvarar Sverige”, men likafullt avskaffades möta-hejda-slå-försvaret, och insatser mot och i utlandet förbereddes. Från 2009 skall planläggning göras för insatser även i Sverige tillsammans med grannländerna och Nato. Nu, 2015, har dessa insatser givits en populistisk värdegrund och de skall bestå av kraftsamlade strider på enstaka platser eller områden för att där skapa hotande trösklar.
Tilltron till en sådan kortsiktig säkerhetspolitik är emellertid låg hos svenska folket. Även regeringen erkände att säkerhetspolitiken dels är äventyrlig, dels utgör ett särintresse som inte får dra för stora kostnader. Regeringens försvarsberedning, liksom Riksrevisionsverket, Kungl Krigsvetenskapsakademien med flera institutioner har underförstått förklarat att den insatsorganisation som skall bli säkerhetspolitikens militära instrument – IO 14 – är en bluff. Här förbrukas mer än 42 miljarder per år och man kommer om tio år ändå inte att kunna få någon som helst militär operativ effekt av organisationen – endast möjligen några taktiskt välskötta, kortvariga insatsmöjligheter, trösklar. Varför vägrar alla ansvariga att erkänna detta misslyckande?
Dels kan denna vägran bero på att de ansvariga flegmatiskt hoppas på att Sverige aldrig kommer att behöva utveckla någon militär operativ effekt, Sverige skulle aldrig riskera att bli angripet. Dels kan det bero på att de ansvariga anser att nedrustningen av försvarsförmågan gått så långt att ingen återvändo finns, vi anses bara ha råd att finansiera insatser, men ingen trygghet. Tryggheten skall Nato stå för. Men i den hårdföra globaliseringens tidevarv bör vi inte avstå från den trygghet som en nationell, demokratiskt organiserad försvarsmakt ger. Nato skulle inte ge trygghet, snarare osäkerhet.
PM 2
Krigets teorier
Strid
Soldaterna för krig – inte våra hästar, fordon, flytetyg och flygmaskiner. Krig genomförs med organiserat militärt våld. Kärnan i denna organisation är legala soldater, som beväpnats, utrustats och organiserats i förband eller system. I strid skall soldaterna ledas och deras logistik skall säkerställas.
Vapen och utrustning såväl som ledningsteknik och logistik utvecklas ständigt. Denna tekniska urveckling går i dag fort. System utvecklas för stridens olika funktioner. Av många skäl görs dessa system så personalsvaga som möjligt. Obemannade system är redan framtagna för strid både på marken, på sjön och i luften. Tekniskt dominerade underrättelse/ledningssystem växer fram. Forskare och strateger talar om att vi står inför ett paradigmskifte, varvid soldaten blir överflödig – vi skulle inte längre komma att behöva eller kunna använda stridande soldater i krig. Våra lednings-, logistiksystem och kommunikationer skulle bekämpas så att soldater inte skulle kunna strida.
Dessa förutskickelser synes inte ha stöd i de erfarenheter som kan dras av många exempel på personalsvaga oh tekniskt högtstående insatser under och efter det kalla kriget. Snarare tyder dessa exempel på att krig avgörs av många uthålliga försvarande soldater, men att denna strid bör stöttas av personalsvaga, tekniska system för att inte bli alltför långdragen. En anfallande måste även i framtiden – med eller utan strid – fullfölja sitt angrepp med soldater. Eljest lämnar han en sönderfallande stat och hans strid har varit förgäves eller till och med kontraproduktiv.
Strategi
I en tidlös strategi är krig en kamp mellan en anfallande erövrares krigsmakt och en part som försvarar sig och sin egendom med en försvarsmakt. Defensiv strid, försvar, förs av värnpliktiga soldater som utövar makt genom att försvara sig själva. Offensiv strid, anfall, förs av frivilliga eller av yrkessoldater som utövar makt genom att handha vapen och materiel (verktyg) och system.
Krig beskrivs numera som användande av organiserat militärt våld för att uppnå politiska mål (grand strategy). Politikerna – regering och riksdag – ställer målet. Om det politiska målet kräver offensivt användande av militärt våld organiseras en krigsmakt. ”Anfall är det bästa försvar” och ”bättre förekomma än förekommas” är talesätt som anses berättiga en offensiv krigsmakt. Om landets politiska intressen och mänskliga rättigheter utomlands skall skyddas krävs också en offensiv förmåga. Om det politiska målet är defensivt organiseras en försvarsmakt.
Antingen organiseras alltså en krigs- eller en försvarsmakt för att genomföra antingen ett krig eller ett försvar.
Stridens ekvationer: (Säkerhets- och försvarspolitik är två sätt att simulera krig)
Om två försvarsmakter ställs emot varandra uppstår inga krig.
Om en krigsmakt angriper en försvarsmakt erfordras minst trefaldig överlägsenhet för att den anfallande skall segra.
Om två krigsmakter anfaller varandra (duellstridssituationen) segrar den starkare eller den som först övergår till försvar.
En försvarare strider för att överleva och för att skydda sin egendom som utgörs av äganderätten till ett territorium med dess kultur och dess konjunkturberoende produktionsresurser och konsumtionsbehov. Egendomens värde – och därmed krigsrisken – ändras med tiden. Många länders territorier har på grund av sin belägenhet militär betydelse, som kan medföra politiska konflikter och krig. Försvarsmakter organiseras för att ”tjuvar” (krigsmakter) inte skall ”frestas stjäla” (angripa och besätta). ”Frestelsen” skall motverkas bland annat genom att bytet, äganderätten, knyts till nationens politiska ledning.
Om angrepp ändå sker (krig utbryter), ska försvarsmakten operera så att angriparen inte tar sitt byte. Försvararen ska försvåra angriparens krigföring. Försvarsmakten ska bjuda uthålligt motstånd. Om detta motstånd är mycket starkt resulterar det i att angriparens krigsmakt blir slagen. Men en försvarsmakt behöver inte dimensioneras eller agera för att slå en angripande krigsmakt, utan blott för att kunna bjuda uthålligt motstånd och inte bli slagen. En (presumtiv) angripare kan väntas avstå från bytet och inställa eller avbryta ett anfall om motståndet är uthålligt.
I dagens värld blir det allt svårare att definiera nationell äganderätt och allt svårare att avgöra hur nationen skall agera för att försvara denna äganderätt. Detta är politiska överväganden, där handlingsfriheten är beroende av det militära försvarets styrka.
Både krigsledningar och försvarsledningar kan bilda allianser. En allians har antingen en krigs- eller försvarsledning beroende på om objektet egendom/äganderätt tillhör motståndaren eller den egna sidan. En allians kan komponeras av både krigs- och försvarsmakter. En allians kan samverka med självständiga nationer. En allians kan vara organiserad med nationella försvarsmakter och/eller med en gemensam krigsmakt. Begreppet ”säkerhetspolitik” återinfördes i Sverige på 1960-talet, bland annat för att en alliansanslutning med alla dess kombinationsmöjligheter skulle kunna hållas öppen. Allianser är egentligen till för att säkerhetspolitikens kostnader skall kunna fördelas på många nationer.
Operationer
Stridskrafter ur alla försvarsgrenar och deras logistik samordnas och leds i operationer.
En krigsledning söker ta en försvarares egendom genom att dess krigsmakt anfaller med erforderlig resursinsats (effekt). Försvarsmakten försöker maximera den angripande krigsmaktens resursförbrukning. Därvid utnyttjar försvarsmakten territoriets terräng för att uthålligt – länge – påverka motståndarens krigsmakt och för att länge kunna utnyttja den egna logistiken (effekt). Försvararen utnyttjar tiden. För den anfallande krigsmakten är tidsförlust en kostnad. Internationella erfarenheter säger att anfallsoperationer (krigsmaktsoperationer) är tre gånger kostsammare än försvarsoperationer. På grund av Sveriges militärstrategiskt gynnsamma läge och vår försvarsvänliga terräng torde skillnaden här vara större.
Element
Den territoriella egendom, varom krig handlar, skyddas av markoperationer huvudsakligen med uthålliga försvarande armésoldater, som bör organiseras i förband, där effekten utvinns genom soldaternas mentala styrka. De sjö- och luftoperationer som ska skydda territoriet mot angriparens markoperationer utförs av försvarsmaktens marina stridskrafter och av flygvapenstridskrafterna som båda är organiserade i system, där effekten utvinns genom sjömännens och flygsoldaternas handhavande av vapen och fortskaffningsmedel. Dessa system ska operera utanför och över markterritoriet. Ju närmare och ju längre in på territoriet dessa strider utkämpas, ju kostnadseffektivare är de. Strider på marken utkämpas med soldater – inte med system. Soldaternas mentala styrka ger utslag. Detta ger uthållighet åt markstriden.
Det är inte ens teoretiskt möjligt för en småstat att under längre tid upprätthålla ett ”tätt” marin- och luftoperativt skalförsvar över och runt hela Sverige. Ett skalförsvar vore därför inte fredsbevarande. Däremot har både det marina och framför allt det luftoperativa systemet förmåga till kortare tids kraftsamling, varigenom överraskande lokala angrepp kan hejdas.
Globaliseringens många förändringar styrs med hjälp av IT, som kan sägas ha blivit ett fjärde element. I detta element rör sig mentala, ekonomiska m fl krafter fritt över nationsgränserna. Varken militärt eller polisiärt väpnat våld kan påverka dessa rörelser. Men hänsyn måste tas till rörelsernas effekter. Militärt våld kan både genomdriva önskade och förhindra oönskade effekter. Därvid kan varken marknadskrafter eller demokratiska regler ges full handlingsfrihet eller tillämpas doktrinärt.
Funktioner, taktik
Vapen och materiel används på tre principiellt olika sätt i strid. Antingen som soldatens verktyg, som understöd till soldatens strid eller som maskiner vilka hanteras, betjänas av soldater eller av sjömän. I armén nyttjas sådana maskiner inom de mekaniserade och pansrade truppslagen. I marinen benämns maskinerna stridsfartyg och i flygvapnet inordnas maskinerna i territoriella system.
Strid utövas i växelverkan mellan eld, rörelse och skydd med tillhörande logistik. Ingen av de tre funktionerna är ur taktisk synvinkel betydelsefullare än de andra. Stridsledning (växelverkan) och logistik är lika betydelsefulla för alla tre funktionerna.
För markstridskrafterna i en försvarsmakt är kombinationen eld-skydd mest kostnadseffektiv. (En soldat hinner från en skyddad eldställning beskjuta och träffa kanske tio anfallande motståndare innan han själv blir dödad). För markstridskrafterna i en krigsmakt är däremot kombinationen eld-rörelse effektivast. (Om soldaten/vapnet inte rör sig kommer han inte i kontakt med sin försvarande fiende). Marinen och flygvapnet är organiserade i system där personaltätheten minimerats. Då är kombinationen eld-rörelse alltid mest kostnadseffektiv.
Krigsmakter och försvarsmakter fungerar olika och det är deras fredstida och krigstida logistik som avgör deras kostnadseffektivitet. Krigsmakter är dock alltid dyrare än försvarsmakter. Soldater av alla grader har en avgörande position i alla funktioner och stommen i all strid torde vara soldatens vilja (plikt), skicklighet och kondition, hans uthållighet.
Logistik och ledning
I fredstid består den militära logistiken av produktionsfaktorer, bland annat utbildning, kaserner och övningsfält, anläggning av fortifikationer, inköp av vapen och materiel. I ett litet lands – Sveriges – försvarsmakt bör kostnaderna för dessa faktorer hållas så låga som möjligt och kraven på dyrbar beredskap bör inte överbetonas.
I krigstid består den militära logistiken av driftskostnader, bland annat för ammunition, drivmedel, materielersättning, personalvård och sjukvård. Den krigstida logistiken fungerar i tre nivåer: den taktiska, den operativa och totalförsvarets logistik.
Sveriges interna logistik är numera ändlig. Den bör utnyttjas långsiktigt, uthålligt och den bör kunna mottaga förstärkningar från omvärlden, det vill säga i praktiken från Västvärlden/USA. Om USA åtar sig leverans av detta logistiktillskott kan regeringen och ÖB odelat ägna sig åt kriget i Sverige.
Soldatens strid – växelverkan mellan eld, rörelse och skydd med därtill hörande logistik – leds av auktoritära chefer i kedjan gruppchef, plutonchef, kompanichef o s v upp till ÖB: Var och när ska växlingarna ske? Hur ska logistiken användas och förbrukas? I samma ledningskedja, fastän uppifrån och ner, ställs uppgifter och levereras logistiken: Var och när ska uppgifterna lösas? Vilka och hur stora resurser krävs? Frågorna Var? När? och Hur? ställs både underifrån och uppifrån. Svaren på de frågor som ställs underifrån måste vara de samma som svaren på frågorna uppifrån (= officersprofessionen).
Krig styrs genom att den anfallande – krigsmakten – bestämmer målet för sin strid och sedan sätter in de stridskrafter och den logistik som behövs. Den försvarande – försvarsmakten – vet vilka stridskrafter och vilken logistik som disponeras och målet för striden rättas därefter. Å ömse sidor görs felaktiga kalkyler och tiden är den variabel som fäller avgörandet.
Krigföring sägs vara både konst och vetenskap. Konsten skulle då visas av officerarna när de utövar ledning underifrån i kedjan, medan vetenskapen utövas av samma officerare ovanifrån. Försvarsmaktens fredstida ledning och administration bör handhas av de officerare som skall leda organisationen i krig.
PM 3
Politik, ekonomi och kostnadseffektivitet
Organiseringen av Sveriges militära väpnade våld styrs av riksdagen med regeringens hjälp. ÖB är regeringens verkställande myndighet. Riksdagens styrmedel är pengar – budgetens försvarsanslag, som räknats ihop till summan av de kostnader försvarsmakten beräknas få under kommande budgetår. Politikerna i riksdagen måste då också bestämma vilka verksamheter, vilka projekt, som skall genomföras under verksamhetsåret. Ett kriterium på dessa projekt bör vara att de skall vara kostnadseffektiva i det krig de avses förhindra. Det vore slöseri med försvarsanslagets pengar om de satsades på andra projekt.
Men försvarsanslaget skall täcka försvarsmaktens fredstida behov. Detta behov bör då omfatta endast de projekteringar och verksamheter som görs för strid med de i krig kostnadseffektiva förbanden/systemen. Kostnadseffektiviteten är emellertid olika vid de förband som strider på land, respektive på sjön och i luften. Riksdagen måste prioritera. Vidare måste riksdagen ta ställning till hur stor del av den krigstida logistiken som skall bekostas i fred – i den årliga budgeteringen. Till sist – eller först och främst – bör riksdagen kräva att all fredstida utbildning och administration är koncentrerad, enkel och målinriktad det vill säga kostnadseffektiv. (Den allmänna värnplikten och försvarsmaktens administration har de senaste femtio åren förorsakat verksamheter som alls inte varit kostnadseffektiva.)
Försvarsmakten/ÖB bör planera för att Försvarsmaktens krigstida verksamhet skall fungera, men riksdagen vill och ska bestrida försvarsmaktens utgifter det närmaste året (fyraårsperioden). Regeringen måste gripa in och styra.
PM 4
Fredsbevarande väpnat våld i en försvarsmakt
FN stadgar att krig är förbjudet utom i de fall en nations medborgare nödgas tillgripa väpnat våld i gemensamt självförsvar. Denna regel är också definitionen på en civiliserad nation – civiliserade människor brukar väpnat våld endast i självförsvar, inte för att vinna fördelar för sig själva eller andra och de låter sig inte styras med våld.
Genom allmän värnplikt, utbildning av alla vapenföra medborgare, demonstreras för omvärlden att nationen inte kommer att låta sig påverkas av eller ge efter för främmande väpnat våld. Soldaterna i försvarsmakter är eller görs medvetna om att krig är vidrigt, grymt och tröstlöst, men trots detta – eller just därför – har medborgarna plikt att försvara sig själva och varandra vid angrepp. Nationen för en fredsbevarande politik.
Ju starkare försvarsmakt – armé, marin och flygvapen – ju tryggare fred. Ingen småstatsregering bjuder motstånd (motsätter sig ultimativa krav) om den saknar en pålitlig försvarsmakt. En nation utan eller med en svag försvarsmakt är provocerande. Så även en liten nation med en krigsmakt eller med insatsstyrkor.
Sveriges territorium gränsar till Öst- och Västeuropa på sådant sätt att territoriet för båda parter ömsevis vore ett lämpligt militärt bas- såväl som ett skyddsområde. Dessa militära motsättningar kan leda till politiska konflikter mellan de båda blocken om inte Sverige kan försvara sitt territorium på ett betryggande sätt. Sverige bär ett ansvar för att vårt territorium av stormakterna betraktas som en försvarad, fredsbevarande zon. Zonen kan utökas med andra nordiska länders territorier.
PM 5
FN, EU och Nato
Världssamfundet förutsätter att varje självständig nation kan hävda sin frihet och integritet. FN stadgar att krig är förbjudet utom i det fall ett lands medborgare måste tillgripa militärt våld i självförsvar. Varje nation skall alltså ha en försvarsmakt. EU:s Lissabonfördrag bekräftar detta och Nato önskar att medlemsländerna avdelar 2 % av BNP för sitt försvar.
Inga institutioner tvingar Sverige att organisera insatsstyrkor. Genom vår solidaritetsförklaring har vi själva försökt motivera sådana och vår beredvillighet att delta i FN- och NATO-operationer nödvändiggör att vi kan organisera insatsstyrkor. Men det torde vara i allas intresse att vi först och främst organiserar och vidmakthåller ett nationellt försvar av fredsbevarande karaktär innan vi förstärker EU:s och Nato:s anfalls- eller duellstridsförmåga med svenska insatser eller med humanitär hjälp.
Varje nationell försvarsmakt är beroende av omvärlden för sin logistik. I FN:s värld organiseras logistiken teoretiskt genom en öppen marknad, som dock i praktiken tenderar mot stormaktsblock. I EU arbetar man för att unionen skall bli ett sådant logistiskt block, men under överskådlig tid kommer USA att utgöra basen för EU:s logistik. Nato och Sverige står i samma situation, logistiken måste repliera på USA.
I Ryssland är man medveten om att NATO fordrar konsensus för sina beslut. I Ryssland bedömer man nog, oberoende av om Sverige är med i Nato eller inte, att Nato kommer att undvika chansartade insatser i Sverige, men att USA sannolikt kommer att lämna logistikstöd om Sverige kommer i krig. Ryssland skulle nog respektera ett nytt svenskt nationellt försvar som logistiskt stöds av USA, men man torde tvivla på att Nato och USA skulle avstå från att utnyttja svenskt luftrum för insatser i nordvästra Ryssland.
PM 6
Försvar eller hot. Försvarsfrågan, ett mentalt problem
The fittest will survive säger Darwin. I kampen för tillvaron, strategin, strider då till exempel den starke, kraften, (rovdjuret) på sitt sätt, han anfaller. Den som är sparsam, handlingsfriheten, (gräsätaren) strider på sitt sätt, han försvarar sig uthålligt. Operationer: Den starke anfaller tills han blir trött, den sparsamma försvarar uthålligt så att han inte blir trött. Den starke anfaller så att motståndaren nedkämpas, den sparsamme försvarar så att motståndaren misslyckas. Ledning: Den starke motiverar demokratiskt att man skall anfalla, den sparsamme beordrar auktoritärt hur man skall strida (mentala åtgärder). Taktik: Den starke administrerar logistik så att anfallet lyckas, den sparsamme försvarar så att logistiken räcker. Strid är en mental kamp mellan en stark och en sparsam, ett mentalt val mellan kraftsamling och handlingsfrihet, mellan överraskning och uthållighet.
Riksdagens politiker tillskjuter pengar för rikets militära våld. De sparsamma politikerna kräver att organisationen i fred skall vara så billig, kostnadseffektiv, som möjligt: riksdagen vill ha en försvarsmakt. De starka politikerna vill skapa en organisation som i krig är så stark, kostnadseffektiv, som möjligt: riksdagen önskar en krigsmakt. Regeringen skall, med ÖB:s hjälp, jämka och styra.
En försvarsmakt är minst tre gånger så kostnadseffektiv som en krigsmakt. Vår militära organisation är i dag svag. Det är kostnadseffektivare att förstärka en svag försvarsmakt än en svag krigsmakt. Regeringen bör därför i dag, efter jämkning, föreslå att riksdagen bekostar en försvarsmakt. Jämkningen bör inte leda till att Försvarsmakten organiserar trösklar eller skaffar fjärrobotar.
Försvarsplikt eller hot
Ett litet, självständigt nordiskt folk visar styrka genom att plikttroget vilja försvara sig uthålligt till varje pris – det är ett svaghetstecken att söka stöd i ett förbund. En självständig svensk försvarsmakt (HK) demonstrerar för omvärlden att den önskar fred. Den hotar inte med att ett krigsutbrott skulle få ödesdigra konsekvenser för angriparen; den är ingen tröskel utan den är en seg sörja i vilken en angripare kommer att fastna. Motstånd väcker ånger hos motståndaren, hot och trösklar väcker aggressivitet.
PM 7
Äganderätt och terrorism. Integritet
Äganderätt kan, utöver egendom, omfatta värden och ekonomiska eller politiska intressen utomlands. En demokratiskt tillsatt regering kan behöva försvara dessa. Terror syftar inte till att erövra något byte. I samband med terrordådet i USA den 11/9 2001 beslutade regeringen att Sverige ska föra krig mot terrorismen. De styrkor som ska användas för att skydda våra intressen utomlands eller mot terrorister bör bemannas med frivilliga i speciella, tillfälligt organiserade insatsförband. Försvarsmakten bör inte insättas mot terrorister i Sverige. Sådana insatser bör åvila polisen. Vissa hemvärnsförband bör specialiseras för att kunna stå till polisens förfogande.
En regering utövar sin äganderätt med hjälp av landets infrastrukturer. Regering och infrastrukturer kan bekämpas eller förlamas med fjärrvapen och terror (11/9 och 22/7) och indirekt med kärnladdningar (Hiroshima). Om vi har en folkförankrad, uthållig försvarsmakt är sådana angrepp kontraproduktiva. Vi skall skydda oss mot dem, men inte genom att minska försvarskraften utan genom att använda delar av försvarsmakten för detta skydd.
Säkerhetspolitiska krav på insatser mot kränkningar kan leda till upptrappning av en incident i stället för att sådana insatser skyddar rikets integritet. Sveriges integritet försvaras inte vid gränserna. Gränserna bör bevakas och kränkningar bör regleras med diplomati.
PM 8
Plikt och rekrytering
Krig är användande av organiserat militärt våld för att nå politiska mål. Vårt politiska mål bör vara att få leva i fred och frihet. Vårt organiserade militära våld bör anpassas för att vi skall kunna uppnå detta mål. Det skall syfta till att försvåra krigföring mot oss.
Världssamfundet förutsätter att varje självständig nation kan hävda sin frihet och integritet. FN stadgar att krig är förbjudet utom i det fall ett lands medborgare nödgas tillgripa militärt våld i självförsvar. Detta kallas civilisation. Om Sverige blir existenshotat eller angripet har Sveriges medborgare således att välja mellan att nödgas försvara sig eller att ge efter för ett ultimatum/ett anfall, det vill säga att kapitulera.
Medborgare organiserar sig i nationer för att kunna samarbeta i ordnade former. Samarbetet organiseras för att medborgarna sinsemellan skall kunna ge och ta emot hjälp, kunna stifta och efterleva lagar samt för att de skall kunna försvara sig mot militärt utländskt våld i olika former. I den svenska demokratin kalkylerar vi med att utländskt väpnat våld kan ta sig uttryck i antingen (1) invasion, (2) hot eller (3) hot med efterföljande ockupation. Det torde råda stor demokratisk enighet om att både invasionsförsök och hot med efterföljande ockupation måste mötas med en försvarsorganisation bestående av beväpnade medborgare. Det vill säga att vapenföra män i en viss ålder inkluderas i en försvarsmakt och har plikt att utbilda sig och att tjänstgöra i krig. De medborgare som anser att demokratibegreppet ger dem handlingsfriheten att inte delta må uteslutas ur försvarsorganisationen, de exkluderas.
Alla krigsdugliga svenska medborgare kan inte vara soldater i krig. Under tjugo år av kalla kriget hade försvarsmakten uppgift att kunna mobilisera alla värnpliktiga i åldersklasserna 20-47 år. Nu skulle vi emellertid inte ha råd att skaffa vapen och utrustning till så många soldater och samhället skulle inte fungera om så många mobiliserades.
Det finns två vedertagna modeller för att begränsa storleken på värnpliktigas försvarsmakter: att göra urval bland de mönstringsskyldiga och att mobilisera blott de yngsta åldersklasserna. Urvalsmodellen leder ofrånkomligen – hur urvalet än sker – till en klyvning av samhället. Vilka som blir favoriserade och vilka som blir eftersatta kommer alltid att diskuteras, men att klyvningen innebär en försvagning av nationen är ovedersägligt. När ansvaret för nationens försvar åläggs en utvald grupp av medborgare är det ett incitament till inrikes stridigheter mellan dem som skall försvara Sverige och dem som inte behövs. Vidare kanske det inte längre blir frågan om hur stora resurser som skall satsas på nationens försvar utan strävan kan i stället bli att antingen satsa så lite eller så mycket som möjligt på särintresset militärt våld. Minimeringen underlättas om ansvaret för försvaret förskjuts till Nato. En maximering riskeras om det politiska målet för det militära våldet kräver offensivt uppträdande.
Åldersklassbegränsningen är en från demokratisk rättvisesynpunkt och från skonsamhetssynpunkt lämplig modell. Det är en styrka att alla vapenföra män blir utbildade och under viss tid av sitt liv har det direkta ansvaret för nationens försvar. Det är nationen – nationens medborgare – som försvarar sig, inte några utvalda elitsoldater. Rätt bedriven behöver utbildningen inte bli kostsam. I en ny försvarsmakt (HK) bör de femton yngsta åldersklasserna krigsplaceras. Vid 36 års ålder kan den värnpliktige frivilligt övergå till hemvärnet, annars ställs han i reserv.
Frivillighet, en förkastlig urvalsmodell
I femton år (1925–1939) hade vi kategoriklyvning. År 1971 infördes ett system, där befattningarna i krigsorganisationen ”kravmärktes” och ÖB årligen skulle beställa rekryter för de befattningar som behövde omsättas. Pliktverket valde vid inskrivningsförrättningen ut dessa ”kravmärkta” rekryter och förklarade dem vara värnpliktiga. Både kategoriklyvningen och kravmärkningen var behäftade med stora svagheter. Många soldater kände sig som boskap och systemens orättvisor plågade alla.
När riksdagen år 2009 med tveksamhet tills vidare avbröt värnpliktsrekryteringen, hälsades det av många med tillfredsställelse: ”Vi har fått så positiva rekryter och soldater.” Tacka för det, inte blir någon frivilligt soldat om man inte är positiv till yrket och tjänsten! Men att man är positiv i fred innebär inte att man har andlig motståndskraft (är positiv) i krig. Om inte plikt då är grund för tjänstgöringen saknar soldaten det kategoriska imperativ, som ger honom rätt/skyldighet att döda och orsak att dö. Besvikelse, ånger och depressioner blir ofta hans lott.
År 2009 beslutade Sveriges riksdag med knapp demokratisk majoritet att vi inte skulle organisera någon försvarsmakt med uppgift att skydda mot invasion och ockupation. Värnplikten skulle därför vara vilande. I stället för ett invasionsförsvar skulle vi ha en organisation som kan förhindra eller bekämpa hot av olika slag, den skall kunna göra insatser.
Vi har fått en liten krigsmakt som kan göra enveckasinsatser. Värnplikt är då inte tänkbar, frivillighet måste tillgripas för bemanning av organisationen och soldatens tjänst heroiseras. Denna krigsmaktsorganisation kommer att kosta minst 42 miljarder/år och blir inte den trygga försvarsorganisation som vi behöver och som svenska folket vill delta i och betala skatt för.
I alla civilisationer yppas motstånd mot värnplikt, men också motstånd mot frivillighet. I USA väckte värnpliktsinsatserna i Vietnam så starkt motstånd att man övergick till att göra insatser med frivilliga. Efter hand har detta lett till att USA har måst begränsa sig till att huvudsakligen göra insatser med personalsvaga, tekniskt högtstående vapen och system, helst fjärrvapen. De frivilliga vill inte ställa upp i förband av infanterityp. I Sverige synes vi vara påverkade av denna amerikanska trend. På Krim torde motsatt trend ha rått under 2014.
PM 9
Ett nytt värnpliktssystem
Kostnaderna i fred ska minimeras och effekten ska utvinnas vid krig och beredskap. FN stadgar att krig är förbjudet, utom ifall det förs av en nations medborgare i självförsvar. Sveriges militära väpnade våld bör därför organiseras för försvar – för att göra kriget så svårt som möjligt för motståndaren. Soldaterna skall ha plikt att försvara sig.
Organiseringen av ett värnpliktsförsvar bör tillgå så att alla vapenföra svenska män efter mönstring uttas för att utbildas/uppfostras till soldater. De utbildas, beväpnas och utrustas samt har plikt att därefter värna nationen i arméns förband eller i marinens och flygvapnets system. Värnplikten bör vara knuten till medborgarskapet. Om alla vapenföra medborgare samtidigt skulle gå ut i krig skulle samhället inte fungera. Tiden då soldaten är krigsplacerad bör därför begränsas med en övre åldersgräns (36 år?). Soldaterna kan därefter frivilligt övergå till Hemvärnet, annars ställs de i reserv.
Soldatutbildningen av åldersklassen bör genomföras i två kontingenter, där rekryterna utbildas fyra månader, en vår/sommar- och en höstkontingent. Rekryterna bör sammanhållas i skolkompanier som förläggs i tält eller baracker. Tjänsten bör pågå dygnet runt med ett fåtal lediga dagar. Kompanierna bör vara ”självförsörjande” det vill säga att alla sysslor som erfordras för att kompaniets rekryter skall kunna leva och lära sköts av rekryterna själva. Rekryterna roterar och lär sig på så sätt handha alla kompaniets vapen och all dess materiel. Utbildningen inriktas på beteenden mer än på kunskapsinlärning. Yrkesofficerare tjänstgör som truppförande instruktörer. Efter dessa fyra månaders utbildning överförs på frivillig grund erforderligt antal värnpliktiga till marinen och flygvapnet för fortsatt utbildning till sjömän respektive flygsoldater och till befäl vid dessa försvarsgrenar.
Under en femte utbildningsmånad (på senvintern) för arméns soldater tillförs befäl och specialister, som frivilligt uttagits i tidigare årsklasser och befälsutbildats. De två utbildningskontingenternas kompanier organiseras då i bataljoner, som i fält genomför en sammanhängande förbandsutbildning. Strid övas i grupp, pluton och kompani, samordnat i bataljons ram. Soldater och befäl i den samövade bataljonen kvarstår sedan krigsplacerade i bataljonen i femton år. Bataljonschefen är yrkesofficer. Regeringen/ÖB mobiliserar försvarsmakten åldersklassvis/bataljonsvis inom aktuella regementsområden (försvarsområden) och marinens och flygvapnets enheter/system inom aktuella militärdistrikt. Soldaterna förvarar sin uniform m m i hemmet. Hans vapen m m förvaras i kassuner/motsvarande på lämplig plats, mobiliseringsplats, dit soldaten kallas vid mobilisering och dit bataljonens ”gemensamma materiel” och inmönstrad/rekvirerad materiel ställs genom regementschefens försorg.
Avgångar kommer att ske och bataljonen blir mindre och mindre. Bataljonschefen inkallar vid behov erforderligt befäl och soldater för att genomföra omorganisationer eller ändringar i krigsplanläggningen. Bataljonschefen håller via nätet kontakt med personalen och leder frivilliga engagemang t ex Vasalopp, deltagande i högtidssammankomster m m. Bataljonen skall ”leva” under alla de femton åren. Efter femton år kan bataljonen frivilligt övergå till hemvärnet.
Soldaten strider och lever genom att på rätt plats och rätt tid på rätt sätt växla mellan eld, rörelse och skydd. Om flera soldater finns i närheten av varandra måste deras verksamhet samordnas. Det är inte själva eldgivningen, rörelsen och skyddet som är problemet – det är svårt nog – men soldaten behöver hjälp med samordningen: Var och när ska han skjuta, röra sig och ta skydd? Hur ska logistiken utnyttjas? Han behöver någon som leder, hjälper, honom. Denna ledning måste vara precis och snabb. Ett förband skall byggas upp med auktoritativa ledare från gruppchef, plutonchef, kompanichef, bataljonschef, regementschef, MB och upp till ÖB
PM 10
Svensk industri
I realiserandet av HK:s strategi är en kvalificerad svensk industri en stor tillgång. Det är inte bara fråga om vad vi i dag kallar försvarsindustri utan om all svensk industri som på ett eller annat sätt kan bidra till kostnadseffektiva militära lösningar.
Utländsk försvarsindustri är normalt kopplad till någon eller några av de stormakter som kan förutses tävla med varandra om världens sinande resurser. I det sammanhanget möter denna industri ofta helt andra och normalt sett dyrare krav på militära lösningar än de som vi har. Den optimering mellan stridsmiljö, verkan, skydd, ledning, logistik, utbildning, kostnader m m som vi söker kan bli svår att förverkliga om vi är hänvisade till utländsk industri. Resultatet kan bli att vi tvingas godta utländska, för våra behov onödigt dyra lösningar samtidigt som våra pengar inte räcker till för att skapa en väl fungerande helhet. Mot denna bakgrund är det angeläget att ha tillgång till en kvalificerad svensk industri och att ha effektiva samverkansformer mellan denna och Försvarsmakten. Det gäller inte minst att fullt ut ta tillvara kompetensen hos berörda parter. Det gör man bl a genom att engagera kunnigt folk från alla berörda håll och nivåer i diskussioner kring möjliga lösningar bland annat på problem redovisade i denna studies PM.
PM 11
Generella operativa överväganden
En angripare – antingen han kommer från öster eller väster, antingen han angriper i norra, mellersta eller södra Sverige – torde utnyttja både tekniskt högtstående anfallssystem såsom fjärrvapen med hög precision och förband med stor eldkraft (även lufttransporterade) och pansarförband. Dessutom torde angriparen disponera en stor mängd ockupationstrupp av mindre kvalificerad art.
Anfallsstyrkorna kommer i första hand att slå mot politiska strukturer och civila kritiska sårbarheter. Försvarsmaktens underrättelse-, lednings-, logistiksystem och baser blir utsatta. Om vi koncentrerar våra styrkor kommer han att kraftsamla mot dem, antingen för att nedkämpa eller för att binda dem. Striderna kommer tidigt att föras ut över operationsområdets hela yta. Ockupationstrupperna torde ha begränsad rörlighet, dåligt skydd och relativt svagt understöd. De torde metodiskt söka ockupera vårt territorium i den takt deras logistik medger. De övertar eller inför en ny polisiär ordning, varvid oönskade element och personer bortförs eller likvideras.
Vi kommer att få svårt att operera med sådana vapen och sådan trupp, som kan lokaliseras och bekämpas av motståndarens kvalificerade anfallsförband. Däremot har vi förutsättningar att bjuda uthålligt motstånd mot ockupationstrupperna om vi uppträder med förband som är svåra att lokalisera och att bekämpa med fjärrvapen.
Vår försvarsmakt skall vara det instrument som visar att den svenska nationen vill leva i fred men kan försvara sig uthålligt, vi böjer oss inte för militärt tvång. Vår ekonomi medger inte att vi skaffar oss en tekniskt överlägsen krigsmakt och vi förväntar oss inte att ett fåtal högaktiva insatser skulle avhålla från angrepp. Våra medborgare måste därför vara överens om att som soldater själva solidariskt bjuda motstånd om Sverige blir angripet. Det förutsätter att riksdagen återtar den vilande värnplikten. Vapnen och skyddet mot dem har genom tiderna ständigt trappats upp tekniskt och kostnadsmässigt. Inom en viss kostnadsram måste ett val göras mellan få dyra vapen med hög effekt och många billiga vapen med låg effekt. Valet står mellan en liten högaktiv krigsmakt för anfall och en större uthållig försvarsmakt för defensiv strid. Vi bör välja principen med en uthållig försvarsmakt.
Men vår försvarsmakt behöver inte vara homogen. Armén bör bygga på många stridande soldater, som strider med enkla vapen, uthålligt och defensivt. Marinen och flygvapnet måste av beredskapsskäl ha både en högeffektiv karaktär och en lågeffektiv uthållighet. Deras dyra vapensystem skall betjänas av specialister.
Sveriges territorium utgör i sin helhet ett begärligt basområde respektive skyddsområde för stater i såväl väst som öst, för närvarande USA och Ryssland. Dock inte ett oumbärligt område. För både väst och öst är det emellertid angeläget att motparten inte kommer i besittning av svenskt territorium, där motparten eljest kan gruppera försvarsmedel och förbättra sin angreppsgruppering.
Sverige bör inte utöva militärt hot från svenskt territorium mot vare sig väst eller öst. Vårt medlemskap i EU och EU:s militära beroende av USA/Nato innebär dock att Ryssland kan betrakta svenskt territorium som ett för USA tillgängligt basområde. Vår solidaritetsförklaring med Baltikum gör ett sådant betraktelsesätt befogat. Våra operationer bör därför för närvarande inriktas på att ett ryskt försök att ockupera Sverige eller delar av Sverige skall förebyggas och förhindras.
Ett sådant ockupationsförsök torde dock inte komma att inskränkas till de delar av Sverige, varifrån strider i Baltikum kan påverkas. Ifall strider har inletts om svenskt territorium kan både USA och Ryssland förväntas av egenintresse försöka ockupera hela Sverige. Detta är både en svaghet och en styrka vid vår operationsplanläggning. Det är en svaghet så tillvida att vi inte kan förutse i vilken del/vilka delar av Sverige som Ryssland inleder sitt angrepp och vi vet heller inte om och hur USA reagerar. Vårt försvar måste därför från början omfatta hela landet inklusive Gotland; vi måste ha så många stridande förband som möjligt. Det är samtidigt en styrka därför att Ryssland måste sprida sina anfallsresurser och Rysslands angrepp också måste omfatta Finland. Finland kan förväntas bjuda motstånd när vi gör det. Rysslands angrepp tar då lång tid.
Denna det uthålliga motståndets konst utgår från idén att vi inte kan besegra en angripande stormakt – vi skall i stället undvika att bli besegrade. Vi kan inte möta, hejda och slå vid operationer i Sverige. Vi skall, främst med sjö- och luftstridskrafter, kunna möta och möjligen hejda begränsade, överraskande angrep till exempel mot Gotland eller Stockholm. Den operativa ambitionen bör emellertid vara att bjuda uthålligt motstånd i hela landet utan att vi blir inblandade i duellstrider med angriparens tekniskt högtstående offensiva markstridsförband. Vi bör eftersträva en sorts asymmetrisk krigföring. Angriparen skall hållas i ständig osäkerhet och utsättas för ideliga personalförluster. En skicklig bataljonschef kan göra sådana ideliga markstridsmoment uthålligt och tätt återkommande. De kan bli mycket förlustbringande för angriparen.
Det torde ta tio–femton år att organisera en försvarsmakt som kan ge full effekt åt denna strategi.
PM 12
Försvarspolitikens Hårda Kärna (HK), skiss till en ny svensk försvarsmakt
Det säkerhetspolitiska målet för Försvarsmakten bör vara att Sverige som en alliansfri stat ska utgöra en försvarad säkerhetszon mellan stater i Väst och Öst. Säkerhetszonens försvarsmakt ska vara så stark att den kan bjuda motstånd mot varje angripare. Om zonen angrips ska logistiskt stöd kunna mottas från tredje part. Det försvarspolitiska målet bör vara att organisera en försvarsmakt med allmän värnplikt för män som grund. Försvarsmakten skall upprätthålla beredskap för att avvärja överraskande angrepp mot utsatta delar av landet och skall efter mobilisering kunna bjuda uthålligt motstånd i hela landet. Allt till den kostnad riksdagen fastställer.
Föresvarsmaktens kommendör – ÖB – bör ha fyra militärbefälhavare under sig och landet bör delas i fyra militärdistrikt. Marin- och luftoperationerna bör under ÖB ledas av en marinchef respektive flygvapenchef. Den markoperativa ledningen under MB bör utövas av ett tjugotal regementschefer. Logistiken bör ledas av ÖB och organiseras så att regementscheferna och marin- och flygvapensystemen kan ansluta till logistikorganisationen utan mellanhänder. Även flygtransporter måste utnyttjas och för att nå ut över ytan är behovet av helikoptertransporter stort.
Motståndsoperationerna ställer innovativa krav på en ny armétaktik. I princip ska vi utlösa eld mot en oskyddad motståndare som befinner sig närmare än 300 meter. Inom detta område ska vi tillfälligt vara dominanta. Om och när fienden reagerar och sätter in moderna anfallsförband, ska vi ha försvunnit och snarast tagit oss an en ny uppgift. Striden ska föras mellan svenska soldater och fiendens ockupanter och logistiktransporter samt med överfall på ”hårda” mål¨.
Den taktiska styrningen bör utövas i en hierarkisk kedja från ÖB och MB via länsvisa regementschefer till bataljonschefer som leder sin bataljon sammanhållen eller uppdelad i små lätta, taktiskt rörliga enheter med soldater. (Samma kedja som smids för att hjälpa soldaten i strid. Denna hjälp, styrning, lämnas uppifrån – från ÖB ner till gruppchefen). Bataljonerna tilldelas områden, där de får uppgift att uthålligt bjuda motstånd enligt den taktik som bataljonschefen bestämmer.
Bataljonschefen – stödd/ledd av regementschefen (en av tjugo) och av MB, ÖB – ska hålla motståndaren i ständig osäkerhet och förorsaka honom ideliga personalförluster. En skicklig bataljonschef kan göra dessa ideliga stridsmoment tätt återkommande och mycket förlustbringande för angriparen.
Soldaterna beväpnas med hanterbara vapen med täckande eldverkan inom en 300 meters svär. I övrigt utrustas förbanden till stor del med inmönstrade fordon och rekvirerad materiel. Permanenta befästningar saknas numera och sådana kan inte byggas på den stora yta där strider aktualiseras. Skyddsföremål, baser och hamnar bör dock befästas. Vi måste i övrigt utnyttja fältbefästningar och skyddseffekterna spridning, maskering och vilseledning. En viss operativ rörlighet tillgodoses med av regementscheferna organiserade transportförband, bemannade av frivilligorganisationer och utrustade med inmönstrade eller tillfälligt rekvirerade fordon.
Marinstridskrafternas uppgift i det uthålliga försvaret är att i det längsta förhindra eller allvarligt försvåra att en angripare tar och utnyttjar något eller några av våra kustområden. De olika marina stridskrafterna har olika förmåga till detta i dag men kan efter måttliga justeringar åstadkomma mycket mera. Minvapnet har en given plats vid uthålliga operationer. Det är ett stridsekonomiskt vapen med långtidsverkan. Amfibieförbanden är av jägartyp och avsedda att i små avdelningar verka i de skärgårdsområden som omger angelägna kustavsnitt.
Ytstridsförbanden bör på sikt utvecklas mot mindre fartyg med beväpning tung sjörobot alternativt torped. Del av robottillgången bör fördelas till landgrupperade avdelningar. Ubåtsförbanden är den mest uthålliga och svårbekämpade delen av de marina stridskrafterna. Deras bas måste skyddas och försvaras. Deras stridsberedskap bör vara hög.
Flygstridskrafterna skall uthålligt operera både utanför, över och på markterritoriet och under korta tidsperioder kunna kraftsamlas för att hejda angrepp mot utsatta delar av landet. De behöver ovillkorligen ha tillgång till 20 baser. Behovet bör tillgodoses genom att fler betjäningsförband utbildas och nödvändiga teleförbindelser m m kopplas upp.
Antalet indatakällor bör kontrolleras så att ingen besvärande lucka uppstår redan vid en måttlig bekämpning från motståndarens sida. Vidare bör säkerställas att vi med telestörning kan kraftigt försvåra angriparens insyn i luftrummet över och nära vårt territorium.
Teknik
Om och när ekonomin tillåter tillförs Hårda Kärnan moderna vapen, inom armén främst för understöd.
PM 13
Globalisering och plikt
Den fortgående allt snabbare globaliseringen respekterar inte nationsgränser. Globaliseringens förändringar – utvecklingen – ska dock genomföras av människor som samarbetar i nationer. Visserligen samarbetar dessa människor även i regioner, block med flera organisationer, men nationen är fortfarande människornas gemensamma nämnare. Det är nationens medborgare som ska enas, lagstifta, om de förändringar som globaliseringen framtvingar och som ska försvara sig och förändringarna mot främmande militärt våld. Ju snabbare, hårdare, globaliseringen genomsyrar nationen och framtvingar förändringar, ju större krav ställs på nationell sammanhållning. Det blir ett givande och tagande mellan medborgarna, som måste ske i enlighet med vår nations successivt förändrade lagar. Eljest kan djupgående inbördes konflikter utbryta. Vår försvarsmakt kan indirekt ge ett visst skydd mot sådana konflikter, om soldaterna känner den samhörighet med varandra och med nationen som värnplikten kräver och ger.
De värnpliktigas samhörighetskänsla med varandra, med befälet och med nationen ger försvarsstriden styrka. Plikt är starkare än frivillighet. Samhörigheten försvagas inte av främmande vapenmakt, snarare förstärks den i krig. Den innebär inget hot mot omvärlden, men den inger respekt och verkar fredsbevarande. I vår nya försvarsmakt, HK, bör vi ta fasta på detta. Vi skall inte tillämpa någon sorts ”manöverdoktrin” för yrkessoldater utan försvarsmaktens nya strategiska doktrin bör lyda ”folkförankrad motståndsplikt”.
I en begränsad ekonomi kan hela försvarsmakten inte ges samma tekniska standard. Försvarsmaktens strategi, operationsplanläggning och taktik måste anpassas till det ekonomiskt möjliga. Vapen, utrustning och teknik bör anpassas till strategin. Då är det inom armén inte fråga om att balansera materiell kraft och personell kvantitet. Kvantiteten bör vara så stor som värnplikten medger. Det är vetskapen om att ständigt och länge, överallt möta stridande soldater, som får angriparen att hesitera. Ju större värnpliktsvolym, ju mer fredsbevarande (kvalitet) är armén. Markstriden bör föras med den mest kostnadseffektiva taktiken, som i sin tur bör styra operationsplanläggningen. De uthålliga marina och luftoperativa systemen är och skall vara så ”personalsvaga” som möjligt och anpassade för att kunna hålla hög beredskap. Nuvarande system är dock ofullständiga och de bör renoveras och kompletteras. Det torde vara god ekonomi att prioritera utgifter för denna komplettering.
Nato är organiserat och övat för manöverdoktrinens operationer och taktik, som inte passar för vår (HK:s) strategi. Av FN och EU initierat stöd från Nato till oss i krig bör därför främst vara logistiskt. Eventuellt operativt stöd bör geografiskt eller tidsmässigt avgränsas från våra operationer.
Försvarsmaktens personal skall vara värnpliktig – frivillighet är inte tillfyllest.
Plikten att skapa en fredsbevarande zon är Sveriges bästa bidrag till att globaliseringen kan ske utan krig.
Författaren är ledamot av KKrVA.
En ledamot som verkligen sätter sig in i ”Försvarsfrågans” problematik. Det är något annat än författarna Hugemarks och Neretnieks enkla artiklar i t.ex ”Till Bröders hjälp”.
Är det inte möjligt att se divergensen mellan politikens beslut om ett militärt alliansfritt Sverige och de militära åtgärder som genomförs kontra de som borde genomföras? Detta borde inspirera vårt nya presidium. Ordföranden hade ju en artikel i SvD, megafonen för anslutning till Nato, som lovade gott. Artikel var enligt mitt förmenande inte bara kraftfull utan också saklig.
Jag hoppas på Kungliga Krigsvetenskapsakademien.
En verkligt bra och klargörande genomgång med konkret vägvisning mot en robust vision.
Som komplement till detta, som innebär en anmarsch på ca 15 år för att nå önskat läge, skulle det vara intressant att få en lika konkret betraktelse på hur vi skall agera de närmaste åren. Den geopolitiska situationen ser akut ut i närtid och vi har den förmåga vi har. Hur anträder vi praktiskt en väg mot en robust folkförankrad försvarsmakt samtidigt som vi täcker de uppenbara luckor vi har i vår förmåga att övervaka, kontrollera och hävda vårt territorium. Hur lagar vi bäst efter läget, hur disponerar vi och utvecklar vi bäst de förmågor vi har i närtid?
Som läget i världen ser ut just nu är jag mer bekymrad för 2017 än för 2023.
Per Tengblad
Per Tengblad!
PM 12, första stycket: ”Föravarsmakten skall upprätthålla beredskap ….”
PM13, tredje stycket från slutet: ”De uthålliga marina och luftoperativa systemen … och anpassde för att kunna hållahög beredskap. …. de bör renoveras och kompletteras. Det torde vara god ekonomi att prioritera utgifter för denna komplettering.”
Min förhoppning är att det nyligen fattade fyraåriga försvarsbeslutet kommer att leda därhän och att vi redan 2017 kan dra nytta av det.
Jan Wickbom
Tack Jan för ett viktigt och kraftfullt ryt i en tid när egenintressekören hotar våra trumhinnor.
åke
”Om två krigsmakter anfaller varandra (duellstridssituationen) segrar den starkare eller den som först övergår till försvar.”
Men, om vi tar Gotland som ett exempel så gäller inte det. Om vi deployerar trupp på Gotlands västra kust samtidigt som vi intar en defensiv hållning så kommer fienden att hinna med den logistiska utmaningen att bygga upp mekaniserade förband som är så stora som de själva önskar vid Gotlands östra kust och därmed kommer de att vinna kriget. Den som planerar för ett igelkottsförsvar planerar för att förlora.
”Defensiv strid, försvar, förs av värnpliktiga soldater som utövar makt genom att försvara sig själva. Offensiv strid, anfall, förs av frivilliga eller av yrkessoldater som utövar makt genom att handha vapen och materiel (verktyg) och system.”
Helt rätt där. Det verkar som att du liksom jag är för ett hybridsystem mellan värnplikt och frivillighet/avlönade soldater.
”Politikerna i riksdagen måste då också bestämma vilka verksamheter, vilka projekt, som skall genomföras under verksamhetsåret. Ett kriterium på dessa projekt bör vara att de skall vara kostnadseffektiva i det krig de avses förhindra. Det vore slöseri med försvarsanslagets pengar om de satsades på andra projekt.”
Problemet är att politikerna är ointresserade av att sätta sig in i modern krigföring och satsar eller skär ned på en höft. Även försvarsberedningen. Det kan bli ändring med Peter Hultqvist som försvarsminister.
”En försvarsmakt är minst tre gånger så kostnadseffektiv som en krigsmakt. Vår militära organisation är i dag svag. Det är kostnadseffektivare att förstärka en svag försvarsmakt än en svag krigsmakt. Regeringen bör därför i dag, efter jämkning, föreslå att riksdagen bekostar en försvarsmakt. Jämkningen bör inte leda till att Försvarsmakten organiserar trösklar eller skaffar fjärrobotar.”
Jo, ju mera defensiva vi blir desto fler nackdelar för oss. Vi kommer att finna oss vara i en situation där vi tvingas att bli offensiva för att kunna försvara oss själva eller uppnå en avskräckande effekt. Vi är redan där faktiskt. Jag tänker då främst på att vi bör tillföra KEPD-350 eller motsvarande markbaserad kryssningsmissil. KEPD-350 är väl kostnadseffektiv?
”När riksdagen år 2009 med tveksamhet tills vidare avbröt värnpliktsrekryteringen, hälsades det av många med tillfredsställelse: ”Vi har fått så positiva rekryter och soldater.” Tacka för det, inte blir någon frivilligt soldat om man inte är positiv till yrket och tjänsten! Men att man är positiv i fred innebär inte att man har andlig motståndskraft (är positiv) i krig. Om inte plikt då är grund för tjänstgöringen saknar soldaten det kategoriska imperativ, som ger honom rätt/skyldighet att döda och orsak att dö. Besvikelse, ånger och depressioner blir ofta hans lott.”
Var får du det ifrån? Nej jag tror att en frivillig soldat ofta är bättre än en pliktigad soldat. Men vi behöver både och. Vi ska ju inte bygga upp en så stor organisation som vi hade under det kalla kriget och därmed kan man plocka ut pliktigade soldater som har en god inställning till försvaret av riket och därmed i praktiken är frivilliga till försvaret av detsamma.
”En angripare – antingen han kommer från öster eller väster, antingen han angriper i norra, mellersta eller södra Sverige – torde utnyttja både tekniskt högtstående anfallssystem såsom fjärrvapen med hög precision och förband med stor eldkraft (även lufttransporterade) och pansarförband. Dessutom torde angriparen disponera en stor mängd ockupationstrupp av mindre kvalificerad art.”
Jag tänker som så att ett antal VBCI APC av den typ som fransmännen har skulle luftlandsatta och infanteriunderstödda kunna gör det jobb som en större mängd soldater normalt gör, besätter t.ex. en ö som Gotland, Visby framförallt, om ifall VBCI APC:s kanon också kan skjuta tidsinställda Air Burst Munition-granater. VBCI APC är särskilt lämpad för strid i bebyggelse och har därmed ett ”viljornas kamp-övertag” i och med dess snabba eldhastighet för kanonen. Har den ABM-granater så är den även idealisk i terrängstrid mot en pluton infanterister. Men jag spekulerar bara.
”Men vår försvarsmakt behöver inte vara homogen. Armén bör bygga på många stridande soldater, som strider med enkla vapen, uthålligt och defensivt. Marinen och flygvapnet måste av beredskapsskäl ha både en högeffektiv karaktär och en lågeffektiv uthållighet. Deras dyra vapensystem skall betjänas av specialister.”
Man kanske skulle lägga till robotluftvärnet där också?
”Plikt är starkare än frivillighet.”
Ja, men bara därför att vi inte kan fylla upp med tillräckligt många soldater i frivilligförsvaret.
Per Klang
Vi skall försvara Gotland och inte föra duellstrid där.
Inget hybridsystem utan en värnpliktig försvarsmakt, som anställer specialister (fast eller i reserven) för att lösa kvalificerade uppgifter.
Om politikerna är ointresserade skall ÖB väcka dem (och inte hålla med dem!).
Det är en minst trefaldig fördel att vara defensiv istället för ofcensiv.
”Besvikelse, ånger och depressioner blir ofta hans lott” säger jag. Jag talar då om soldater som inte har plikten som grund. Var jag har fått det ifrån tänker jag inte tala om för Dig här, utan jag rekommenderar Dig att fundera själv.
”Du tänker som så att ett antal VBCI APC …. gör det jobb som ett större antal soldater normalt gör”. Ja, men i försvarsstrid är det större antalet soldater kostnadseffektivare än det mindre antalet VBCI APC skulle vara (vid fransmännens luftlandsättningar är det kanske tvärt om).
Lägg gärna till både robotluftvärn och t e stridsvagnar, om vi har råd. Men HK utgår ifrån att det är det beväpnade svenska folket – de ”sega gubbarna” — som är uthålligast i ett försvarskrig (försvarspolitik) och därmed den starkaste faktorn när det gäller att vara fredbevarande (säkerhetspolitik).
Jan Wickbom
Ledamoten Jan Wickbom har lagt ned ett behjärtansvärt arbete som Presidiet måste ta till vara.
Framförallt gör han upp med gamla tiders ”tro” på att småstaten kan anfalla och slå en stormakt ”gräns och kustnära”, som det hette. Det är försvar det gäller och över hela Sveriges yta.
Tydligare behöver framföras Sveriges mellanläge mellan stormakterna USA/Nato och Ryssland. Båda dessa satsar inte bara på kärnvapen av olika slag utan på avancerade luftstridskrafter som alla kan bära kärnvapen. Trots vårt mellanläge kan småstaten göra ringa eller intet åt den kamp om luftmakten, som den ena eller den andra måste ha framgång i för att kunna genomföra operationer på mark och sjöterritorier. (Se Luftförsvarsutredning 2040)
För att skapa luftmakt eller luftherravälde, som det hette under kalla kriget, ansåg ÖB i en utredning att det skulle ta ca två dygn. I varje fall ska Sverige inte ställa upp och delta i detta inledande slag på någondera sidan. Det bara provocerar. Här har fackmän mycket att på våra politiker att inse. Det hänger intimt ihop med när ÖB yttrade att Sverige kan bara ”fron mot front” försvara Sverige en vecka. DE flesta tycks ha glömt det viktigast i detta yttrande ”Front mot Front”. Det är detta som gör att Sverige måste byta sätt att försvara landets yta.
Det är motsättningarna mellan kärnvapenmakterna och denna betydelse för hela Europa som med stor sannolikhet har gjort att politikerna bara ser politiskt och diplomatiskt med slutsats att krig är högst osannolikt. Låt oss hoppas att det är så. Det bär mig emot men sluta att håna Västsveriges gamla generaler och amiraler. De menade att hur osannolikt det stora luft och kärnvapenkriget än var och är måste de militära faktorerna i detta krig tas med i analys och slutsatser. Om inte inser man inte manöverkrigets förutsättningar som vi nu upplever i Ukraina och har sett i Irak. Båda stormakterna kan detta.
För Sveriges del leder insikt i hur strategiskt viktigt Sveriges markterritorium är för hela Europa till att OM Sveriges markterritorium försvaras är det en militär styrka som också kan utnyttjas av våra marina och flygstridskrafter.
Jan, Du har gjort ett jättejobb men det är politikerna som måste tänka om först. Politikerna och vi alla måste, trots Putin mm, söka förmå oss upp till kronprins Karl Johans nivå. Han såg det hela från en krigsnivå. Det betyder inte småstatens underkastelse. Du tror väl inte att jag utbildade mina jägarsoldater till underkastelse. Nej tjäna tid, bind angriparen i för honom oviktiga riktningar, ta tillfället i akt att slå till där vi väljer front. Men den fronten är högst tillfällig, och den moderna underrättelsetjänsten terrängen och klimatet stod på vår sida. Vår svenska ödmjukhet måste leda till att vi med fasthet måste kunna räta på ryggen både mot ÖST och Väst. Vi bär på en kollektiv skuld i rädsla eller hybris. Vi ska när allt är genomtänkt göra som min kristna inställning innebär, Tyck om Er själv, var barmhärtiga, lita på kunskap och vishet, lärde mig den gamle bispen Lönnemo i kyrkan i söndags.
Med nytänkande finner man: ”Ett enkelt kostnadseffektivt svenskt försvar över ytan, tydligt deklarerat öster och väster ut, är inte bara militärt solidariskt för alla Sveriges kringliggande parter utan ett starkt stöd för våra politiker att hävda vår svenska militära alliansfrihet.
Slutsatsen för en lång och oviss framtid kan bli; ett enkelt starkt kostnadseffektivt
De delar säker inte allt jag framför ty jag får ofta anmärkningar av dem. Vishet går inte att analysera. Men om jag förstått grunder i följande ledamöters vishet och tankar vågar jag nämna ledamöterna; generallöjtnant Carl Björeman, Arvid Cronenberg, Björn von Sydow, tänkare i linje med Jans många PM. Jag föreslår att Presidiet låter undersöka ett uttalat defensivt sätt att försvara svenskt markterritorium. Det måste finnas många yngre ledamöter som kan vara intresserade av att göra/delta i en sådan undersökning.
Pengar till sådan undersökning? Arvid Cronenberg och jag tilltalade Föreningen Göteborgs Försvar (mars 2014) ifråga om försvar av hela Sveriges yta. Där fanns intresse och föreningen har pengar.
Per!
Du har alldeles rätt när Du talar om kärnvapnen. Men Sveriges läge i norra Eiropa är sådant att vi måste beakta Östs och Västs relativa styrkor på samma sätt om de avser att använda kärnvapen eller inte. Det är bra om Du påpekar allvaret i vår situation genom att nämna kärnvapnen, men vår strategi och HK förändras inte och vi måste akta oss för att låta alarmistiska (det kan vi överlåta åt ÖB).
En detalj: Jag tror faktiskt att vi hade kunnat ”slå” en stormakt i början av 1960-talet, då vår mix av försvar och motanfall , MHS, fungerade bra. Sedan skulle vi bara anfalla — med allt dyrare och dyrare. mindre och mindre, färre och färre arméförband . Alla försvarsförband, utom Dina jägare, utplånades.
Nu är vi utan alla försvarsanordningar — utan alla våra Antlantvallar utefter kusterna och i Kalix. Och vi har inte och får aldrig tid och penger för att återställa dem. Därför talar jag i HK visserligen om defensiv strid i en försvarsmakt (strategi och operationer) men det är uthålliga soldater och förband som skall verkställa.
Du är, trots vår nye styresman, skeptisk till Akademiens möjligheter att fullfölja HK. Arvid och Du sneglar mot Göteborg. Gärna för mig! Men jag är för gammal och för trött för att f n ta några nya initiativ, jag har fullt upp med att försvara mig själv. Och jag har därvid inriktat mig på Peter Hultqvist. Men kan Du starta upp göteborgarna och Odenberg vore det tacknämligt.
Varma hälsningar
Jan
Per, det finns ingenting som är så skadligt som att ens tänka så här ”vi ska slå dem på bred front” eller ”placera ut systemen på bred front”. Dagens krigföring handlar om system av system. Rätt system i rätt mängd på rätt plats på rätt tid, stand-off, räckvidd och rörlighet. Om inte ’Stand-off’ går att åstadkomma, så prioriterar man stealth, uthållighet, kamouflage och vapenverkan. Fungerande logistik krävs såklart vilket kan bli problematiskt för oss på Gotland och Öland. Man behöver även en operationsplan till att börja med, men med tiden så måste man frångå alla operationsplaner och tillämpa uppdragstaktiska principer.
Helmuth von Moltke sade; ”Ingen plan överlever den första kontakten med fienden”. Men jag vill lägga till att den som inte planerar sitt eget utgångsläge överlever inte den första kontakten med fienden.
Per…. Don’t worry…be happy…vad annat kan vi göra än att förlita oss på att Sverige förblir lika militär-geografiskt – ekonomiskt ointressant som under ett antal 100 år? Så länge ingen maffia lyckas göra oss medlemmar av NATO eller något särintresse lyckas placera långskjutande lv på Gotland har vi en situation där vi kan fira svensk midsommar i traditionell stil
tror
åke
Vladimir Vladimirovitj kunde inte ha skrivit det bättre själv. Sega gubbar var en riktigt dålig idé redan när den kläcktes och den är direkt surrealistiskt irrelevant idag.
”….direkt surrealistiskt irrelevant…” det skulle vara direkt relevant intressant veta vad `Forsno` menar med detta?
Var ska jag börja?
Det direkt underliggande antagandet verkar vara att det enda Sverige behöver försvara sig mot är ett försök att över tid ockupera hela vårt territorium.
Ingen, definitivt inte Ryssland, blir avskräckt av en försvarsmakt som uttryckligen ignorerar förbandens stridsvärde till förmån för att täcka hela territoriet med stora volymer av lågkvalitativa förband utan rörlighet, skydd eller eldkraft värd namnet.
Om Sverige skulle följa den försvars- och säkerhetspolitik Jan Wickbom förespråkar så skulle vi dock i praktiken bli Rysslands sköld mot Natoförskärningar av de baltiska medlemmarna och i så fall skulle sannolikheten för ett ryskt angrepp av den typ Wickboms Försvarsmakt är avsett att försvara sig mot vara mycket liten.
Som tur är är förslaget något som sannolikt aldrig kommer att realiseras. Inget demokratiskt i-land, minst av alla Sverige, kommer att frivilligt organisera sin krigsmakt för att inte bara med avsikt ta tio till tjugo egna förluster för varje nedkämpad fiende utan även med plikt tvinga hela befolkningen att delta i detta.
Wickbom spinner vidare på sitt tema om ett folkligt invasionsförsvar. Artikeln innehåller mycket konstigt så det är endast möjligt med några korta kommentarer. Skillnaden mellan en försvarsmakt och en krigsmakt är ett genomgående tema. Detta är inte korrekt. Det är svårt att se att Sverige skulle ha något annat än en defensiv strategi om vi blev anfallna – att vi skulle anfalla någon är uteslutet. Men även inom en defensiv strategi måste det till offensiva operationer och offensiv taktik. Ett rent defensivt försvar har ingen handlingsfrihet och kan inte hota en angripare.
Det är försvararen som skapar kriget (Clausewitz) – ger han angriparen det denne vill ha blir det ju inget krig!
Redan tidigare har W. visat bristande kunskaper i strategi. Vad är ”en tidlös strategi”? Och varför skulle inte yrkessoldater kunna föra försvarsstrid och vänpliktiga en anfallsstrid?
Enligt W. beskrivs strategi ”numera” som ”användande av organiserat militärt våld för att uppnå politiska mål (grand strategy).” Att strategi syftar till att uppnå politiska mål är en gängse uppfattning sedan Clausewitz formulerade detta. Men redan Moritz av Sachsen visste att krig förs för att uppnå politiska mål även om ordet strategi inte existerade under hans tid. Och användandet av ”miltärt våld” är bara en del av en ”grand strategy”, som ju snarare skulle kunna definieras som en totalförsvarsstrategi.
Vad menar W. med EUs ”anfalls- eller duellstridsförmåga”? En sådan finns inte ens på papperet. Det är emellertid tydligt att W. anser att Sverige inte skall vara med i EU. De säkerhetspolitiska konsekvenserna av ett ”SWEXIT” behöver då kanske en kort analys?
Det avgörande problemet är att Ws försvarsmakt bara kan hantera ett hot och då ett mycket otroligt sådant: ett anfall mot Sverige i syfte att ta större delen av landet. Varför skulle någon vilja göra det? I alla andra fall är denna försvarsmakt bestående av korttidsutbildade soldater utan kvalificerad utrustning (och ganska ospecificerade marin- och flygstridskrafter) värdelös. Den kräver dessutom en omfattande mobilisering – är en sådan möjlig i dagens samhälle? Och hur skall våra sjöförbindelser skyddas? Andra frågor som kräver svar är: Angrepp från terrorister? Cyberhotet? Kärnvapenutpressning? Försvarsindustrin?
W. skriver vidare att ”Sverige som en alliansfri stat ska utgöra en försvarad säkerhetszon mellan stater i Väst och Öst.” Vad är ”väst” respektive ”öst” här? Sverige är vad jag vet ett demokratiskt land som kulturellt och ekonomiskt är en del av Europa och den transatlantiska länken. Vad är det för samhälle W. tänker sig som vare sig är Väst eller Öst?
Slutligen går det inta att tänka bort att Sverige är en del av världen – vår insats behövs också i exvis Mali, Medelhavet och Adenviken.
Låt mig bara fälla en kommentar till texten: ”…drog ledningen för Sveriges försvarsmakt slutsatsen att försvarsstridernas tid var förbi och vi skulle övergå till anfallsstrategier…”
Har aldrig hittat något belägg för detta påstående. Tvärtom klarade ju ÖB 47 ut att vi skulle tvingas till en strategisk fördröjningsstrid, syftande till att hålla förbindelser västerut över Göteborg och Trondheim öppna.
I övrigt kan jag bara hålla med Lars Wedin. Oavsett om vi kallar det Försvars- eller Krigsmakt, är det uppdraget som är avgörande. Och till uppdraget måste knytas relevanta resurser. Sega gubbe-resonemang om motstånd över hela ytan kommer inte att vara mindre resurskrävande, men kosta blod hela tiden. Skulle det vara en hägrande tanke? Knappast.
Jag hade hellre sett ett traditionellt kostnad/intäkts-resonemang när det gäller den strategiska diskussionen, men så länge Sverige INTE är medlem av NATO, gäller ju inte marginaldoktrinens förutsättning, att motståndarens huvudstyrka är bunden till annan plats.
Kanske är det ett gott nog skäl att söka medlemskap?
…kosta blod hela tiden…..Jans ytförsvar är the mother of all designs för ett försvar som är FREDSBEVARANDE…… inte en droppe blod
Intressant, men också lite tragiskt.
Nu har ledamoten Wickbom åter tagit upp sina synpunkter på det svenska försvarets principiella utformning – som han uppfattar att det bör vara. Egentligen skulle jag inte vilja gå i polemik mot hans framställning, men eftersom han så envist återkommer, trots mina försök att vederlägga hans tankar, så känner jag mig åter manad att svara. På något ny-romantiskt sätt ger han ju snarare liv åt den interna svenska propagandan från beredskapsåren, för hans historiska referenser får mig osökt att tänka på ”Min soldat – någonstans i Sverige”, men den förmenta förutsättningen för en rimlig svensk försvarspolitik föreligger, som jag ser det, inte i dag. Å andra sidan får man ju erkänna, att det bör betraktas som hedervärt, att han så envist ger sig in i dagens försvarsdebatt, vars förutsättningar numera hellre borde baseras på bättre kunskaper om sakernas verkliga tillstånd, än på de myter som byggdes upp främst under det kalla krigets tid. Det finns utrymme för flera debattörer!
Inledningsvis något om verkligheten om vårt lands läge under det kalla kriget. Idag finns det många som tror sig veta att Sverige på något märkligt sätt stod mellan öst och väst, för så var det ju faktiskt inte alls. Vi tillhörde västsidan tankemässigt redan innan Nato bildades 1949 och det var främst en följd av att vi redan vid krigsslutet hade goda kontakter med britterna. Vi hade då ett uppdämt behov av modern materiel och det fanns resurser att tillgå i Storbritannien och radarstationer, jaktflygplan och, inte minst, utbildning, strömmade över till oss västerifrån. Och man bör kanske notera, att det var den nya brittiska Labour-regeringen, som skapat de första ”pakten” med sina partikollegor i näraliggande socialdemokratiskt styrda stater inom den Västeuropeiska unionen, WEU. En nordeuropeisk motsvarighet planerades, men Berlinkrisen 1948 snabbade upp det amerikanska intresset av att återvända till det Västeuropa, som nu hotades av Sovjetunionen, och Nato bildades. Med den vanliga amerikanska uppfattningen om ”att den som inte är med oss, är emot oss”, dröjde det något år innan vi med brittisk hjälp kunde övertyga amerikanarna, om att vi faktiskt var ett västland, om än lite fördolt av hänsyn till Finlands utsatta läge och där den sovjetiska efterkrigsadministrationen ännu inte var helt avvecklad. Detta spel under täcket fick en särskild betydelse, då statsminister Tage Erlander i april 1952 skulle åka till USA, ” för att träffa släktingar”, som det hette i den officiella versionen på hemmaplan. Att han faktiskt skulle träffa den amerikanska presidenten, Harry Truman, stod det inget om, och att han där skulle tala för ”ett diskret hemligt samarbete med västländerna och att ett sådant samarbete under inga omständigheter får bli känt”, som det står i Dean Achesons PM till presidenten. Det var ju dessutom hemligt för UD i Sverige, eftersom Östen Undén inte var underkunnig om det hemliga västsamarbetet. Det var endast ett fåtal individer i det socialdemokratiska partiets ledning, som kände till verkligheten, men idag kanske vi skulle göra oss den tjänsten att bortse från myten om ”Sverige mellan öst och väs”, för den är falsk, och, om man inte visste något om detta dubbelspel i Sverige, så kan jag enkelt meddela, att man var helt på det klara med detta i Sovjetunionen – det var ”bara” den svenska allmänheten, som inte visste – och tydligen också en del svenska militärer.
Den andra myten handlar om kärnvapnen. Att det kalla kriget mellan öst och väst – och där vi alltså var en del – inte blev ett hett krig under hela efterkrigsperioden, får vi nog tillskriva kärnvapnen och risken för att den totala katastrof, som ett kärnvapenkrig skulle ha inneburit. Båda sidor har därför varit mycket återhållsamma inför det som kallas, Mutual Assured Destruction, MAD, och som parentetiskt verkar okänt i Sverige – googla på MAD själv och se! Den situationen finns ju egentligen fortfarande kvar även idag, vilket man kanske borde notera, för i Sverige spreds i stället en myt, om att kärnvapen egentligen inte skulle användas i krig. I något fall gick det så långt hos oss, att man på militärt håll faktiskt hävdade, att några kärnvapen inte skulle komma att sättas in mot Sverige i händelse av krig, för vi hade ju inga sådana vapen. Det kanske egentligen kunde ha inneburit precis det motsatta och hur känsliga bör vi vara inför ett uttalat kärnvapenhot? Ja, vi har ju en, men ganska dold tillgång även här och det hänför sig till det förhållandet, att vi i början av 1960-talet helt hade skrotat våra möjligheter att själva framställa egna kärnvapen och då kunde vi inför amerikanarna framställa oss som anhängare av en internationell icke-spridningsrörelse. Detta uppskattades till den grad av president Kennedy, att vi som ersättning utlovades samma skydd av de amerikanska kärnvapnen, som alla de andra Nato-staterna i vårt närområde. Detta finns till och med dokumenterat i de amerikanske riktlinjerna från juni 1962 för politik och operationer avseende Sverige. Förmodligen gäller denna utfästelse fortfarande och den har ju dessutom geografiskt vidgats till att omfatta de nya Nato-medlemmarna i vårt närområde. Det förhållandet, att det fanns – och finns – kärnvapen i bakgrunden, borde medföra, att vi absolut aldrig skulle försätta oss i en situation, där det handlar om kris eller väpnad militär konflikt. Risken är då påtaglig, att vi skulle kunna utsättas för någon form av kärnvapeninsatser mot landet – kanske ungefär på det sättet, som Sovjetunionen och Warszawapakten planerade under perioden från 1960 – tills dess att Gorbatjov insåg riskerna och påbörjade en radikal nedskärning omkring 1970. Det planlagda sättet för WP-styrkorna att erövra väst – inkluderande Sverige – var att inleda med ett första slag med kärnvapen mot viktiga politiska och militära mål, varefter en framryckning skulle ske på marken. Osäkerheterna kring när och om kärnvapen kan komma att sättas in motiverar, som jag ser det, mycket uppenbart och tydligt, att vårt försvar måste kunna fungera och vara ”fredsbevarande”, redan i dag och så att situationen helst inte ens uppstår. Det är den strategiska grunden för dagens insatsförvar – även om alla i vår försvarsmakt tydligen ännu inte förstått det!
I det här sammanhanget bör vi också betrakta myten om det tidsvinnande och utdragna försvaret. Inte minst min motpart tycks fascinerad av ett sådant defensivt försvarssystem. Även om jag kanske tycker, att enbart risken för en eskalering till kärnvapennivå borde avskräcka från en sådan försvarsmodell, så finns det andra motiv också. Hur tror man sig kunna underhålla ett tillbakaryckande försvar och hur skulle det kunna gå till? Dagens samhälle är till stor del beroende av daglig tillförsel av förnödenheter och hur tror man att något sådant skulle kunna upprätthållas under en strategisk defensiv? Vilka stridskrafter skulle man för övrigt tänkas möta och bekämpa i de djupa skogarna? Självklart skulle en angripare låta sådana tillbakadragna försvarsstyrkor självdö, för så skulle det ju bli ganska snart, eftersom det inte finns underhåll på plats. Skulle våra skogar fyllas med värnpliktiga under återtåg, men utan mat och potatis? Möjligen har också det kalla krigets i många fall glorifierade gerillarörelser bidragit till att man tror sig förstå, att det borde vara en bra strategi, men då har man nog inte uppfattat allt det lidande som just gerillakrig förorsakar civilbefolkningen i operationsområdet och även gerillaenheter har faktiskt behov av underhåll, fast i de flesta fallen har det lösts enkelt – genom att man stjäl från det civila samhällets resurser, för ”det är ju vår fiende!” Det verkar i min värld alldeles orealistiskt med ett segt uppehållande försvar och därmed också den svenska myten om att ett mobiliserande värnpliktssystem skulle vara fredsbevarande.
Sanningen är snarare, att vi måste ha tillgång till förband och enheter redan idag – under fredsförhållanden – som kan sättas in för att förhindra att eventuella säkerhetshotande verksamheter eskalerar utom kontroll. Idag handlar det kanske mest om terrorister och annan irreguljär krigföring och redan här måste vi tänka om en hel del, för ett sådant anfall kan inte mötas enbart med poliser. Det behövs reguljära förband för detta i luften, på vattnet (och under) samt på marken. Därutöver behöver vi en rimligt stor reserv, som kan kallas in – också redan i fredstid – för att bilda en buffert, som en eventuell angripare måste beakta och helst medföra, att en eventuell planerad insats mot oss skrinläggs.
Sedan är det en helt annan sak om vi av folkhälsoskäl eller på grund av vårt samhälles stora sårbarhet för allt från översvämningar och strömbortfall skulle behöva någon form av samhällsplikt för medborgarna, så att man ska kunna delta i räddningsarbetena efter sådana påfrestningar. Men det bör nog inte kopplas till Försvarsmaktens operativa uppgifter – och framför allt inte vara en del av ett föråldrat mobiliserande värnpliktsförsvar m/Sven Duva.
Magnus Haglund, Ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.
Magnus Haglund visar en imponerande beläsenhet av skrifter som avhandlar militär strategi och krig. I dessa texter förekommer emellertid ingenstans misstro eller klander mot nationer som defensivt försvarar sin självständighet och sitt territorium. Magnus Haglund påminner också till exempel om att Tage Erlander fått beröm i USA och att Sovjetunionen under kalla kriget förstått att Sveriges politik hela tiden var defensiv och försvarsinriktad.
Dock anmärker beläste Magnus Haglund på att vår taktik och vår operationskonst varit för defensiv. Som karaktäristiskt exempel nämner han de defensivt “sega gubbarna”. Det är ett bra exempel. När Nils Sköld begärde att få behålla de sega gubbarna fick han nej. Han tvingades byta ut de många sega gubbarna mot fåtaligare stridsvagnar – teknik skulle gå före uthålliga människor. Det vill jag inte i HK.
HK bygger på principen (politiken, idén, strategin, vetenskapen eller vad det ska kallas) att det självständiga Sveriges territorium skall försvaras av uthålliga soldater, som beväpnats, utrustats och försörjs till den kostnad riksdagen fastställer. Observera att det är om territoriet striden gäller – det är inte en match mellan svenska och ryska soldater.
Jag påstår att HK är den den mest fredsbevarande militära organisation riksdagen har råd att bekosta och att HK bäst skulle tåla både ett framgångsrikt krig och ett nederlag.
Magnus Haglund får mig inte att tvivla.
Till Magnus Haglund
Med Ditt konstaterande, i sista stycket: ” Sanningen är snarare, att vi måste ha tillgång till förband och enheter redan idag – under fredsförhållanden……..” understryker Du den viktigaste faktorn i det som borde vara Sveriges centrala fredsbevarande försvarsidé: ….. vi ska inte kunna överraskas!
Konsekvenserna av detta har mycket gemensamt med Jans skisser: vapnen och dess operatörer skall vara på plats …alltid….. skyddade men med möjligheten att vara operativa inom timmar. Modern vapenteknologi medger sådan organisation redan idag. Framtiden kommer att ge ännu bättre förutsättningar med t ex drönare som bärare av målsökandes robotar, som kan bäras av ett par sega gubbar.
ETT EFFEKTIVT ANGREPPSAVHÅLLANDE FÖRSVAR INOM EN ICKE – UTOPISK FINANSIELL RAM!
Den pågående diskussionen ger en intressant inblick i övergripande strategiskt tänkande och alternativa dispositioner avseende Sverige på en mer teoretisk basis. Omfattande omtag i svenska försvarsdispositioner, oavsett inriktning, verkar dock osannolika inom de närmaste åren.
Mot den bakgrunden vore det intressant att få en belysning av vad som är görbart i närtid för att förbättra våra möjligheter att övervaka, kontrollera och hävda vårt territorium. Inte minst avseende ex. Gotland, Stockholm, Blekinge och Öresund.
Vi har de resurser och anslag vi har, därtill har vi för första gången sedan murens fall en politiker och folkopinion som är positiv till försvaret. Detta innebär att ytterligare anslag inte är omöjligt att att uppnå. Sedan har vi ett utmärkt låne-läge och en outnyttjad rustningsreserv.
Men, för att våra politiker skall göras beredda att tillskjuta medel så krävs konsistens, konkreta och entydiga underlag från FM. Mot den bakgrunden vore det intressant att få belyst i vilken prioritetsordning luckorna, utöver det som finns på bordet nu, skall tätas och vilka förmågor som ger mest effekt för pengarna i närtid. Som jag skrivit tidigare så är jag mer bekymrad för tiden fram till 2018 än för för 2025.
Per Tengblad
”Omfattande omtag i svenska försvarsdispositioner, oavsett inriktning, verkar dock osannolika under de närmaste åren. …. , för att våra politiker skall göras beredda att tillskjuta medel så krävs konsistens, konkreta och entydiga underlag från FM” säger Per Tengblad.
Jag håller med Per Tengblad. FM:s ensidiga kriminalisering av Putin och ryska krigsmakten är inget entydigt underlag. Det är inte heller FM:s underförstådda krav på Nato-medlemsskap.
Hoppingivande är dock att våra politiker gjort vissa — om inte omfattande — omtag i våra svenska försvarsdispositioner. Som framgår av HK bör fler och omfattande omtag följa.