Försvarspolitikens Hårda Kärna

av Jan Wickbom

(reviderad artikel 2015-04-29)

REGERINGEN ORGANISERAR MED ÖB:s hjälp landets militära väpnade våld – försvarspolitikens Hårda Kärna (HK) – och leder kriget. De krav HK, Försvarsmakten, ställer på medborgarna och på omvärlden bör vara styrande även för säkerhetspolitiken. Säkerhetspolitiken måste alltfort vara maktpolitisk.

Sveriges medborgare skall ha plikt att försvara sig själva och varandra. Omvärlden skall veta och förstå att Sverige inte har någon fiende, men att vi kommer att bjuda uthålligt motstånd om vi blir angripna.

Denna ideologiska grund för en modern försvarsmakt (HK) torde – trots all propaganda för en frivillig yrkeskrigsmakt – finnas kvar hos svenska folket. Nedanstående tretton PM är avsedda att visa att en ny försvarsmakt behövs och att den kan organiseras på femton år om vi övergår från ett under de senaste sjuttio åren invant tänkande till ett nytt trygghetstänkande. För att kostnaderna inte skall bli oöverstigliga bör denna omrustning påbörjas snarast – utan att vi tar omvägen över IO 14. Det blir inget nytt Möta-Hejda-Slå-försvar, men vi får en respektabel motståndsförmåga.

PM 1
Maktpolitik, en återblick
Först när mål för och mening med Sveriges militära väpnade våld fastslagits, kan dess organisation och uppgifter klargöras och bekostas. När målet fastställs måste beaktas att småstaten Sveriges ekonomiska resurser är begränsade. Meningen med vår förmåga till militärt väpnat våld bör vara att visa hur svenska folket motsätter sig utländsk militär våldspåverkan.

Sedan Jean Baptiste Bernadotte år 1814 lärde oss att Sverige inte skall föra en säkerhetspolitik som om vi vore den nordligaste tungan på vågen i den uråldriga kampen mellan Öst och Väst i Europa har vi fört en försvarspolitik för att visa att vi inte vill och inte ska bli inblandade i en sådan kamp. Sverige har ingen fiende, men om vi blir angripna ska vi försvara oss. Detta försvarspolitiska mål ska nås genom att vi i fred demonstrerar en militär strategi som avhåller från angrepp och genom att vi kan mobilisera en försvarsmakt som uthålligt ska motstå ockupationsförsök.

Under andra världskriget organiserades – till stora kostnader – en försvarsmakt för en strategi där vi skulle möta ett angrepp redan vid Östersjöns bortre kust och kanske i Finland samt hejda angreppet vid vår gräns och kust. Hela Sverige skulle försvaras. Den hejdade fienden skulle ”slås” det vill säga att vi skulle tvinga honom att dra sig tillbaka. Vårt motto blev ”Möta, Hejda och Slå vid gräns och kust”. Försvarsmaktens marina och luftoperativa system skulle Möta och därefter kraftsamlat Hejda vid de gränsområden och kuststräckor där angrepp kom. Arméförbanden skulle där försvara befästningar. Denna avvärjning skulle uthålligt förstärkas med trupp från icke hotade områden. 1940-talets möta-hejda-slå-strategi imponerade. Inte för att den var en stark vapenteknisk manifestation, utan därför att den tillvaratog och rätt utnyttjade ett enigt folks motståndsvilja – ett totalförsvar.

Den 6.juni 1944 angrep och tog västmakterna Normandies kust och trängde sedan under elva månaders anfall fram till och över Rhen. Atlantvallen visade sig vara för skör och tyskarnas omgrupperingar och motanfall förhindrades av de även i luften överlägsna västmakterna. Trots att finländarna senare samma år, i juni och juli, tack vare sin försvarsstrid undvek ett sammanbrott på Karelska Näset, där Sovjetunionen angrep med ändå större kraft än västmakterna gjorde i Normandie, drog ledningen för Sveriges försvarsmakt slutsatsen att försvarsstridernas tid var förbi och vi skulle övergå till anfallsstrategier.

Detta var från början ett av amerikanska strateger inspirerat taktiskt förfarande, som kom att stödjas av vad president Eisenhower kallade ”det militärindustriella komplexet”. En följsam fjärrvapeneld med hög precision, alternativt med exakt yttäckning som binder fienden, skulle snabbt följas av mekaniserad, gärna luftburen, anfallstrupp i ”Cannae-liknande” insatser. Den ena insatsen skulle följas av nästa tills försvararens motståndskraft brutits. Dessa anfall blev mycket kostsamma, särskilt om de genomfördes mot försvarare i befästa ställningar. När Atlantvallen genombrutits eftersträvade västmakterna därför att binda motståndaren i lämplig terräng och att där göra ”Cannae-insatser”. Insatserna utvecklades under det kalla kriget till operativa företag där anfall, numera kallade ”brigadeffekter”, skulle samordnas, ledas. Denna samordning – strategi – kallades manöverdoktrin, nätverksidéer med flera benämningar. Strategin tillämpades av Sovjetunionen i Afghanistan under 1980-talet och av USA i Vietnam, Irak och Afghanistan.

Efter andra världskriget höll vi under 1900-talet på med att omorganisera våra väpnade möta-hejda-slå-styrkor till en krigsmakt för anfallsinsatser enligt manöverdoktrinens mönster. Vi skulle föra duellstrider med insatsförband. Initiativen togs hela tiden av den militära ledningen, av industriföreträdare och av regeringen. Riksdagen släpades motvilligt med under motiveringen att den nya krigsmakten – hur liten den än skulle bli – var så kostsam att vi inte samtidigt kunde upprätthålla en försvarsförmåga. Det sades inte heller behövas, för nu skulle försvarspolitiken överges och vi skulle åter föra en säkerhetspolitik, liknande den som Bernadotte förkastat år 1814. Riksdagen lugnades med försäkrandet att ”vi försvarar bara Sverige och bara vi försvarar Sverige”, men likafullt avskaffades möta-hejda-slå-försvaret, och insatser mot och i utlandet förbereddes. Från 2009 skall planläggning göras för insatser även i Sverige tillsammans med grannländerna och Nato. Nu, 2015, har dessa insatser givits en populistisk värdegrund och de skall bestå av kraftsamlade strider på enstaka platser eller områden för att där skapa hotande trösklar.

Tilltron till en sådan kortsiktig säkerhetspolitik är emellertid låg hos svenska folket. Även regeringen erkände att säkerhetspolitiken dels är äventyrlig, dels utgör ett särintresse som inte får dra för stora kostnader. Regeringens försvarsberedning, liksom Riksrevisionsverket, Kungl Krigsvetenskapsakademien med flera institutioner har underförstått förklarat att den insatsorganisation som skall bli säkerhetspolitikens militära instrument – IO 14 – är en bluff. Här förbrukas mer än 42 miljarder per år och man kommer om tio år ändå inte att kunna få någon som helst militär operativ effekt av organisationen – endast möjligen några taktiskt välskötta, kortvariga insatsmöjligheter, trösklar. Varför vägrar alla ansvariga att erkänna detta misslyckande?

Dels kan denna vägran bero på att de ansvariga flegmatiskt hoppas på att Sverige aldrig kommer att behöva utveckla någon militär operativ effekt, Sverige skulle aldrig riskera att bli angripet. Dels kan det bero på att de ansvariga anser att nedrustningen av försvarsförmågan gått så långt att ingen återvändo finns, vi anses bara ha råd att finansiera insatser, men ingen trygghet. Tryggheten skall Nato stå för. Men i den hårdföra globaliseringens tidevarv bör vi inte avstå från den trygghet som en nationell, demokratiskt organiserad försvarsmakt ger. Nato skulle inte ge trygghet, snarare osäkerhet.

PM 2
Krigets teorier
Strid
Soldaterna för krig – inte våra hästar, fordon, flytetyg och flygmaskiner. Krig genomförs med organiserat militärt våld. Kärnan i denna organisation är legala soldater, som beväpnats, utrustats och organiserats i förband eller system. I strid skall soldaterna ledas och deras logistik skall säkerställas.

Vapen och utrustning såväl som ledningsteknik och logistik utvecklas ständigt. Denna tekniska urveckling går i dag fort. System utvecklas för stridens olika funktioner. Av många skäl görs dessa system så personalsvaga som möjligt. Obemannade system är redan framtagna för strid både på marken, på sjön och i luften. Tekniskt dominerade underrättelse/ledningssystem växer fram. Forskare och strateger talar om att vi står inför ett paradigmskifte, varvid soldaten blir överflödig – vi skulle inte längre komma att behöva eller kunna använda stridande soldater i krig. Våra lednings-, logistiksystem och kommunikationer skulle bekämpas så att soldater inte skulle kunna strida.

Dessa förutskickelser synes inte ha stöd i de erfarenheter som kan dras av många exempel på personalsvaga oh tekniskt högtstående insatser under och efter det kalla kriget. Snarare tyder dessa exempel på att krig avgörs av många uthålliga försvarande soldater, men att denna strid bör stöttas av personalsvaga, tekniska system för att inte bli alltför långdragen. En anfallande måste även i framtiden – med eller utan strid – fullfölja sitt angrepp med soldater. Eljest lämnar han en sönderfallande stat och hans strid har varit förgäves eller till och med kontraproduktiv.

Strategi
I en tidlös strategi är krig en kamp mellan en anfallande erövrares krigsmakt och en part som försvarar sig och sin egendom med en försvarsmakt. Defensiv strid, försvar, förs av värnpliktiga soldater som utövar makt genom att försvara sig själva. Offensiv strid, anfall, förs av frivilliga eller av yrkessoldater som utövar makt genom att handha vapen och materiel (verktyg) och system.

Krig beskrivs numera som användande av organiserat militärt våld för att uppnå politiska mål (grand strategy). Politikerna – regering och riksdag – ställer målet. Om det politiska målet kräver offensivt användande av militärt våld organiseras en krigsmakt. ”Anfall är det bästa försvar” och ”bättre förekomma än förekommas” är talesätt som anses berättiga en offensiv krigsmakt. Om landets politiska intressen och mänskliga rättigheter utomlands skall skyddas krävs också en offensiv förmåga. Om det politiska målet är defensivt organiseras en försvarsmakt.

Antingen organiseras alltså en krigs- eller en försvarsmakt för att genomföra antingen ett krig eller ett försvar.
Stridens ekvationer: (Säkerhets- och försvarspolitik är två sätt att simulera krig)
Om två försvarsmakter ställs emot varandra uppstår inga krig.
Om en krigsmakt angriper en försvarsmakt erfordras minst trefaldig överlägsenhet för att den anfallande skall segra.
Om två krigsmakter anfaller varandra (duellstridssituationen) segrar den starkare eller den som först övergår till försvar.

En försvarare strider för att överleva och för att skydda sin egendom som utgörs av äganderätten till ett territorium med dess kultur och dess konjunkturberoende produktionsresurser och konsumtionsbehov. Egendomens värde – och därmed krigsrisken – ändras med tiden. Många länders territorier har på grund av sin belägenhet militär betydelse, som kan medföra politiska konflikter och krig. Försvarsmakter organiseras för att ”tjuvar” (krigsmakter) inte skall ”frestas stjäla” (angripa och besätta). ”Frestelsen” skall motverkas bland annat genom att bytet, äganderätten, knyts till nationens politiska ledning.

Om angrepp ändå sker (krig utbryter), ska försvarsmakten operera så att angriparen inte tar sitt byte. Försvararen ska försvåra angriparens krigföring. Försvarsmakten ska bjuda uthålligt motstånd. Om detta motstånd är mycket starkt resulterar det i att angriparens krigsmakt blir slagen. Men en försvarsmakt behöver inte dimensioneras eller agera för att slå en angripande krigsmakt, utan blott för att kunna bjuda uthålligt motstånd och inte bli slagen. En (presumtiv) angripare kan väntas avstå från bytet och inställa eller avbryta ett anfall om motståndet är uthålligt.

I dagens värld blir det allt svårare att definiera nationell äganderätt och allt svårare att avgöra hur nationen skall agera för att försvara denna äganderätt. Detta är politiska överväganden, där handlingsfriheten är beroende av det militära försvarets styrka.

Både krigsledningar och försvarsledningar kan bilda allianser. En allians har antingen en krigs- eller försvarsledning beroende på om objektet egendom/äganderätt tillhör motståndaren eller den egna sidan. En allians kan komponeras av både krigs- och försvarsmakter. En allians kan samverka med självständiga nationer. En allians kan vara organiserad med nationella försvarsmakter och/eller med en gemensam krigsmakt. Begreppet ”säkerhetspolitik” återinfördes i Sverige på 1960-talet, bland annat för att en alliansanslutning med alla dess kombinationsmöjligheter skulle kunna hållas öppen. Allianser är egentligen till för att säkerhetspolitikens kostnader skall kunna fördelas på många nationer.

Operationer
Stridskrafter ur alla försvarsgrenar och deras logistik samordnas och leds i operationer.
En krigsledning söker ta en försvarares egendom genom att dess krigsmakt anfaller med erforderlig resursinsats (effekt). Försvarsmakten försöker maximera den angripande krigsmaktens resursförbrukning. Därvid utnyttjar försvarsmakten territoriets terräng för att uthålligt – länge – påverka motståndarens krigsmakt och för att länge kunna utnyttja den egna logistiken (effekt). Försvararen utnyttjar tiden. För den anfallande krigsmakten är tidsförlust en kostnad. Internationella erfarenheter säger att anfallsoperationer (krigsmaktsoperationer) är tre gånger kostsammare än försvarsoperationer. På grund av Sveriges militärstrategiskt gynnsamma läge och vår försvarsvänliga terräng torde skillnaden här vara större.

Element
Den territoriella egendom, varom krig handlar, skyddas av markoperationer huvudsakligen med uthålliga försvarande armésoldater, som bör organiseras i förband, där effekten utvinns genom soldaternas mentala styrka. De sjö- och luftoperationer som ska skydda territoriet mot angriparens markoperationer utförs av försvarsmaktens marina stridskrafter och av flygvapenstridskrafterna som båda är organiserade i system, där effekten utvinns genom sjömännens och flygsoldaternas handhavande av vapen och fortskaffningsmedel. Dessa system ska operera utanför och över markterritoriet. Ju närmare och ju längre in på territoriet dessa strider utkämpas, ju kostnadseffektivare är de. Strider på marken utkämpas med soldater – inte med system. Soldaternas mentala styrka ger utslag. Detta ger uthållighet åt markstriden.

Det är inte ens teoretiskt möjligt för en småstat att under längre tid upprätthålla ett ”tätt” marin- och luftoperativt skalförsvar över och runt hela Sverige. Ett skalförsvar vore därför inte fredsbevarande. Däremot har både det marina och framför allt det luftoperativa systemet förmåga till kortare tids kraftsamling, varigenom överraskande lokala angrepp kan hejdas.

Globaliseringens många förändringar styrs med hjälp av IT, som kan sägas ha blivit ett fjärde element. I detta element rör sig mentala, ekonomiska m fl krafter fritt över nationsgränserna. Varken militärt eller polisiärt väpnat våld kan påverka dessa rörelser. Men hänsyn måste tas till rörelsernas effekter. Militärt våld kan både genomdriva önskade och förhindra oönskade effekter. Därvid kan varken marknadskrafter eller demokratiska regler ges full handlingsfrihet eller tillämpas doktrinärt.

Funktioner, taktik
Vapen och materiel används på tre principiellt olika sätt i strid. Antingen som soldatens verktyg, som understöd till soldatens strid eller som maskiner vilka hanteras, betjänas av soldater eller av sjömän. I armén nyttjas sådana maskiner inom de mekaniserade och pansrade truppslagen. I marinen benämns maskinerna stridsfartyg och i flygvapnet inordnas maskinerna i territoriella system.

Strid utövas i växelverkan mellan eld, rörelse och skydd med tillhörande logistik. Ingen av de tre funktionerna är ur taktisk synvinkel betydelsefullare än de andra. Stridsledning (växelverkan) och logistik är lika betydelsefulla för alla tre funktionerna.

För markstridskrafterna i en försvarsmakt är kombinationen eld-skydd mest kostnadseffektiv. (En soldat hinner från en skyddad eldställning beskjuta och träffa kanske tio anfallande motståndare innan han själv blir dödad). För markstridskrafterna i en krigsmakt är däremot kombinationen eld-rörelse effektivast. (Om soldaten/vapnet inte rör sig kommer han inte i kontakt med sin försvarande fiende). Marinen och flygvapnet är organiserade i system där personaltätheten minimerats. Då är kombinationen eld-rörelse alltid mest kostnadseffektiv.

Krigsmakter och försvarsmakter fungerar olika och det är deras fredstida och krigstida logistik som avgör deras kostnadseffektivitet. Krigsmakter är dock alltid dyrare än försvarsmakter. Soldater av alla grader har en avgörande position i alla funktioner och stommen i all strid torde vara soldatens vilja (plikt), skicklighet och kondition, hans uthållighet.

Logistik och ledning
I fredstid består den militära logistiken av produktionsfaktorer, bland annat utbildning, kaserner och övningsfält, anläggning av fortifikationer, inköp av vapen och materiel. I ett litet lands – Sveriges – försvarsmakt bör kostnaderna för dessa faktorer hållas så låga som möjligt och kraven på dyrbar beredskap bör inte överbetonas.

I krigstid består den militära logistiken av driftskostnader, bland annat för ammunition, drivmedel, materielersättning, personalvård och sjukvård. Den krigstida logistiken fungerar i tre nivåer: den taktiska, den operativa och totalförsvarets logistik.

Sveriges interna logistik är numera ändlig. Den bör utnyttjas långsiktigt, uthålligt och den bör kunna mottaga förstärkningar från omvärlden, det vill säga i praktiken från Västvärlden/USA. Om USA åtar sig leverans av detta logistiktillskott kan regeringen och ÖB odelat ägna sig åt kriget i Sverige.

Soldatens strid – växelverkan mellan eld, rörelse och skydd med därtill hörande logistik – leds av auktoritära chefer i kedjan gruppchef, plutonchef, kompanichef o s v upp till ÖB: Var och när ska växlingarna ske? Hur ska logistiken användas och förbrukas? I samma ledningskedja, fastän uppifrån och ner, ställs uppgifter och levereras logistiken: Var och när ska uppgifterna lösas? Vilka och hur stora resurser krävs? Frågorna Var? När? och Hur? ställs både underifrån och uppifrån. Svaren på de frågor som ställs underifrån måste vara de samma som svaren på frågorna uppifrån (= officersprofessionen).

Krig styrs genom att den anfallande – krigsmakten – bestämmer målet för sin strid och sedan sätter in de stridskrafter och den logistik som behövs. Den försvarande – försvarsmakten – vet vilka stridskrafter och vilken logistik som disponeras och målet för striden rättas därefter. Å ömse sidor görs felaktiga kalkyler och tiden är den variabel som fäller avgörandet.

Krigföring sägs vara både konst och vetenskap. Konsten skulle då visas av officerarna när de utövar ledning underifrån i kedjan, medan vetenskapen utövas av samma officerare ovanifrån. Försvarsmaktens fredstida ledning och administration bör handhas av de officerare som skall leda organisationen i krig.

PM 3
Politik, ekonomi och kostnadseffektivitet
Organiseringen av Sveriges militära väpnade våld styrs av riksdagen med regeringens hjälp. ÖB är regeringens verkställande myndighet. Riksdagens styrmedel är pengar – budgetens försvarsanslag, som räknats ihop till summan av de kostnader försvarsmakten beräknas få under kommande budgetår. Politikerna i riksdagen måste då också bestämma vilka verksamheter, vilka projekt, som skall genomföras under verksamhetsåret. Ett kriterium på dessa projekt bör vara att de skall vara kostnadseffektiva i det krig de avses förhindra. Det vore slöseri med försvarsanslagets pengar om de satsades på andra projekt.

Men försvarsanslaget skall täcka försvarsmaktens fredstida behov. Detta behov bör då omfatta endast de projekteringar och verksamheter som görs för strid med de i krig kostnadseffektiva förbanden/systemen. Kostnadseffektiviteten är emellertid olika vid de förband som strider på land, respektive på sjön och i luften. Riksdagen måste prioritera. Vidare måste riksdagen ta ställning till hur stor del av den krigstida logistiken som skall bekostas i fred – i den årliga budgeteringen. Till sist – eller först och främst – bör riksdagen kräva att all fredstida utbildning och administration är koncentrerad, enkel och målinriktad det vill säga kostnadseffektiv. (Den allmänna värnplikten och försvarsmaktens administration har de senaste femtio åren förorsakat verksamheter som alls inte varit kostnadseffektiva.)

Försvarsmakten/ÖB bör planera för att Försvarsmaktens krigstida verksamhet skall fungera, men riksdagen vill och ska bestrida försvarsmaktens utgifter det närmaste året (fyraårsperioden). Regeringen måste gripa in och styra.

PM 4
Fredsbevarande väpnat våld i en försvarsmakt
FN stadgar att krig är förbjudet utom i de fall en nations medborgare nödgas tillgripa väpnat våld i gemensamt självförsvar. Denna regel är också definitionen på en civiliserad nation – civiliserade människor brukar väpnat våld endast i självförsvar, inte för att vinna fördelar för sig själva eller andra och de låter sig inte styras med våld.

Genom allmän värnplikt, utbildning av alla vapenföra medborgare, demonstreras för omvärlden att nationen inte kommer att låta sig påverkas av eller ge efter för främmande väpnat våld. Soldaterna i försvarsmakter är eller görs medvetna om att krig är vidrigt, grymt och tröstlöst, men trots detta – eller just därför – har medborgarna plikt att försvara sig själva och varandra vid angrepp. Nationen för en fredsbevarande politik.

Ju starkare försvarsmakt – armé, marin och flygvapen – ju tryggare fred. Ingen småstatsregering bjuder motstånd (motsätter sig ultimativa krav) om den saknar en pålitlig försvarsmakt. En nation utan eller med en svag försvarsmakt är provocerande. Så även en liten nation med en krigsmakt eller med insatsstyrkor.

Sveriges territorium gränsar till Öst- och Västeuropa på sådant sätt att territoriet för båda parter ömsevis vore ett lämpligt militärt bas- såväl som ett skyddsområde. Dessa militära motsättningar kan leda till politiska konflikter mellan de båda blocken om inte Sverige kan försvara sitt territorium på ett betryggande sätt. Sverige bär ett ansvar för att vårt territorium av stormakterna betraktas som en försvarad, fredsbevarande zon. Zonen kan utökas med andra nordiska länders territorier.

PM 5
FN, EU och Nato
Världssamfundet förutsätter att varje självständig nation kan hävda sin frihet och integritet. FN stadgar att krig är förbjudet utom i det fall ett lands medborgare måste tillgripa militärt våld i självförsvar. Varje nation skall alltså ha en försvarsmakt. EU:s Lissabonfördrag bekräftar detta och Nato önskar att medlemsländerna avdelar 2 % av BNP för sitt försvar.

Inga institutioner tvingar Sverige att organisera insatsstyrkor. Genom vår solidaritetsförklaring har vi själva försökt motivera sådana och vår beredvillighet att delta i FN- och NATO-operationer nödvändiggör att vi kan organisera insatsstyrkor. Men det torde vara i allas intresse att vi först och främst organiserar och vidmakthåller ett nationellt försvar av fredsbevarande karaktär innan vi förstärker EU:s och Nato:s anfalls- eller duellstridsförmåga med svenska insatser eller med humanitär hjälp.

Varje nationell försvarsmakt är beroende av omvärlden för sin logistik. I FN:s värld organiseras logistiken teoretiskt genom en öppen marknad, som dock i praktiken tenderar mot stormaktsblock. I EU arbetar man för att unionen skall bli ett sådant logistiskt block, men under överskådlig tid kommer USA att utgöra basen för EU:s logistik. Nato och Sverige står i samma situation, logistiken måste repliera på USA.

I Ryssland är man medveten om att NATO fordrar konsensus för sina beslut. I Ryssland bedömer man nog, oberoende av om Sverige är med i Nato eller inte, att Nato kommer att undvika chansartade insatser i Sverige, men att USA sannolikt kommer att lämna logistikstöd om Sverige kommer i krig. Ryssland skulle nog respektera ett nytt svenskt nationellt försvar som logistiskt stöds av USA, men man torde tvivla på att Nato och USA skulle avstå från att utnyttja svenskt luftrum för insatser i nordvästra Ryssland.

PM 6
Försvar eller hot. Försvarsfrågan, ett mentalt problem
The fittest will survive säger Darwin. I kampen för tillvaron, strategin, strider då till exempel den starke, kraften, (rovdjuret) på sitt sätt, han anfaller. Den som är sparsam, handlingsfriheten, (gräsätaren) strider på sitt sätt, han försvarar sig uthålligt. Operationer: Den starke anfaller tills han blir trött, den sparsamma försvarar uthålligt så att han inte blir trött. Den starke anfaller så att motståndaren nedkämpas, den sparsamme försvarar så att motståndaren misslyckas. Ledning: Den starke motiverar demokratiskt att man skall anfalla, den sparsamme beordrar auktoritärt hur man skall strida (mentala åtgärder). Taktik: Den starke administrerar logistik så att anfallet lyckas, den sparsamme försvarar så att logistiken räcker. Strid är en mental kamp mellan en stark och en sparsam, ett mentalt val mellan kraftsamling och handlingsfrihet, mellan överraskning och uthållighet.

Riksdagens politiker tillskjuter pengar för rikets militära våld. De sparsamma politikerna kräver att organisationen i fred skall vara så billig, kostnadseffektiv, som möjligt: riksdagen vill ha en försvarsmakt. De starka politikerna vill skapa en organisation som i krig är så stark, kostnadseffektiv, som möjligt: riksdagen önskar en krigsmakt. Regeringen skall, med ÖB:s hjälp, jämka och styra.

En försvarsmakt är minst tre gånger så kostnadseffektiv som en krigsmakt. Vår militära organisation är i dag svag. Det är kostnadseffektivare att förstärka en svag försvarsmakt än en svag krigsmakt. Regeringen bör därför i dag, efter jämkning, föreslå att riksdagen bekostar en försvarsmakt. Jämkningen bör inte leda till att Försvarsmakten organiserar trösklar eller skaffar fjärrobotar.

Försvarsplikt eller hot
Ett litet, självständigt nordiskt folk visar styrka genom att plikttroget vilja försvara sig uthålligt till varje pris – det är ett svaghetstecken att söka stöd i ett förbund. En självständig svensk försvarsmakt (HK) demonstrerar för omvärlden att den önskar fred. Den hotar inte med att ett krigsutbrott skulle få ödesdigra konsekvenser för angriparen; den är ingen tröskel utan den är en seg sörja i vilken en angripare kommer att fastna. Motstånd väcker ånger hos motståndaren, hot och trösklar väcker aggressivitet.

PM 7
Äganderätt och terrorism. Integritet
Äganderätt kan, utöver egendom, omfatta värden och ekonomiska eller politiska intressen utomlands. En demokratiskt tillsatt regering kan behöva försvara dessa. Terror syftar inte till att erövra något byte. I samband med terrordådet i USA den 11/9 2001 beslutade regeringen att Sverige ska föra krig mot terrorismen. De styrkor som ska användas för att skydda våra intressen utomlands eller mot terrorister bör bemannas med frivilliga i speciella, tillfälligt organiserade insatsförband. Försvarsmakten bör inte insättas mot terrorister i Sverige. Sådana insatser bör åvila polisen. Vissa hemvärnsförband bör specialiseras för att kunna stå till polisens förfogande.

En regering utövar sin äganderätt med hjälp av landets infrastrukturer. Regering och infrastrukturer kan bekämpas eller förlamas med fjärrvapen och terror (11/9 och 22/7) och indirekt med kärnladdningar (Hiroshima). Om vi har en folkförankrad, uthållig försvarsmakt är sådana angrepp kontraproduktiva. Vi skall skydda oss mot dem, men inte genom att minska försvarskraften utan genom att använda delar av försvarsmakten för detta skydd.

Säkerhetspolitiska krav på insatser mot kränkningar kan leda till upptrappning av en incident i stället för att sådana insatser skyddar rikets integritet. Sveriges integritet försvaras inte vid gränserna. Gränserna bör bevakas och kränkningar bör regleras med diplomati.

PM 8
Plikt och rekrytering
Krig är användande av organiserat militärt våld för att nå politiska mål. Vårt politiska mål bör vara att få leva i fred och frihet. Vårt organiserade militära våld bör anpassas för att vi skall kunna uppnå detta mål. Det skall syfta till att försvåra krigföring mot oss.

Världssamfundet förutsätter att varje självständig nation kan hävda sin frihet och integritet. FN stadgar att krig är förbjudet utom i det fall ett lands medborgare nödgas tillgripa militärt våld i självförsvar. Detta kallas civilisation. Om Sverige blir existenshotat eller angripet har Sveriges medborgare således att välja mellan att nödgas försvara sig eller att ge efter för ett ultimatum/ett anfall, det vill säga att kapitulera.

Medborgare organiserar sig i nationer för att kunna samarbeta i ordnade former. Samarbetet organiseras för att medborgarna sinsemellan skall kunna ge och ta emot hjälp, kunna stifta och efterleva lagar samt för att de skall kunna försvara sig mot militärt utländskt våld i olika former. I den svenska demokratin kalkylerar vi med att utländskt väpnat våld kan ta sig uttryck i antingen (1) invasion, (2) hot eller (3) hot med efterföljande ockupation. Det torde råda stor demokratisk enighet om att både invasionsförsök och hot med efterföljande ockupation måste mötas med en försvarsorganisation bestående av beväpnade medborgare. Det vill säga att vapenföra män i en viss ålder inkluderas i en försvarsmakt och har plikt att utbilda sig och att tjänstgöra i krig. De medborgare som anser att demokratibegreppet ger dem handlingsfriheten att inte delta må uteslutas ur försvarsorganisationen, de exkluderas.

Alla krigsdugliga svenska medborgare kan inte vara soldater i krig. Under tjugo år av kalla kriget hade försvarsmakten uppgift att kunna mobilisera alla värnpliktiga i åldersklasserna 20-47 år. Nu skulle vi emellertid inte ha råd att skaffa vapen och utrustning till så många soldater och samhället skulle inte fungera om så många mobiliserades.

Det finns två vedertagna modeller för att begränsa storleken på värnpliktigas försvarsmakter: att göra urval bland de mönstringsskyldiga och att mobilisera blott de yngsta åldersklasserna. Urvalsmodellen leder ofrånkomligen – hur urvalet än sker – till en klyvning av samhället. Vilka som blir favoriserade och vilka som blir eftersatta kommer alltid att diskuteras, men att klyvningen innebär en försvagning av nationen är ovedersägligt. När ansvaret för nationens försvar åläggs en utvald grupp av medborgare är det ett incitament till inrikes stridigheter mellan dem som skall försvara Sverige och dem som inte behövs. Vidare kanske det inte längre blir frågan om hur stora resurser som skall satsas på nationens försvar utan strävan kan i stället bli att antingen satsa så lite eller så mycket som möjligt på särintresset militärt våld. Minimeringen underlättas om ansvaret för försvaret förskjuts till Nato. En maximering riskeras om det politiska målet för det militära våldet kräver offensivt uppträdande.

Åldersklassbegränsningen är en från demokratisk rättvisesynpunkt och från skonsamhetssynpunkt lämplig modell. Det är en styrka att alla vapenföra män blir utbildade och under viss tid av sitt liv har det direkta ansvaret för nationens försvar. Det är nationen – nationens medborgare – som försvarar sig, inte några utvalda elitsoldater. Rätt bedriven behöver utbildningen inte bli kostsam. I en ny försvarsmakt (HK) bör de femton yngsta åldersklasserna krigsplaceras. Vid 36 års ålder kan den värnpliktige frivilligt övergå till hemvärnet, annars ställs han i reserv.

Frivillighet, en förkastlig urvalsmodell
I femton år (1925–1939) hade vi kategoriklyvning. År 1971 infördes ett system, där befattningarna i krigsorganisationen ”kravmärktes” och ÖB årligen skulle beställa rekryter för de befattningar som behövde omsättas. Pliktverket valde vid inskrivningsförrättningen ut dessa ”kravmärkta” rekryter och förklarade dem vara värnpliktiga. Både kategoriklyvningen och kravmärkningen var behäftade med stora svagheter. Många soldater kände sig som boskap och systemens orättvisor plågade alla.

När riksdagen år 2009 med tveksamhet tills vidare avbröt värnpliktsrekryteringen, hälsades det av många med tillfredsställelse: ”Vi har fått så positiva rekryter och soldater.” Tacka för det, inte blir någon frivilligt soldat om man inte är positiv till yrket och tjänsten! Men att man är positiv i fred innebär inte att man har andlig motståndskraft (är positiv) i krig. Om inte plikt då är grund för tjänstgöringen saknar soldaten det kategoriska imperativ, som ger honom rätt/skyldighet att döda och orsak att dö. Besvikelse, ånger och depressioner blir ofta hans lott.

År 2009 beslutade Sveriges riksdag med knapp demokratisk majoritet att vi inte skulle organisera någon försvarsmakt med uppgift att skydda mot invasion och ockupation. Värnplikten skulle därför vara vilande. I stället för ett invasionsförsvar skulle vi ha en organisation som kan förhindra eller bekämpa hot av olika slag, den skall kunna göra insatser.

Vi har fått en liten krigsmakt som kan göra enveckasinsatser. Värnplikt är då inte tänkbar, frivillighet måste tillgripas för bemanning av organisationen och soldatens tjänst heroiseras. Denna krigsmaktsorganisation kommer att kosta minst 42 miljarder/år och blir inte den trygga försvarsorganisation som vi behöver och som svenska folket vill delta i och betala skatt för.

I alla civilisationer yppas motstånd mot värnplikt, men också motstånd mot frivillighet. I USA väckte värnpliktsinsatserna i Vietnam så starkt motstånd att man övergick till att göra insatser med frivilliga. Efter hand har detta lett till att USA har måst begränsa sig till att huvudsakligen göra insatser med personalsvaga, tekniskt högtstående vapen och system, helst fjärrvapen. De frivilliga vill inte ställa upp i förband av infanterityp. I Sverige synes vi vara påverkade av denna amerikanska trend. På Krim torde motsatt trend ha rått under 2014.

PM 9
Ett nytt värnpliktssystem
Kostnaderna i fred ska minimeras och effekten ska utvinnas vid krig och beredskap. FN stadgar att krig är förbjudet, utom ifall det förs av en nations medborgare i självförsvar. Sveriges militära väpnade våld bör därför organiseras för försvar – för att göra kriget så svårt som möjligt för motståndaren. Soldaterna skall ha plikt att försvara sig.

Organiseringen av ett värnpliktsförsvar bör tillgå så att alla vapenföra svenska män efter mönstring uttas för att utbildas/uppfostras till soldater. De utbildas, beväpnas och utrustas samt har plikt att därefter värna nationen i arméns förband eller i marinens och flygvapnets system. Värnplikten bör vara knuten till medborgarskapet. Om alla vapenföra medborgare samtidigt skulle gå ut i krig skulle samhället inte fungera. Tiden då soldaten är krigsplacerad bör därför begränsas med en övre åldersgräns (36 år?). Soldaterna kan därefter frivilligt övergå till Hemvärnet, annars ställs de i reserv.

Soldatutbildningen av åldersklassen bör genomföras i två kontingenter, där rekryterna utbildas fyra månader, en vår/sommar- och en höstkontingent. Rekryterna bör sammanhållas i skolkompanier som förläggs i tält eller baracker. Tjänsten bör pågå dygnet runt med ett fåtal lediga dagar. Kompanierna bör vara ”självförsörjande” det vill säga att alla sysslor som erfordras för att kompaniets rekryter skall kunna leva och lära sköts av rekryterna själva. Rekryterna roterar och lär sig på så sätt handha alla kompaniets vapen och all dess materiel. Utbildningen inriktas på beteenden mer än på kunskapsinlärning. Yrkesofficerare tjänstgör som truppförande instruktörer. Efter dessa fyra månaders utbildning överförs på frivillig grund erforderligt antal värnpliktiga till marinen och flygvapnet för fortsatt utbildning till sjömän respektive flygsoldater och till befäl vid dessa försvarsgrenar.

Under en femte utbildningsmånad (på senvintern) för arméns soldater tillförs befäl och specialister, som frivilligt uttagits i tidigare årsklasser och befälsutbildats. De två utbildningskontingenternas kompanier organiseras då i bataljoner, som i fält genomför en sammanhängande förbandsutbildning. Strid övas i grupp, pluton och kompani, samordnat i bataljons ram. Soldater och befäl i den samövade bataljonen kvarstår sedan krigsplacerade i bataljonen i femton år. Bataljonschefen är yrkesofficer. Regeringen/ÖB mobiliserar försvarsmakten åldersklassvis/bataljonsvis inom aktuella regementsområden (försvarsområden) och marinens och flygvapnets enheter/system inom aktuella militärdistrikt. Soldaterna förvarar sin uniform m m i hemmet. Hans vapen m m förvaras i kassuner/motsvarande på lämplig plats, mobiliseringsplats, dit soldaten kallas vid mobilisering och dit bataljonens ”gemensamma materiel” och inmönstrad/rekvirerad materiel ställs genom regementschefens försorg.

Avgångar kommer att ske och bataljonen blir mindre och mindre. Bataljonschefen inkallar vid behov erforderligt befäl och soldater för att genomföra omorganisationer eller ändringar i krigsplanläggningen. Bataljonschefen håller via nätet kontakt med personalen och leder frivilliga engagemang t ex Vasalopp, deltagande i högtidssammankomster m m. Bataljonen skall ”leva” under alla de femton åren. Efter femton år kan bataljonen frivilligt övergå till hemvärnet.

Soldaten strider och lever genom att på rätt plats och rätt tid på rätt sätt växla mellan eld, rörelse och skydd. Om flera soldater finns i närheten av varandra måste deras verksamhet samordnas. Det är inte själva eldgivningen, rörelsen och skyddet som är problemet – det är svårt nog – men soldaten behöver hjälp med samordningen: Var och när ska han skjuta, röra sig och ta skydd? Hur ska logistiken utnyttjas? Han behöver någon som leder, hjälper, honom. Denna ledning måste vara precis och snabb. Ett förband skall byggas upp med auktoritativa ledare från gruppchef, plutonchef, kompanichef, bataljonschef, regementschef, MB och upp till ÖB

PM 10
Svensk industri
I realiserandet av HK:s strategi är en kvalificerad svensk industri en stor tillgång. Det är inte bara fråga om vad vi i dag kallar försvarsindustri utan om all svensk industri som på ett eller annat sätt kan bidra till kostnadseffektiva militära lösningar.

Utländsk försvarsindustri är normalt kopplad till någon eller några av de stormakter som kan förutses tävla med varandra om världens sinande resurser. I det sammanhanget möter denna industri ofta helt andra och normalt sett dyrare krav på militära lösningar än de som vi har. Den optimering mellan stridsmiljö, verkan, skydd, ledning, logistik, utbildning, kostnader m m som vi söker kan bli svår att förverkliga om vi är hänvisade till utländsk industri. Resultatet kan bli att vi tvingas godta utländska, för våra behov onödigt dyra lösningar samtidigt som våra pengar inte räcker till för att skapa en väl fungerande helhet. Mot denna bakgrund är det angeläget att ha tillgång till en kvalificerad svensk industri och att ha effektiva samverkansformer mellan denna och Försvarsmakten. Det gäller inte minst att fullt ut ta tillvara kompetensen hos berörda parter. Det gör man bl a genom att engagera kunnigt folk från alla berörda håll och nivåer i diskussioner kring möjliga lösningar bland annat på problem redovisade i denna studies PM.

PM 11
Generella operativa överväganden
En angripare – antingen han kommer från öster eller väster, antingen han angriper i norra, mellersta eller södra Sverige – torde utnyttja både tekniskt högtstående anfallssystem såsom fjärrvapen med hög precision och förband med stor eldkraft (även lufttransporterade) och pansarförband. Dessutom torde angriparen disponera en stor mängd ockupationstrupp av mindre kvalificerad art.

Anfallsstyrkorna kommer i första hand att slå mot politiska strukturer och civila kritiska sårbarheter. Försvarsmaktens underrättelse-, lednings-, logistiksystem och baser blir utsatta. Om vi koncentrerar våra styrkor kommer han att kraftsamla mot dem, antingen för att nedkämpa eller för att binda dem. Striderna kommer tidigt att föras ut över operationsområdets hela yta. Ockupationstrupperna torde ha begränsad rörlighet, dåligt skydd och relativt svagt understöd. De torde metodiskt söka ockupera vårt territorium i den takt deras logistik medger. De övertar eller inför en ny polisiär ordning, varvid oönskade element och personer bortförs eller likvideras.

Vi kommer att få svårt att operera med sådana vapen och sådan trupp, som kan lokaliseras och bekämpas av motståndarens kvalificerade anfallsförband. Däremot har vi förutsättningar att bjuda uthålligt motstånd mot ockupationstrupperna om vi uppträder med förband som är svåra att lokalisera och att bekämpa med fjärrvapen.

Vår försvarsmakt skall vara det instrument som visar att den svenska nationen vill leva i fred men kan försvara sig uthålligt, vi böjer oss inte för militärt tvång. Vår ekonomi medger inte att vi skaffar oss en tekniskt överlägsen krigsmakt och vi förväntar oss inte att ett fåtal högaktiva insatser skulle avhålla från angrepp. Våra medborgare måste därför vara överens om att som soldater själva solidariskt bjuda motstånd om Sverige blir angripet. Det förutsätter att riksdagen återtar den vilande värnplikten. Vapnen och skyddet mot dem har genom tiderna ständigt trappats upp tekniskt och kostnadsmässigt. Inom en viss kostnadsram måste ett val göras mellan få dyra vapen med hög effekt och många billiga vapen med låg effekt. Valet står mellan en liten högaktiv krigsmakt för anfall och en större uthållig försvarsmakt för defensiv strid. Vi bör välja principen med en uthållig försvarsmakt.

Men vår försvarsmakt behöver inte vara homogen. Armén bör bygga på många stridande soldater, som strider med enkla vapen, uthålligt och defensivt. Marinen och flygvapnet måste av beredskapsskäl ha både en högeffektiv karaktär och en lågeffektiv uthållighet. Deras dyra vapensystem skall betjänas av specialister.

Sveriges territorium utgör i sin helhet ett begärligt basområde respektive skyddsområde för stater i såväl väst som öst, för närvarande USA och Ryssland. Dock inte ett oumbärligt område. För både väst och öst är det emellertid angeläget att motparten inte kommer i besittning av svenskt territorium, där motparten eljest kan gruppera försvarsmedel och förbättra sin angreppsgruppering.

Sverige bör inte utöva militärt hot från svenskt territorium mot vare sig väst eller öst. Vårt medlemskap i EU och EU:s militära beroende av USA/Nato innebär dock att Ryssland kan betrakta svenskt territorium som ett för USA tillgängligt basområde. Vår solidaritetsförklaring med Baltikum gör ett sådant betraktelsesätt befogat. Våra operationer bör därför för närvarande inriktas på att ett ryskt försök att ockupera Sverige eller delar av Sverige skall förebyggas och förhindras.

Ett sådant ockupationsförsök torde dock inte komma att inskränkas till de delar av Sverige, varifrån strider i Baltikum kan påverkas. Ifall strider har inletts om svenskt territorium kan både USA och Ryssland förväntas av egenintresse försöka ockupera hela Sverige. Detta är både en svaghet och en styrka vid vår operationsplanläggning. Det är en svaghet så tillvida att vi inte kan förutse i vilken del/vilka delar av Sverige som Ryssland inleder sitt angrepp och vi vet heller inte om och hur USA reagerar. Vårt försvar måste därför från början omfatta hela landet inklusive Gotland; vi måste ha så många stridande förband som möjligt. Det är samtidigt en styrka därför att Ryssland måste sprida sina anfallsresurser och Rysslands angrepp också måste omfatta Finland. Finland kan förväntas bjuda motstånd när vi gör det. Rysslands angrepp tar då lång tid.

Denna det uthålliga motståndets konst utgår från idén att vi inte kan besegra en angripande stormakt – vi skall i stället undvika att bli besegrade. Vi kan inte möta, hejda och slå vid operationer i Sverige. Vi skall, främst med sjö- och luftstridskrafter, kunna möta och möjligen hejda begränsade, överraskande angrep till exempel mot Gotland eller Stockholm. Den operativa ambitionen bör emellertid vara att bjuda uthålligt motstånd i hela landet utan att vi blir inblandade i duellstrider med angriparens tekniskt högtstående offensiva markstridsförband. Vi bör eftersträva en sorts asymmetrisk krigföring. Angriparen skall hållas i ständig osäkerhet och utsättas för ideliga personalförluster. En skicklig bataljonschef kan göra sådana ideliga markstridsmoment uthålligt och tätt återkommande. De kan bli mycket förlustbringande för angriparen.

Det torde ta tio–femton år att organisera en försvarsmakt som kan ge full effekt åt denna strategi.

PM 12
Försvarspolitikens Hårda Kärna (HK), skiss till en ny svensk försvarsmakt
Det säkerhetspolitiska målet för Försvarsmakten bör vara att Sverige som en alliansfri stat ska utgöra en försvarad säkerhetszon mellan stater i Väst och Öst. Säkerhetszonens försvarsmakt ska vara så stark att den kan bjuda motstånd mot varje angripare. Om zonen angrips ska logistiskt stöd kunna mottas från tredje part. Det försvarspolitiska målet bör vara att organisera en försvarsmakt med allmän värnplikt för män som grund. Försvarsmakten skall upprätthålla beredskap för att avvärja överraskande angrepp mot utsatta delar av landet och skall efter mobilisering kunna bjuda uthålligt motstånd i hela landet. Allt till den kostnad riksdagen fastställer.

Föresvarsmaktens kommendör – ÖB – bör ha fyra militärbefälhavare under sig och landet bör delas i fyra militärdistrikt. Marin- och luftoperationerna bör under ÖB ledas av en marinchef respektive flygvapenchef. Den markoperativa ledningen under MB bör utövas av ett tjugotal regementschefer. Logistiken bör ledas av ÖB och organiseras så att regementscheferna och marin- och flygvapensystemen kan ansluta till logistikorganisationen utan mellanhänder. Även flygtransporter måste utnyttjas och för att nå ut över ytan är behovet av helikoptertransporter stort.

Motståndsoperationerna ställer innovativa krav på en ny armétaktik. I princip ska vi utlösa eld mot en oskyddad motståndare som befinner sig närmare än 300 meter. Inom detta område ska vi tillfälligt vara dominanta. Om och när fienden reagerar och sätter in moderna anfallsförband, ska vi ha försvunnit och snarast tagit oss an en ny uppgift. Striden ska föras mellan svenska soldater och fiendens ockupanter och logistiktransporter samt med överfall på ”hårda” mål¨.

Den taktiska styrningen bör utövas i en hierarkisk kedja från ÖB och MB via länsvisa regementschefer till bataljonschefer som leder sin bataljon sammanhållen eller uppdelad i små lätta, taktiskt rörliga enheter med soldater. (Samma kedja som smids för att hjälpa soldaten i strid. Denna hjälp, styrning, lämnas uppifrån – från ÖB ner till gruppchefen). Bataljonerna tilldelas områden, där de får uppgift att uthålligt bjuda motstånd enligt den taktik som bataljonschefen bestämmer.

Bataljonschefen – stödd/ledd av regementschefen (en av tjugo) och av MB, ÖB – ska hålla motståndaren i ständig osäkerhet och förorsaka honom ideliga personalförluster. En skicklig bataljonschef kan göra dessa ideliga stridsmoment tätt återkommande och mycket förlustbringande för angriparen.

Soldaterna beväpnas med hanterbara vapen med täckande eldverkan inom en 300 meters svär. I övrigt utrustas förbanden till stor del med inmönstrade fordon och rekvirerad materiel. Permanenta befästningar saknas numera och sådana kan inte byggas på den stora yta där strider aktualiseras. Skyddsföremål, baser och hamnar bör dock befästas. Vi måste i övrigt utnyttja fältbefästningar och skyddseffekterna spridning, maskering och vilseledning. En viss operativ rörlighet tillgodoses med av regementscheferna organiserade transportförband, bemannade av frivilligorganisationer och utrustade med inmönstrade eller tillfälligt rekvirerade fordon.

Marinstridskrafternas uppgift i det uthålliga försvaret är att i det längsta förhindra eller allvarligt försvåra att en angripare tar och utnyttjar något eller några av våra kustområden. De olika marina stridskrafterna har olika förmåga till detta i dag men kan efter måttliga justeringar åstadkomma mycket mera. Minvapnet har en given plats vid uthålliga operationer. Det är ett stridsekonomiskt vapen med långtidsverkan. Amfibieförbanden är av jägartyp och avsedda att i små avdelningar verka i de skärgårdsområden som omger angelägna kustavsnitt.

Ytstridsförbanden bör på sikt utvecklas mot mindre fartyg med beväpning tung sjörobot alternativt torped. Del av robottillgången bör fördelas till landgrupperade avdelningar. Ubåtsförbanden är den mest uthålliga och svårbekämpade delen av de marina stridskrafterna. Deras bas måste skyddas och försvaras. Deras stridsberedskap bör vara hög.

Flygstridskrafterna skall uthålligt operera både utanför, över och på markterritoriet och under korta tidsperioder kunna kraftsamlas för att hejda angrepp mot utsatta delar av landet. De behöver ovillkorligen ha tillgång till 20 baser. Behovet bör tillgodoses genom att fler betjäningsförband utbildas och nödvändiga teleförbindelser m m kopplas upp.

Antalet indatakällor bör kontrolleras så att ingen besvärande lucka uppstår redan vid en måttlig bekämpning från motståndarens sida. Vidare bör säkerställas att vi med telestörning kan kraftigt försvåra angriparens insyn i luftrummet över och nära vårt territorium.

Teknik
Om och när ekonomin tillåter tillförs Hårda Kärnan moderna vapen, inom armén främst för understöd.

PM 13
Globalisering och plikt
Den fortgående allt snabbare globaliseringen respekterar inte nationsgränser. Globaliseringens förändringar – utvecklingen – ska dock genomföras av människor som samarbetar i nationer. Visserligen samarbetar dessa människor även i regioner, block med flera organisationer, men nationen är fortfarande människornas gemensamma nämnare. Det är nationens medborgare som ska enas, lagstifta, om de förändringar som globaliseringen framtvingar och som ska försvara sig och förändringarna mot främmande militärt våld. Ju snabbare, hårdare, globaliseringen genomsyrar nationen och framtvingar förändringar, ju större krav ställs på nationell sammanhållning. Det blir ett givande och tagande mellan medborgarna, som måste ske i enlighet med vår nations successivt förändrade lagar. Eljest kan djupgående inbördes konflikter utbryta. Vår försvarsmakt kan indirekt ge ett visst skydd mot sådana konflikter, om soldaterna känner den samhörighet med varandra och med nationen som värnplikten kräver och ger.

De värnpliktigas samhörighetskänsla med varandra, med befälet och med nationen ger försvarsstriden styrka. Plikt är starkare än frivillighet. Samhörigheten försvagas inte av främmande vapenmakt, snarare förstärks den i krig. Den innebär inget hot mot omvärlden, men den inger respekt och verkar fredsbevarande. I vår nya försvarsmakt, HK, bör vi ta fasta på detta. Vi skall inte tillämpa någon sorts ”manöverdoktrin” för yrkessoldater utan försvarsmaktens nya strategiska doktrin bör lyda ”folkförankrad motståndsplikt”.

I en begränsad ekonomi kan hela försvarsmakten inte ges samma tekniska standard. Försvarsmaktens strategi, operationsplanläggning och taktik måste anpassas till det ekonomiskt möjliga. Vapen, utrustning och teknik bör anpassas till strategin. Då är det inom armén inte fråga om att balansera materiell kraft och personell kvantitet. Kvantiteten bör vara så stor som värnplikten medger. Det är vetskapen om att ständigt och länge, överallt möta stridande soldater, som får angriparen att hesitera. Ju större värnpliktsvolym, ju mer fredsbevarande (kvalitet) är armén. Markstriden bör föras med den mest kostnadseffektiva taktiken, som i sin tur bör styra operationsplanläggningen. De uthålliga marina och luftoperativa systemen är och skall vara så ”personalsvaga” som möjligt och anpassade för att kunna hålla hög beredskap. Nuvarande system är dock ofullständiga och de bör renoveras och kompletteras. Det torde vara god ekonomi att prioritera utgifter för denna komplettering.

Nato är organiserat och övat för manöverdoktrinens operationer och taktik, som inte passar för vår (HK:s) strategi. Av FN och EU initierat stöd från Nato till oss i krig bör därför främst vara logistiskt. Eventuellt operativt stöd bör geografiskt eller tidsmässigt avgränsas från våra operationer.

Försvarsmaktens personal skall vara värnpliktig – frivillighet är inte tillfyllest.
Plikten att skapa en fredsbevarande zon är Sveriges bästa bidrag till att globaliseringen kan ske utan krig.

Författaren är ledamot av KKrVA.