av Helge Löfstedt

Vill föra fram några reflexioner kring vilket avtryck den svenska försvarsöverenskommelsen från 17 april kommer att göra i omvärlden. Och detta då i form av hur man tolkar utvecklingen i form av försvarsutgifter som andel av BNP. Först en förklaring: försvarsutgifter som andel av samhällsekonomin dvs (bruttonationalprodukten) utgör ett index som används både när man vill jämföra försvarssatsningar i olika länder med varandra och vid jämförelser över tiden. Motsvarande index används inom andra samhällssektorer.

Den senaste uppgiften i Military Balance 2015 är att de svenska försvarsutgifterna år 2014 utgjorde 1,17 % av BNP. Detta kan jämföras med motsvarande värden i de nordiska grann-länderna (Danmark, Norge och Finland). Här väljer jag att använda medelvärdet för dessa tre länder som år 2014 var 1,36 %. Det vill säga de svenska försvarsutgifterna utgjorde en mindre andel av samhällsekonomin än vad de gjorde i de nordiska grannländerna

För tio år sedan var de svenska försvarsutgifterna 1,60 % av BNP, medelvärdet för de nordiska grannarna var 1,43 %. För tjugo år sedan var motsvarande värden för Sverige 3,0 %, och medelvärdet för de nordiska grannarna var 2,17 %. Dvs i Sverige satsade vi för tio år sedan mera på försvaret än grannarna och för tjugo år sedan ännu mera. Sedan några år är däremot förhållandet det omvända – Sverige satsar mindre på försvar än vad man gör i de nordiska grannarna.

Om Sverige år 2014 skulle haft motsvarande värde på andelen av BNP till försvar skulle förvarsutgifterna 2014 behövt höjas med ca 7 Mdr kr från konstaterade 41,7 till 48,8 Mdr kr,
vilket utgör en avsevärd höjning .

Försvarsbeslutet som det publicerade den 17 april innebär en höjning under femårsperioden 2015 till 2020 till 46,7 Mdr kr, dvs en höjning med 5 Mdr. Det kan tyckas vara ganska nära värdet 7 Mdr som behövdes för att nå till det värde som de nordiska grannarna hade 2014.

Men man måste också beakta att även BNP ökar. Om man antar att BNP ökar med 2 % under de fem åren till 2020 måste det svenska försvarsanslaget öka i motsvarande grad för att behålla konstandsandel av BNP. Det innebär en ökning med 4,3 Mdr kr till 2020. Den ökning av försvarsanslaget som försvarsöverenskommelsen innebär skulle då medför bara en marginell ökning av den andel av Sveriges BNP som går till försvar.

Men detta var bara första steget i de bedömningar som behövs. Nästa steg är att också beakta allmän inflation och den kompensation som försvaret får för de prisökningar som ingår i inflationen som totalt sett väntas förbli låg under de närmaste åren. Samtidigt tyder mycket på att försvaraet inte kompenseras fullt ut för de prisökningar som faktiskt föreligger. Detta innebär att försvarsanslaget nominellt kommer att utvecklas svagare än BNP så att den redan marginella ökning av försvarsutgifter som andel av BNP kommer att ytterligare reduceras. Sammantaget tyder de bedömningar jag kan göra att försvarsanslaget för år 2020 uttryckt i andel av BNP kommer att ligga kvar mycket nära det värde som angavs för 2014.

Den marginella höjning i försvarsutgifterna uttryckt i andel av BNP motiverar då på sin höjd att termen trendbrott används som karakteristik av försvarsöverenskommelsen, men knappast termen upprustning.

När man skall jämföra med grannländerna måste vidare hänsyn tas till att det inte är osannolikt att de kommer att öka sina försvarsbudgetar uttryckt i andel av BNP. Detta med hänsyn till att Nato har satt som mål att samtliga länder skall öka sina försvarsutgifter så att nivån 2 % nås år 2025. Om de nordiska grannarna i jämn takt höjer sina försvarsanslag enligt denna Natoambition kommer det gemensamma medelvärdet för deras försvarsanslag att höjas till ca 1,7 % av deras BNP år 2020. Detta medan det svenska värdet ligger kvar nära 1,17. Dvs gapet mellan grannarna och Sverige ökar påtagligt. Nu är det långt ifrån säkert att de nordiska grannarna höjer försvarsanslaget i så hög grad som denna enkla beräkning förutsätter. Men höjningar blir det och det är inte osannolikt att det blir en viss höjning med avseende på försvarsutgifterna som andel av BNP.

Sammantaget verkar det således troligt att Sverige trots höjningarna i försvarsbeslutet, så som det rapporterades, fortfarande kommer att sticka ut som avvikare när det gäller satsningar på försvar.

Avslutningsvis några reflexioner kring tolkningen av dessa siffror. Här vill jag föra in ett resonemang om solidaritet. Små länders bästa chans att militärt stå emot stormakter är att samverka – formellt eller informellt, reellt eller indirekt. Viktigt i detta är då att solidariskt och likvärdigt svara för den ekonomiska bördan för samhällsområdet försvar. Tolkningen av de siffror som jag här har ”jonglerat” med blir då att den svenska politiska opinionen visar fortsatt svagare vilja än grannarna när det gäller att solidariskt ta ansvar för den militära säkerheten i närområdet.

 
Författaren är tidigare överingenjör vid FOI och ledamot av KKrVA