Foto: Försvarsmakten

Ola Palmqvists inlägg om uppdragstaktik (2020-06-15) belyser den komplicerade situation som Försvarsmakten befinner sig i när det gäller att implementera uppdragstaktik som sin ledningsfilosofi. [1] Det finns en klar ambition i de senaste svenska doktrinerna att uppdragstaktik ska genomsyra vårt agerande. Men liksom Palmqvist tar upp, tyder mycket på att det finns ett glapp mellan vad våra doktriner förespråkar och hur vi agerar. Jag upplever en slitning mellan ideal och kultur, där jag tror att lösningen inte återfinns i snabba svar, svepande reformer eller nya doktriner, utan mer fundamental eftertanke och diskussion inom den militära professionen kring krigets natur, uppdragstaktik som filosofi och svensk militärkultur.

Syftet med det här inlägget är att ge perspektiv på svensk uppdragstaktik. Det är strukturerat enligt följande. Först redogör jag för forskning om uppdragstaktik som ledningsfilosofi, med fokus på tysk Auftragstaktik. Därefter följer en redogörelse för tidigare forskning om uppdragstaktik i Sverige, samt min egen textanalys av uppdragstaktik i svenska doktriner. Därefter sammanfattar jag mina intryck från diskussioner gällande svensk uppdragstaktik, samt egna reflektioner. Slutligen presenterar jag tankar om hur den militära professionen fortsatt kan arbeta med uppdragstaktik.

Uppdragstaktik som ledningsfilosofi snarare än ledningsmetod

Liksom Palmqvist tar jag min utgångspunkt i Anders Palmgren och Niklas Wikströms forskning om uppdragstaktik. [2] De betonar att den svenska uppdragstaktiken har sina rötter i vad som populärt kallas Auftragstaktik, vilket egentligen är en modern konstruktion av den tyska militärkulturen.

Palmgren och Wikström menar att Auftragstaktik bygger på Carl von Clausewitz analys av kriget och den kritik han framförde mot upplysningstidens militära tänkare, såsom Antoine-Henri Jomini. Jomini ansåg att kriget hade en egen logik och styrdes av en serie tidlösa principer och att den fältherre som efterlevde dessa principer skulle nå framgång på slagfältet. [3] Jominis närmast naturvetenskapliga syn på kriget kom att påverka den franska militära traditionen och idén om den perfekta planen. Enligt Clausewitz saknade krig en rent militär logik, utan istället måste strategiska situationer alltid tolkas utifrån ett politiskt sammanhang. I motsats till Jomini menade Clausewitz att kriget kännetecknades av avsaknaden av absolut kontroll över händelseutvecklingen i både politisk och militär mening – en form av kaos.

Auftragstaktik tog stort intryck av Clausewitzs syn på kriget och betonade omöjligheten i att förutspå krig med någon form av schema och begreppet ”kein schema!”, att det inte fanns någon förutbestämd lösning, kom att prägla Auftragstaktik. [4] Samtidigt föll den politiska dimensionen i skymundan och Auftragstaktik kom att präglas av rent militära överväganden, något som tyskt agerande under världskrigen illustrerar.

Med utgångspunkt i krigets kaotiska natur bygger Auftragstaktik även på följande hörnstenar. För det första, föreningen av lydnad och självständighet. Helmut von Moltke den äldre betonade vikten av att inte planera operationer i detalj, utan att militär ledning handlade om att snabbt bemästra växelverkan i händelseutvecklingen där styrande faktorer var både otydliga och tvetydliga. [5] Vidare var kravet som ställdes på officeren oerhört stort, då denne skulle fungera som en motor i förbanden och bidra till seger från den taktiska nivån och uppåt. Den oerhörda offerviljan som fanns i den tyska officerskåren tog sig bland annat i uttryck under andra världskriget, där drygt tio gånger fler tyska generalspersoner ur armén och flygvapnet stupande än i amerikanska krigsmakten. [6]

Det andra perspektivet är självständighet och enkelhet som organisatoriska principer. Högre förband ska vara allsidigt sammansatta så att den taktiska chefen har alla förmågor till sitt förfogande. Kombinerade vapen är en fundamental princip, vilket förenklar den löpande implementeringen av nya tekniska system. Auftragstaktik lägger också stor vikt vid organiskt sammansatta enheter som anpassar sitt uppträdande efter situationen och inte är låsta i stelbenta organisatoriska former. Vidare ska ledning vara enkel och undvika onödig komplexitet. Desto större förband, desto kortare order.

Det sista perspektivet är vikten av beslutsamhet, ansvar och gåpåaranda inom officerskåren. Officerare ska vara beslutsamma och offensiva, fostrade i att ta stora risker för att nå sina mål, eftersom striden ytterst handlar om nationens överlevnad. Uppdragstaktik kräver också en hög grad av ansvar och självständigt tänkande, även ifrågasättande och ordervägran om det tjänar stridens syfte. [7] Just syftets framträdande roll är kanske det mest centrala i Auftragstaktik och man skulle kunna diskutera filosofin som syftestaktik.

Med detta som avstamp vill jag betona att tysk Auftragstaktik, liksom våra samtida doktriner, betonar uppdragstaktik som en ledningsfilosofi snarare än ledningsmetod. Det rör sig om långt större frågor än att leda genom uppdrag och syfte. Istället handlar det om fundamentala uppfattningar om krigets natur, professionens ansvar och flexibilitet. Samtidigt är det värt att notera att i försöken att efterlikna Auftragstaktik är det flertalet länder som har fokuserat på ledningsmetod snarare än filosofi. Jag anser att detta är tydligt i det svenska fallet fram till och med nyligen.

Uppdragstaktik innan svenska doktriner

Palmgren och Wikström redogör för hur Sverige tog stort intryck av Auftragstaktik mellan ca 1860-1920, även om det fanns skillnader mellan svensk och tysk syn. Bland annat ersätter man i Sverige det tyska begreppet ”Auftrag” (uppdrag) med det snävare ”uppgift”. [8] Man hade från svenskt håll heller inte samma betoning på vikten av kamp till det yttersta.

Under mellankrigstiden sker en glidning mot den franska skolan där planering och orderefterlevnad fick en mer framträdande roll, medan initiativ fick en mer tillbakadragen roll. Det svenska sättet att föra krig blir tämligen stelbent och bland annat Nazityskland noterar i en operationsstudie 1943 hur Krigsmakten troligen inte hade kunnat återhämta sig från en operativ chock. [9] Under kalla kriget fortsatte slitningen, där man å ena sidan konstaterade att kriget var kaotiskt och krävde initiativ på låg nivå, samtidigt som vittnesmål menar att vi tenderade att öva formellt med hög grad av styrning och kontroll, även om åsikterna går isär. [10]

I slutet av kalla kriget nämns uppdragstaktik för första gången i Taktiska riktlinjer för arméförbanden från 1979. Uppdragstaktik definieras här som mål, resurser och anvisningar. [11] I Arméregelemente II från 1982 nämns dock inte uppdragstaktik, men det återkommer sedan i Arméreglemente II från 1995, där innebörden av är uppdragstaktik än tydligare än tidigare. Den diskuteras dock som en metod för ledning, snarare än som en övergripande filosofi. [12] Tyvärr saknas det, vad jag vet, motsvarande reglementen för marinen, flygvapnet och den operativa nivån, ur vilka vi kan utläsa deras syn på ledningsfilosofi.

Uppdragstaktik i svenska doktriner

Detta stycke bygger på textanalys, där jag har sökt kartlägga uttryck för uppdragstaktik i svenska doktriner. 2002 lanseras den första formella svenska militärdoktrinen i form av Militärstrategisk Doktrin 2002. Här framgår att Försvarsmakten ska använda uppdragstaktik som ledningsmetod för att möjliggöra manöverkrigföring. [13] Vi möter alltså synen på uppdragstaktik som en metod och inte en filosofi. Överlag presenteras inte uppdragstaktik med något större egenvärde, utan som en metod för att möjliggöra tempo i manöverkrigföring vilket tycks vara det primära målet. [14] I doktrinen anges att uppdragstaktik innebär tilldelning av tydliga mål och resurser, men också så mycket handlingsfrihet som möjligt. Vidare anges att krigföring är komplext och blir mer och mer komplicerat, varför beslutsfattande måste delegeras ned i organisationen. Samtidigt förekommer samordningsbehov, vilka kan medföra detaljstyrning i undantagsfall. Det görs också ett intressant uttalande att Nätverksbaserat Försvar ska gynna uppdragstaktik genom informationsöverlägsenhet, men exakt hur detta ska ske redogörs inte för. [15]

Operativ Doktrin 2005 betonar också uppdragstaktik som en ledningsmetod. Doktrinen understryker vikten av att leda genom uppdrag på grund av krigets osäkerheter. Jämfört med den militärstrategiska doktrinen har uppdragstaktik fått en starkare ställning och ses inte längre som en metod för att möjliggöra manöver, utan som nödvändig i sig självt för att hantera krigets kaos. [16] Det finns däremot ett intressant motsatsförhållande i doktrinen i hur chefen å ena sidan ska leda genom uppdragstaktik, men å andra sidan behärska alla arenor och tiden. [17] Man betonar vikten av operationslinjer, där jag utläser att snarare än att ha en grov plan och agera på tillfälligheter likt vad von Moltke ansåg, ska man generera handlingsalternativ för tänkbara omfall. Jag tolkar det som att man eftersträvar bägge och; å ena sidan vill man åt fördelarna som med uppdragstaktik, men å andra sidan har man ett kulturellt arv av planering och kontroll.

I Militärstrategisk doktrin från 2012 ser vi ett brott med den tidigare synen på uppdragstaktik som en ledningsmetod och istället anammandet av uppdragstaktik som ledningsfilosofi. [18] Uppdragstaktik presenteras nu inte under punkten ledning, utan istället under rubriken Försvarsmaktens krigföringsförmåga. Det finns nu även en tydligare koppling mot begreppet Auftragstaktik, i form av bland annat vikten av tillit, självständighet och att det är viktigare att göra rätt än att följa order slaviskt. [19] Doktrinen synliggör således en intressant övergång av uppdragstaktik från metod till filosofi.

I den operativa doktrinen från 2014 ser vi närmast en återgång till synen på uppdragstaktik som en ledningsmetod med formuleringen ”att mål och begränsningar måste tydliggöras för underställda, så att de förstår syftet med operationen, eventuella handlingsregler samt hur deras uppgifter leder mot målen”. [20] Man betonar också att uppdragstaktik innebär ett decentraliserat genomförande av operationen, vilket betyder att ansvar, befogenheter och resurser innehas av de som har att genomföra verksamheten, vilket bl a medför att resurser är fördelade i utgångsläget. [21] I övrigt hänvisar man till Militärstrategisk doktrin 2012 för närmare diskussion om uppdragstaktik. Det jag anmärker på är att i den operativa doktrinen från 2014 finns det ingen tolkning av uppdragstaktik i likhet med hur operativ doktrin från 2004 och den senaste från 2020 har tolkat begreppet för operativ verksamhet.

Om vi vänder blicken mot våra samtida doktriner: Militärstrategisk doktrin från 2016 och Doktrin för Gemensamma Operationer 2020, råder det i min mening en anmärkningsvärd harmoni dels mellan de två doktrinerna, men också mot den tolkning av Auftragstaktik som presenterats. Genom att saxa i doktrinerna får jag fram följande sammanfattning av uppdragstaktik som ledningsfilosofi:

Kriget är en tvekamp mellan viljor som man svårligen kan planera för fullt ut. Uppgiftens avsikt ska stå i centrum och avvikelser från planeringen uppmuntras om de bättre leder mot avsikten. Avsikt fastställs uppifrån och ned, men genomförandet av operationer dikteras av framgångar nedifrån och upp. Chefer med personal agerar aktivt utifrån rådande förutsättningar. Underställda ska ges klara och tydliga uppdrag, medan metoder och förfaringssätt överlämnas till utföraren med långtgående mandat. Varje individs förmåga tillvaratas genom välutbildade chefer, soldater och sjömän med initiativkraft, beslutsamhet och vilja att ta ansvar, samt en utvecklad ansvarskultur och god uppfattning om de mål och avsikter som ska uppnås. Det sker kontinuerlig taktikutveckling. Uppdragstaktik drar nytta av svenska starka egenskaper som initiativkraft, självständighet och vanan att samverka i platta organisationer, samt vår personals goda etik, och stort engagemang med bred ömsesidig tillit i vår organisation. [22]

Om man jämför den svenska synen på uppdragstaktik som den presenteras i de två senaste doktrinerna, men synen på Auftragstaktik som redogjorts för av Palmgren och Wikström får vi följande matris:

Definition Auftragstaktik MSD16 DGO20
Kamp mellan viljor, kaos
Syfte framför uppgift
Självständighet
Beslutsamhet
Lydnad
Enkelhet
Enhetlighet    
Ansvar
Gåpåaranda (initiativ)
Offensivt tänkande  

 
På pappret finns det alltså idag stora likheter mellan den tyska skolan och vad vi eftersträvar i våra doktriner. Det tycks faktiskt som att de enda skillnaderna är att våra doktriner inte trycker på vikten av enhetlighet, samt att den militärstrategiska doktrinen inte betonar offensivt agerande. Doktrin för Gemensamma Operationer har däremot betoning på offensivt agerande inom ramen för en balans mellan de två inriktningarna. [23]

Uppdragstaktikens efterlevnad

Det har vid flera tillfällen framförts att vår efterlevnad av uppdragstaktik är bristande. Nedan följer ett axplock för att illustrera. Det bör noteras att det är en ganska påtaglig avsaknad av systematisk forskning på officerares uppfattning om uppdragstaktik. Kanske ett uppslag till uppsats för elever vid officers- och de högre officersprogrammen?

Det finns en rad trådar om uppdragstaktikens efterlevnad i form av inlägg på krigsvetenskapsakademins blogg. Ett exempel i närtid på svårigheterna med uppdragstaktik är inlägget från Palmqvist om hur tillämpningen av uppdragstaktik är bristande, bland annat vid övningar av större förband eftersom vi har en kultur av planering, rapportering och lydnad. [24] Istället för att ta tillfällen i akt tenderar officerare att söka tillåtelse från högre chef innan vi agerar, i synnerhet om vi avviker från planen.

Fredric Westerdahl skriver om hur Försvarsmakten hängivit sig åt New Public Management på bekostnad av uppdragstaktik som ledningsfilosofi. [25] Westerdahl berör svårigheterna med att ha olika ledningsfilosofier i fred och krig, menandes att en övergripande filosofi borde styra bägge verksamheter. Ett sådant påstående får stöd i forskning, då man identifierat att det är svårt, om inte omöjligt att snabbt ställa om från ett beteende i fredstid till ett annat i krig. [26]

I en rapport från FOI där 20 officerare, kapten till generalmajor, intervjuats framkommer däremot en ganska positiv bild av Försvarsmaktens förmåga att leda genom uppdragstaktik, i synnerhet i jämförelsen med andra nationers militära styrkor. [27] Samtidigt betonas viss förvirring gällande om uppdragstaktik är en metod, filosofi eller någonting annat. Det framställs också att synen på uppdragstaktik varierar mellan försvarsgrenarna.

Ett personligt exempel från min lärartjänstgöring vid Försvarshögskolan är från  examinationsuppgiften för kursen Ledning av Gemensamma Operationer våren 2020, där officerare vid HOP skulle reflektera över betydelsen av uppdragstaktik för ledning av gemensamma operationer. Av de 11 arbeten jag rättade tog 6 officerare upp att det finns brister i hur uppdragstaktiken tillämpas i Försvarsmakten, i synnerhet hur fredslogik om rationalitet och kontroll går ut över övningar. Följden är att enskilda officerare, såväl som förband och stabers förmåga att verka uppdragstaktiskt blir bristande. Om än ett litet urval ur den större populationen av officerare antyder det att allt kanske inte står rätt till med vår ledningsfilosofi.

Slutsatser

Jag drar följande slutsatser. För det första, det finns en tydligt uttalad vilja från Försvarsmakten att uppdragstaktik ska vara vår ledningsfilosofi. Detta perspektiv sträcker sig bortom uppdragstaktik som ledningsmetod – att ge order i form av uppdrag, utan omfattar snarare än filosofisk inställning till vårt yrke och krigets natur.

För det andra, det finns brister i uppdragstaktikens efterlevnad i organisationen som bottnar i vår kultur. Jag tror att det kan grunda sig i följande faktorer. För det första, vårt idémässiga arv från fransk, amerikansk och säkerligen andra länders syn på att krig påverkar vår kultur. Det finns forskning som betonar hur externa intryck påverkar organisationskultur och i förlängningen hur organisationer agerar. [28] För det andra, de krav som ställs på Försvarsmakten i fredstid avseende rationalitet, ekonomisk uppföljning med mera får självklart inverkan på vår ledningsfilosofi. Det är för mig orimligt att en chef i ena stunden fyller i budget och kvartalsrapporter med en statstjänstemans noggrannhet, för att i nästa stund  initiativrikt gripa det flyktiga tillfället på slagfältet. Tredje och slutligen, en organisationskultur som bygger på kontroll och uppföljning som inpräntas redan vid grundutbildning riskerar att hämma initiativ. Som Ulf Henricsson skriver är det flertalet officerare som inte vågar delegera av rädsla för att det ska bli fel, eftersom de ska stå till svars. [29] Finns det en risk att devisen ”tillit är bra, men kontroll är bättre, razzia är bäst” faktiskt sätter spår i våra officerare? Hur man balanserar behovet av kontroll vid exempelvis grundutbildning, med de krav på ansvar och initiativ som vi förväntar oss av vår profession i stort?

Förslag

Jag tillhör dem som tror att uppdragstaktik är vägen framåt. Vårt komplicerade yrke kräver personal med omdöme och en känsla för när det är läge att lyda och när det är läge att ta egna initiativ. Jag tror genuint att vi inte kommer att kunna förutse och planera för nästa konflikt som svensk trupp befinner sig i, oavsett om det är en internationell insats eller nationens överlevnad det handlar om. I synnerhet för Sverige, som inte har en stormakts resurser tror jag att uppdragstaktiken är en sund filosofi att utgå ifrån. Jag ser framförallt två saker som vi borde arbeta med inom vår profession.

Det första är diskussionen kring vad uppdragstaktik faktiskt är. Jag tror att denna diskussion både ska föras i breda forum, såsom KKrVA, samt vid förband, enheter och nedåt. Det finns nog inte ett svar på vad uppdragstaktik är, utan hur man omsätter filosofin till konkreta metoder för exempelvis ledning måste få variera. Jag skulle dock vilja lyfta två saker. Det första är att uppdragstaktik som filosofi ger utrymme för både uppdrags- och kommandostyrning, vilket tenderar att glömmas. Det andra är huruvida det är viktigast att öva metod eller lösande av uppgifter. Det är min personliga reflektion att övningar, från enskild soldat upp till försvarsmaktsnivån, har en tendens att fokusera på att öva moment eller genomföranden utifrån förutbestämda mönster. Risken är att vi skapar officerare som är bra på att följa metod, men på bekostnad av deras förmåga att ta initiativ. Som Palmqvist citerade en general: ”Svenska officerare äter metod till frukost”. [30] Det är fint och väl, men vad händer när vår metod inte fungerar?

Det andra är att jag tror att vi inom organisationen måste driva på implementeringen av uppdragstaktik där vi befinner oss. Jag möter ibland åsikten om att uppdragstaktiken inte fungerar för att högre ledningsnivåer inte efterlever ledningsfilosofin, oavsett om det är en förbandschef eller gruppchef som beklagar sig. Så må det vara, men då tror jag att vi ska påminna oss om att likt den tyska skolan så bör man frånse en order som inte tjänar det större syftet. Borde kanske även vi ifrågasätta och protestera då det gäller verksamhet som inte tjänar försvarets syften? I slutändan är det vi som förväntas vara experter på militära frågor och om inte vi står upp för vad vi tror är rätt, då kommer någon annan att se till att deras idé om sakers varande implementeras.

Författaren är kapten och doktorand i krigsvetenskap vid sektionen för gemensamma operationer på Försvarshögskolan.

[1] Ola Palmqvist, ”Uppdragstaktik; en svensk papperstiger?,” Kungl Krigsvetenskapsakademien, 2020, https://kkrva.se/uppdragstaktik-en-svensk-papperstiger. Hämtat 2020-06-23.

[2] Anders Palmgren och Niklas Wikström, ”Auftragstaktik och uppdragstaktik,” i Militära arbetsmetoder: en lärobok i krigsvetenskap, red. Peter Thunholm, Jerker Widén och Niklas Wikström (Malmö: Universus, 2018).

[3] Antoine Bousquet, The Scientific Way of Warfare: Order and Chaos on the Battlefields of Modernity (New York Chichester: Columbia University Press, 2009), 4.

[4] Jörg Muth, Command Culture (Denton: University of North Texas Press, 2011), 110.

[5] Palmgren and Wikström, ”Auftragstaktik och uppdragstaktik”, 55.

[6] Muth, Command Culture, 100.

[7] Palmgren and Wikström, ”Auftragstaktik och uppdragstaktik”, 60.

[8] Palmgren and Wikström, 66.

[9] Palmgren and Wikström, 72.

[10] Se exempelvis: Bo Hugemark, ”I krig är endast det enkla möjligt,” i Den stora armén, red. Bo Hugemark (Stockholm: Medströms bokförlag i samarbete med forskningsprojektet Försvaret och det kalla kriget FoKK, 2015), 391; Karlis Neretnieks och Michael Claesson, ”Vi blev officerare – krigets krav var styrande,” i Den stora armén, red. Bo Hugemark (Stockholm: Medströms bokförlag i samarbete med forskningsprojektet Försvaret och det kalla kriget FoKK, 2015), 283.

[11] Palmgren and Wikström, ”Auftragstaktik och uppdragstaktik”, 75.

[12] Försvarsmakten, Arméreglemente. Del 2, AR Taktik (Stockholm: Chefen för armén i samarbete med Försvarsmedia, 1995), 78.

[13] Försvarsmakten, Militärstrategisk doktrin 02 (Stockholm: Försvarsmakten, 2002), 88.

[14] Försvarsmakten, 81, 90.

[15] Försvarsmakten, 128.

[16] Försvarsmakten, Doktrin för gemensamma operationer (Stockholm: Försvarsmakten, 2005), 71.

[17] Försvarsmakten, 75.

[18] Försvarsmakten, Militärstrategisk doktrin med doktrinära grunder (Stockholm: Försvarsmakten, 2012), 119.

[19] Försvarsmakten, 120.

[20] Försvarsmakten, Operativ doktrin (Stockholm: Försvarsmakten, 2014), 17.

[21] Försvarsmakten, 71.

[22] Försvarsmakten, Militärstrategisk doktrin 16 (Stockholm: Försvarsmakten, 2016), 6, 47, 67; Försvarsmakten, Doktrin för gemensamma operationer 2020 (Stockholm: Försvarsmakten, 2020), 7, 31.

[23] Försvarsmakten, Doktrin för gemensamma operationer 2020, 30.

[24] Palmqvist, ”Uppdragstaktik; en svensk papperstiger?”

[25] Fredric Westerdahl, ”Använd medarbetarnas tid bättre – med uppdragstaktik istället för new public management,” Kungl Krigsvetenskapsakademien, 2019, https://kkrva.se/anvand-medarbetarnas-tid-battre-med-uppdragstaktik-istallet-for-new-public-management. Hämtat 2020-06-23.

[26] Elizabeth Kier, Imagining War (New Jersey: Princeton University Press, 1997); Aimée Fox, Learning to Fight: Military Innovation and Change in the British Army, 1914-1918 (Cambridge: Cambridge University Press, 2017), doi:10.1017/9781108120210.

[27] Magdalena Granåsen, Linda Sjödin och Helena Granlund, ”Ledning i Försvarsmakten: svenska militära chefers erfarenheter” (Stockholm, 2011), https://www.foi.se/rest-api/report/FOI-R–3375–SE. Hämtat 2020-06-23.

[28] Theo Farrell, ”World Culture and Military Power,” Security Studies 14, no. 3 (2005): 448-488, doi:10.1080/09636410500323187.

[29] Ulf Henricsson, ”Uppdragsstyrning”, Kungl Krigsvetenskapsakademien, 2019, https://kkrva.se/uppdragsstyrning. Hämtat 2020-06-23.

[30] Palmqvist, ”Uppdragstaktik; en svensk papperstiger?”

Mer av samma författare