Sedan värnplikten återinfördes har röster hörts hur detta kan vara bra av flera olika skäl, men ofta för allt annat än huvudsyftet. Många har predikat att större värnpliktskullar skulle producera ansvarsfulla samhällsmedborgare och lösa problem som uppfostran, ohälsa, brottslighet, integration samt annat mellan himmel och jord. Men trots mångas hopp finns väldigt lite stöd för detta och vi måste någon gång göra upp med de rosaskimrande drömmarna om värnpliktens sekundära effekter.
Värnplikt ska producera krigare till krigsförband
För att ta det från början. Värnplikt finns till för att personalförsörja Försvarsmaktens krigsorganisation. Pliktlagen anger uttryckligen att de som är ”bäst lämpade” skall tas ut för värnplikt och civilplikt. Det är ett personalförsörjningssystem som skall tillse att våra krigsförband är bemannade med de bästa krigarna som vi kan få fram till den dag kriget bryter ut.
Alla är inte lämpliga att genomgå en militär utbildning. Även om alla kan göra något så bör inte alla bli soldater eller sjömän. Vem som blir bäst som soldat är inte svårare än kombinerad selektions- och utbildningseffekt; ett bra urval och en gedigen utbildning leder till ett gott resultat. Föga kontroversiellt. Men det bör understrykas att det är en kombinerad effekt. Det är inte frisk luft och ärtsoppa i sig som automatiskt gör någon till en duktig soldat (eller en bättre person), utan i vilken utsträckning personen tar till sig av de kunskaper och färdigheter som lärs ut. Individens kapacitet ger dem bättre möjlighet att tillgodogöra sig utbildningen vilket leder till ett positivt resultat. De blir duktiga soldater, och som en bieffekt ofta även bättre som personer.
Mönstringen och balansen avgångar/krigsplaceringsbara
Testningen inför värnplikt utgår från Försvarsmaktens kravprofiler (olika krav för allt från kockar till attackdykare) samt Försvarsmaktens Medicinska bedömningsgrunder (FM-MBG). Kraven dikteras i grunden av den extrema kontexten – krigets krav är absoluta och kompromisslösa – men även av omtanke för individen. Vi skall inte utsätta någon för onödiga risker som skador under utbildningen eller ännu värre i striden. Detta inkluderar att inte heller indirekt utsätta andra för risk. Styrdokumenten är inte huggna i sten utan revideras kontinuerligt, men med försiktighet för riskerna. De som inte uppfyller kraven skulle ha svårare att tillgodogöra sig utbildningen, löpa större risk att dödas i strid och ha högre risk för prevalens av psykisk ohälsa.
Mönstringen måste ske någorlunda mekaniskt och utgå från organisationens behov. Det finns helt enkelt inte möjlighet att se varje individ i processen. 107,000 ungdomar ska screenas, 28,000 testas på plats och 8000 skrivas in. Nästa år börjar det om igen. Pliktverket gör det dessutom med en precision där över 90% kan slutföra sin utbildning och krigsplaceras. En kapacitet och träffsäkerhet som många civila rekryteringsfirmor bara kan drömma om.
Den bästa indikatorn på balans i systemet är andelen som kan slutföra utbildningen och krigsplaceras. Sedan värnplikten återinfördes 2017 har avgångarna varit rekordlåga, bara 8-9%. Detta är fantastiskt bra siffror. Innan plikten lades vilande 2010 kunde avgångarna ibland vara dubbelt så stora (under GMU-åren ännu mer än så). År 2000 var det som exempel hela 15,7% som tvingades avbryta på grund av uppkomna skador, frånvaro eller att de uppvisade för stora svårigheter eller ren olämplighet att fortsätta utbildningen. Som en effekt fick Försvarsmakten det året rättmätigt hård kritik. Avgångar är ett slöseri både för både individen och organisationen. Dåvarande översten och regementschefen på I5 Anders Brännström kommenterade i en tidning att psykiska problem och skador som individerna hade med sig vid inryckningen sannolikt var starkt bidragande. Han hade helt rätt. Urvalskriterierna slipades och man kom sedermera ner på 12-14% innan plikten lades vilande. Att nå 0% avbrott och 100% krigsplacerade kan jämställas med en nollvision i trafiken och kommer att förbli en utopi. Saker händer i livet och skador är oundvikliga i krävande utbildningar. Men det måste understrykas att de nuvarande siffrorna där avbrottsprocenten är ensiffriga och andelen som slutför utbildningen, över 90%, är de bästa som Pliktverket och Försvarsmakten någonsin haft.
Men kan inte Försvarsmakten vara lite mer inkluderande och vara flexibla med [infoga valfritt krav] för att [infoga valfri anledning]? Jodå, absolut. Lämplighet är inte binärt. Krig medför även ökade personalomsättningar och ibland kommer vi inte att ha något val. Men ekvationen på en aggregerad nivå är väldigt enkel. Ju mer vi släpper på kraven desto större kommer avbrotten att bli under grundutbildning, färre kommer att kunna krigsplaceras, fler kommer att dödas när de möter striden och av de som överlever kommer fler att drabbas av psykiatriska åkommor. Pliktlagen säger ”bäst lämpade” av en god anledning.
Bristande stöd för sekundära effekter
Åter till de rosaskimrande drömmarna om sekundära effekter. Som vi gått igenom är de primära effekterna beroende av att rätt människor tas ut. De sekundära effekter som ofta nämns (laglydighet, hälsa, uppfostran, integration …) finns det lite stöd för. Det finns ofta en romantisk bild av att om man stoppar in stökiga ungdomar i en militär utbildning så kommer det automatiskt ut framstående samhällsmedborgare på andra sidan. Men verkligheten är närmare talesättet ”skit in – skit ut”.
Utöver selektionseffekten är ett annat viktigt perspektiv att tillfälliga krav och erfarenheter inte alltid leder till långsiktiga personlighetsförändringar. Faktiskt väldigt sällan. Att många medelålders män lärde sig att grundligt städa kasernen betyder exempelvis inte att de sedan dess tagit huvudansvaret för städningen och hållit lika pedantiskt rent i hemmet. På samma sätt kan ett diversifierat umgänge absolut ge en erfarenhet man inte hade fått annars, men om man kommer från en segregerad miljö i samhället och framförallt går tillbaka till en sådan efter värnplikten kommer den upplevelsen sannolikt inte innebära någon märkbar beteendeförändring.
Förutom uteblivna positiva effekter kan militär utbildning till fel människor leda till direkt negativa effekter. Svensk registerforskning indikerar att militär utbildning till de som kommer från socioekonomiskt utsatta områden eller har tidigare brottslig bakgrund riskerar att öka deras brottslighet efter värnplikten. Även här är logiken tydlig: Militär utbildning till småkriminella ger inte laglydiga samhällsmedborgare, det ger småkriminella med ökade färdigheter i våldsutövning.
Vad matar myten?
Hur kan det då komma sig att tron på värnpliktens sekundära effekter fortfarande är så stark? En bidragande orsak är sannolikt ett egocentriskt bias i tolkning av upplevelsen; Jag gjorde värnplikten och det blev ju folk av mig! Kombinera detta med att de som högst predikar dess förträfflighet ofta har en blindhet över att de själva tillhör den övre delen av normalfördelningskurvan. De är helt enkelt bättre än medelsnittet och skulle sannolikt ha blivit framgångsrika i livet helt oaktat om eller var de gjort värnplikt. För att återgå till tidigare exempel så håller nog många en god (om än inte klinisk) ordning hemma, men det hade de sannolikt gjort oaktat om de lärt sig militär städrutin eller inte. Värnplikt är heller inte generisk utan innehåller tusentals befattningar, och de som haft mer krävande tjänst kommer sannolikt uppleva en ”Tolkskole-effekt” där utbildningen gett fler lärdomar och därmed är mer naturlig att rekommendera till andra.
En ytterligare anledning är att även om statistiken på aggregerad nivå är tydlig så finns det alltid individuella fall som pekar på motsatsen (statistiska outliers). Berättelsen som alla älskar att höra om den missförstådda värstingen som var på väg in på en kriminell bana men där ett års andrum och goda förebilder gav dem andra perspektiv, en högre mening och en ny riktning i livet. Sådana fall får ofta en spotlighteffekt över sig, oaktat om de är representativa eller inte. Något som kan bidra till att myten reproduceras över tid.
Allt detta betyder självklart inte att problem med hälsa, laglydighet och integration är oviktiga. Det betyder bara att det är problem som Försvarsmakten inte kan lösa. Sådana förväntningar är orimliga. Så vi kan väl låta värnplikten producera dugliga krigare till krigsorganisationen, det finns tyvärr gott om militära problem, och inte försöka göra det till en uppfostringsanstalt eller ett multiverktyg för att försöka lösa alla andra samhällsproblem.
