Det franska presidentvalet går av stapeln den 10 april. Om inte någon kandidat får absolut majoritet – vilket med all säkerhet kommer att vara fallet – sker en andra omgång mellan de två främsta kandidaterna den 24 april. Därefter sker val till nationalförsamlingen. Det finns åtta godkända kandidater. Av dessa anses, utöver sittande president Macron, fyra ha en rimlig chans att gå till den andra omgången. Dessa är Marine Le Pen från ”Nationell samling” [Rassemblement national], Jean-Luc Mélenchon från ”Det okuvade Frankrike” [la France insoumise], Valéry Pécresse från ”Republikanerna” [Les Républicains], och Éric Zemmour från ”Återerövra!” [Reconquête!].

Macron som försöker vara en reformatör är närmast center. Han ligger nu på 26,5% (alla siffror Ipsos 1 april). Le Pen har arbetat hårt för att få en mer statsmannalik framtoning och skaka av sig arvet från fadern. Hon är nationalist och stöds framför allt av ”det glömda folket” på landsbygden och småstäderna. Hon går framåt och stöds nu av 20%. Mélenchon har ryckt fram till 3.e plats med 16%. Han tillhör extremvänstern och är en trägen deltagare i demonstrationer och strejker. Förra valet gjorde han viss sensation genom att hålla två valmöten samtidigt (med hjälp av hologramteknik). På fjärde plats ligger nykomlingen Zémmour med 11% – en nivå där han fastnat. Han är essäist och TV-profil, synnerligen beläst med ett radikalnationalistiskt budskap. Flera gånger fälld för ”hets mot folkgrupp” vill han återerövra Frankrike från muslimerna. Slutligen ligger Pécresse, den klassiska högerns kandidat, på femte plats med 9,5%. Hon har haft märkvärdigt svårt att få igång sin kampanj.

Enligt svenska normer är alla utom Macron och Pécresse populister. Pécresse är den enda som stöds av ett klassiskt parti, alla andra är snarare ledare som samlat likasinnade omkring sig. Detta är en konsekvens av en republikansk konstitution som leder till koncentration på kandidaterna snarare än sakfrågorna.

I andra gången segrar, enligt Ipsos, Macron med 54–46% mot Le Pen och med 58–42% mot Mélenchon.

Mycket kan ännu hända – en plötslig desinformationskampanj kan slå hårt – det har hänt förr.

I sammanställningen tar jag upp de förslag som jag, helt ovetenskapligt, anser vara viktigast. Uppgifterna om respektive kandidats program är hämtade ur ”Les Cahiers de la Revue Défense Nationale”.[1] Texten utgörs av referat av viktiga delar av respektive kandidats program; några kommentarer återfinns i fotnoter och i en kort sammanfattning.

Macrons program

Macrons presidenttid inleddes med en del tumult avseende försvarsmaktens personal, där han insisterade på att ”jag är er chef!”. Detta var naturligtvis helt sant, presidenten är överbefälhavare men blev ändå konstigt med tanke på att Macron inte hade någon som helst erfarenhet av försvaret. Efter att försvarschefen, Cema,[2] blivit utbytt har problemet försvunnit.

Världen kännetecknas nu, enligt Macron, av upprustning och motsättningar. Detta är särskilt tydligt vad avser ”espaces communes” d v s de globala allmänningarna (Global Commons): hav, rymd och cyberrymd; det moderna samhällets vitala artärer.

Frankrike, tillsammans med den absoluta majoriteten av FNs medlemmar, söker en multilateral ordning byggd på internationell rätt där användningen av våld är reglerad och överenskommelser respekteras. Samtidigt måste landet säkra sin suveränitet och sin strategiska autonomi i syfte att kunna göra sin röst hård med kraft.

Det aktuella försvarsbeslutet 2019–25 (loi de programmation) innebär att försvaret tilldelas 2% av BNP. Det är första gången som ett försvarsbeslut genomförs fullt ut, hävdar Macron.

Försvaret moderniseras nu och förmåga till innovation spelar här en central roll.[3]

Frankrikes suveränitet stöder sig på kärnvapenavskräckningens två komposanter: i oceanen (de strategiska atomubåtarna) och i luften (i flygvapnet och marinflyget på hangarfartyget). Dessa komposanter skall moderniseras så att de bibehåller sin operativa trovärdighet. Suveräniteten vilar också på Frankrikes autonoma förmåga till situationsanalys byggd på dess nationella underrättelsetjänst. Förmåga att förebygga kriser är en fundamental del av Frankrikes nationella och europeiska diplomati. Denna vilar på förband stationerade i Afrika och marinens närvaro på alla oceaner. Frankrike fortsätter att arbeta för en koordinering av europeiska förmågor i sådana insatser. Denna har börjat med en gemensam maritim närvaro i Guineabukten och Hormuz-sundet.[4] Macron hoppas kunna utvidga denna närvaro till andra områden som IndoPac.

Med tanke på den ökande konkurrensen på ”de globala allmänningarna” skapar Frankrike nu en organisation inom Marinen för att kunna intervenera under havet i mötet med aggressiva strategier typ ”Seabed Warfare”.  Frankrike stärker också cyberförsvaret och sin rymdstrategi. De franska ”ultramarina” territorierna – d v s de olika franska områdena utanför Europa – får härvid större betydelse.

Macron påminner vidare om de olika franska initiativen på försvarsområdet inom EU som den ”strategiska kompassen”.

Försvarets män och kvinnor står i nationens centrum. Macron understryker att ett ambitiöst program nu genomförs för att förbättra livssituationen för dessa och deras familjer.

Le Pen

Le Pen har traditionellt haft stort stöd bland vissa delar av Försvarsmakten – något hon tydligt spelar på. Hon har dock nyligen sett sig tvungen att dra tillbaka sitt tidigare stöd för president Putin.

Försvaret har reducerats under senare tids regeringar – såväl till höger som till vänster – hävdar Le Pen. Det är därför nu nödvändigt att återupprusta.

Denna återupprustning gäller naturligtvis landets kärnvapenavskräckning, fundamental för dess oberoende.

Vidare skall Frankrike göra stora investeringar avseende sin rymdbaserade underrättelseförmåga.

En försvarsöversyn skall genomföras tidigt för att förbereda ökad materielanskaffning (fregatter, strids- och tankningsflygplan, drönare, fordon för ingenjörstrupperna och artilleriet m m) så att materielen inte blir föråldrad. En andra axel är en utökning av övningarna samt internationella och nationella operationer (Opex resp. Sentinelle). Investeringar behöver göras avseende infrastruktur och övningarna måste bli längre och mer komplexa. En tredje axel är en substantiell ökning av budgeten för materielunderhåll. Vidare skall personalramarna utökas ordentligt samtidigt som att förmågan att ”vara och stanna” ökas. Detta är naturligtvis tvärt emot EU-rättens avsikter angående militär personals arbetstid, noterar Le Pen. Slutligen anser hon att mängden ammunition behöver ökas.[5]

För att stärka autonomin skall Frankrike lämna Natos integrerade samarbete. I ställer skall Frankrike skapa ett nytt samarbetsavtal med USA, öka dialogen med världens stormakter och skapa ett nytt samarbete med Storbritannien i Lancaster House-avtalets efterföljd. Däremot skall det strukturerade samarbetet med Tyskland avbrytas eftersom länderna har allt mer skilda åsikter avseende doktrin och industrisamarbete.

Enligt Le Pen behöver Frankrike också en ny strategisk tankeskola som kan analysera den nya geostrategiska situationen och därav dra innovativa slutsatser. Le Pen vill också återinföra de stora militära traditionerna (firandet av försvarsmaktens skyddshelgon…).

Le Pen avslutar att lista fyra (fast hon skriver tre) hävstänger för återupprustningen:

  1. En ny moralisk styrning som vittnar om nationens erkännande av Försvarsmakten
  2. En budget som motsvarar landets ambitioner (d v s enligt Le Pens program)
  3. En återgång till en ambitiös nationell försvarspolitik
  4. Stärka förmågan till export

Mélenchon

Hans rubrik sammanfattar väl hans program: ”Frankrikes intresse är att vara oberoende, alliansfritt … Fransmännens fred kostar detta!”: ”Varken Moskva, Washington eller Peking men Paris!”. Frankrike skall lämna Nato eftersom (bl a) USAs vänskap kräver underordning.[6] Frankrike är inte ett ”västland” utan ”universellt”.

Frankrike skall därför föra en ”alterglobaliserad” politik och bara försvara sina gränser och maritima områden. Samarbete skall sökas med de som vill tjäna det allmänna mänskliga intresset.

Ett nytt försvarsbeslut är nödvändigt anser Mélenchon. Det är uppenbart att rymden, cyberrymden och havet är områden där massiva investeringar är nödvändiga – exempelvis behövs en flotta av undervattensdrönare. Kärnvapenavskräckningen förblir en grundläggande förmåga men beslutet att bygga nästa generations strategiska atomubåtar bör analyseras noga.

När kärnvapenavskräckningen inte är tillräcklig eller inte är tillämplig måste Frankrike kunna möta en blandning av kriser och aggressioner inom och utom det europeiska Frankrike: en naturkatastrof, en epidemi, en cyberattack och/eller kränkningar av territoriet. Landet måste ha tillräcklig förmåga att ta emot för att därefter kunna avskräcka och möta!

Värnplikten skall återskapas, vilket skall leda till ett nytt tänkande avseende passivt massförsvar i fall av aggression. Det behövs två hävstänger: en egen försvarsindustri med hög förmåga och en upplyst befolkning som är beredd att möta (aggressioner mm).

En stark statlig styrning av försvarsindustrin skall skapa den nödvändiga massan och förmågan.

Medborgarvärnplikten kommer att ha en militär komponent för en del av åldersgruppen arton till tjugofem år, både pojkar och flickor, som inte kan utnyttjas i internationella uppgifter. Dessa skall vara frivilliga, inte bo i kasern och få en lön på 1 400 euro i månaden. De skall utgöra rekryteringsgrund för ett nationalgarde. Därigenom skall folket åter ta över försvarsfrågorna, vilket är ett nödvändigt villkor för demokrati. Den andra delen av åldersgruppen kommer att delta i en civil tjänstgöring inom de olika stora statliga tjänsterna, inklusive polisen, gendarmeriet, försvaret och polisen. Tillsammans kommer de att utgöra ryggraden i ett ”motståndskraftigt och återhämtande” samhälle där medborgare som ställs inför en kris inte står handfallna.

Pécresse

Titeln på hennes försvarsprogram är ”Gör Frankrike till en strategisk stormakt av första rangen!” Men, skriver hon, idag tittar Frankrike åt andra håll när världen återupprustar och ”makterna”[7] bygger ut sina intressesfärer!

Frankrike bör, ”så småningom” anordna en stor konferens om säkerheten, där EU, Ryssland och de berörda länderna från Atlanten till Ural deltar, i syfte att fastställa nya säkerhets- och försvarsgarantier.[8] Pécresse vill härvid inrätta en alleuropeisk organisation med ett europeiskt säkerhetsråd. ”Även om detta förslag uppenbarligen inte står på dagordningen med tanke på de pågående striderna, är det i hjärtat av den mörkaste tunneln som vi behöver se de mest effektiva lösningarna.”

Många avgörande beslut måste fattas under de första veckorna av den nya mandatperioden. Fler stridsflygplan måste beställas. Konstruktionen av ersättaren till hangarfartyget Charles de Gaulle skall fortsättas samtidigt som antalet hangarfartyg ökas. Frankrike kommer också att öka antalet fartyg av ”första rangen”[9] och regelbundet modernisera flottan för att leva upp till sin status som en stor sjömakt. Ett brett utbud av system av drönare på land, under vatten och på ytan skall utvecklas samtidigt som anti-UAV-system för land- och luftstridskrafter, med en balans mellan robusthet och högteknologi, anskaffas. Stridsvagnsflottan skall utökas och robotiseringen av landstridskrafterna genomföras. När det gäller militär rymdmakt kommer Frankrike att fortsätta att söka redundans med den civila rymdmakten och bl.a. utveckla rymdpatrullfarkoster. Slutligen kommer Frankrike att stärka de defensiva och offensiva cyberresurserna samt de mänskliga och tekniska resurserna hos underrättelsetjänsterna.

Kriget i Ukraina har visat på behovet av europeisk säkerhet. Denna bör vila på två pelare: Nato respektive ett europeiskt försvar. Det går inte att förneka att Frankrikes europeiska partners i första hand förlitar sig på Nato. Därför måste landet fortsätta att ingå i Natos integrerade ledning. Detta är ett viktigt medel för inflytande och interoperabilitet. Men att tillhöra Nato innebär inte underkastelse – Frankrike skall bara deltaga i operationer av betydelse för sin egen säkerhet. Det är också viktigt att europaförsvaret verkar för europeisk säkerhet.

Frankrike skall fortsätta sitt engagemang i Afrika.

Ett starkt försvar kräver en stark försvarsindustri. Pécresse lovar att uppmuntra innovation genom att underlätta förbindelserna mellan nystartade företag, stora koncerner och statliga aktörer. Hon lovar också att förstärka resurserna hos byrån för försvarsinnovation (AID) samt att göra rutinerna för offentlig upphandling mer flexibla genom förenkling av systemet för anbudsinfordringar.

Zemmour

I ännu högre grad än sina föregångare har den avgående presidenten, enligt Zémmour, ”spätt ut” Frankrikes makt och dess utrikespolitik i överstatliga institutioner och skapat en fransk diplomati som reducerats till sin europeiska dimension. Genom att underkasta sig Nato har Frankrike förletts att inte tillräckligt investera i sin försvarsmakt; men som de Gaulle har sagt: utrikespolitiken uttrycks av diplomatin och stöds av försvarsmakten.

Världshaven, och speciellt Frankrikes ekonomiska zon,[10] utgör ett koncentrat av geopolitiska utmaningar. Dessa inskränker sig inte till sjöröveri utan hotar direkt suveräniteten utanför Europa. Frankrike är en världsmakt och inte bara en europeisk sådan.

Frankrike skall lämna det militära samarbetet inom Nato och skall återta sitt militära oberoende. Detta innebär dock inte en geostrategisk isolering och landet skall kvarstå som medlem i alliansen.

Frankrike skall utveckla sin kärnvapenförmåga och det europeiska ledarskap som kärnvapenförmågan medför efter Brexit.

Landets militära förmåga skall öka med 30% och soldaternas status ska avsevärt förbättras. Stora moderniseringsprogram skall genomföras avseende såväl kärnvapenstyrkorna som de konventionella styrkorna. Kärnvapenavskräckningen, förmågan att ingripa var som helst i världen och prioriteringen av skyddet av hela Frankrikes territorium är pelarna i den försvarspolitik som Frankrike kommer att genomföra, enligt Zémmour.

Frankrike måste visa sin uppskattning av försvarets män och kvinnor. Deras löner skall ökas med 20% och deras levnadsförhållanden förbättras.

Försvarsmaktens sociala roll[11] skall ges större genomslag bl&nbsl;a genom att göra det möjligt för 10 000 unga, mot 1 000 idag, att genomföra frivillig militärtjänstgöring.

Vidare skall presidentens roll som överbefälhavare stärkas. Zémmour tror på de Gaulles iakttagelse i dennes bok Le Fil de l’épée [12] om vikten av att skapa ett gott förhållande mellan politik och militär. Zémmour lovar att följa denna linje med ”lojalitet och tacksamhet”.

Några iakttagelser

Läsaren noterar att ingen av de ledande kandidaterna överväger att skrota kärnvapenavskräckningen. Ett annat ledmotiv är vikten av de globala allmänningarna (Global Commons); dvs. havet, rymden och cyberrymden. Ett tredje är behovet av innovation och en stark försvarsindustri. Ett fjärde är behovet av att förbättra levnadsförhållandena för försvarets män och kvinnor. Alla dessa områden skulle förtjäna en större plats i arbetet med att stärka det svenska försvaret!

Det som verkligen delar kandidaterna är förhållandet till Nato. Synen att Nato-medlemskapet innebär en underkastelse i förhållande till USA är vanlig inom såväl den franska vänstern som högern. Samtidigt är det intressant att konstatera att de stolta planerna på ett europeiskt försvar nu har nedtonats; de har snarare ersatts av en betoning av franskt oberoende i försvarsfrågor.

Le Pens synnerligen skarpa uttalande gentemot Tyskland är också intressant. Den fransk-tyska axeln har annars länge varit ett viktigt politiskt ledmotiv i fransk politik. Men av kollegor har jag förstått att det finns en tydlig irritation speciellt avseende utvecklingen av nästa generationens stridsflyg. Vi får se om förbundskansler Scholz helomvändning i försvarsfrågan leder till en nytändning.

Slutligen är det intressant att se att de Gaulle fortfarande har en plats i fransk försvarsdebatt – åtminstone i den yttre högern.

Författaren är pensionerad kommendör och ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet och Kungl. Krigsvetenskapsakademien samt associerad ledamot av Académie de marine.
Foto: Shutterstock.com

Noter

[1] Cahier_Presidentielle-Enjeux_de_defense.pdf

[2] Chef d’État-Major des armées

[3] Ett speciellt centrum för innovation skapades 2018 och tillhör DGA, franska FMV.

[4] Sverige deltar inte

[5] EU-rätten vill att arbetstiden också inom Försvarsmakten skall begränsas till 48 tim. Detta är naturligtvis orimligt och har väckt mycket ont blod i Frankrike men, vad jag förstår, inte uppmärksammats i Sverige.

[6] Att Natos medlemmar är USAs ”vasaller” är ett vanligt retoriskt grepp

[7] Ett idag vanligt uttryck för att omnämna Ryssland, Kina och (?) USA

[8] Ett gammalt ryskt förslag

[9] Dvs. större stridsfartyg

[10] Världens största, 11,7 M. km2

[11] Efter en bok av marskalk Lyautey: Le Rôle social de l’officier. Försvarsmakten driver ett program, Dernière Chance – sista chansen, för pojkar och flickor med sociala problem och/eller problem i skolan.

[12] Svärdseggen på svenska

Mer av samma skribent