Författaren, generalmajor Berndt Grundevik, t h efter en flygtur med Jas 39 Gripen fört av chefen F 21 överste Carl Johan Edström. Foto: Jan Jönsson/­Försvarsmakten.

Författaren, generalmajor Berndt Grundevik, t h efter en flygtur med Jas 39 Gripen fört av chefen F 21 överste Carl Johan Edström. Foto: Jan Jönsson/Försvarsmakten.

av Berndt Grundevik

I juni 2015 fattade riksdagen beslut om förvarets inriktning för perioden 2016-2020. Alla som verkar i Försvarsmakten måste verka för att genomföra fattat beslut, oavsett vad vi anser om tilldelade ekonomiska resurser eller val av säkerhets- och försvarspolitisk inriktning.

Utöver genomförandet av 2015 års försvarsbeslut behöver Försvarsmakten (FM)  ytterligare blicka framåt och ta fram bra beslutsunderlag inför nästa försvarsbeslut. Utifrån nu gällande försvarsbeslutsperiod så antar jag att ett nytt försvarsbeslut behöver fattas av riksdagen senast i juni 2020 och därefter gälla i tidperioden 2021-2026.

Men det är också viktigt att ha ett tredje tankespår, en parallell planering, en s k omfalls- planering. Utifall omvärldsläget ytterligare skulle försämras och om våra politiker vill att Försvarsmakten skall utvecklas snabbare än tidigare fattade beslut, så måste FM ha en förmåga att snabbt omsätta ett sådant politiskt direktiv.

De sista 25 årens mycket snabba politiska förändringar, borde lärt oss att inte exkludera möjligheterna till negativa händelseutvecklingar oaktat om sådana för tillfället kan verka  mindre troliga/ rimliga. Händelserna för något/några år sedan på Krim, i östra Ukraina, ubåtskränkningarna i Stockholms skärgård, kränkningar i luftrummet, liksom att det nyligen (20 mars) genomfördes en omfattande cyberattack mot svensk media utgör tydliga signaler om att vi på intet sätt är vaccinerade mot antagonistiska hot.

I Svenska dagbladet 17 mars redovisades en SÄPO analys som klarade ut att ”det pågår ett psykologiskt krig mot Sverige från Ryskt håll”. Kedjan av händelser borde rimligen räcka som varningsklocka för beslutsfattarna.

I det senaste budgetunderlaget (BU 17, 2016-02-28) skrev Försvarsmakten (i den öppna delen) bl a följande om utvecklingen i vårt närområde och omvärden;

”Det säkerhetspolitiska läget i det svenska närområdet har under en tid förändrats och försämrats. Situationen är komplex och det går inte med säkerhet att förutse alla dess konsekvenser för Sverige och Försvarsmakten. Den långsiktiga omvärldsutvecklingen omfattas därmed av betydande osäkerheter. Vidare kan konstateras att synen på Rysslands politiska intensioner och därmed även synen på den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet är under förändring. Det går dock att identifiera tre faktorer som medför omfattande påverkan på den säkerhetspolitiska utvecklingen i Sveriges närområde;

  • Sänkt rysk tröskel för användandet av militärt våld
  • Ökad militär verksamhet i Östersjöområdet.
  • Ökad militärstrategisk betydelse av Sveriges närområde.”

Ovanstående om det säkerhetspolitiska närområdesläget indikerar behovet av förnyad analys rörande framtiden. En ny försvarsberedning och översyn av den tidigare säkerhetspolitiska bedömningen synes behövlig.

Försvarsbeslutet 2015 (FB 15)

FB 15 kan sammanfattas enligt följande;

  • Övergripande syfte: öka den operativa förmågan – i närtid.
  • Försvaret ska i första hand utformas för att kunna möta ett väpnat angrepp.
  • Det militära försvarets grundläggande uppgift är att verka krigsavhållande.
  • Från ett insatsförsvar till ett försvar som tydligare inriktas mot den nationella försvarsdimensionen. Därmed minskar handlingsutrymmet för deltagande i internationella operationer.
  • Samtliga stridskrafter ska bidra till att utöka och utveckla det nordiska och nordisk-baltiska samarbetet såväl som det bilaterala samarbetet med USA.
  • Mot bakgrund av utvecklingen i omvärlden har Gotland en särskilt viktig position, inte minst för kontrollen av sjö- och luftvägarna till och från Baltikum.
  • Uppgifter ska kunna lösas enskilt och tillsammans med andra myndigheter, länder och organisationer.
  • Försvarsmakten ska öka förutsättningarna för att Sverige ska kunna ge och ta emot militärt stöd som kan vara såväl indirekt som direkt.

Utöver ovanstående gavs inriktning att;

  • Civila myndigheter skall påbörja försvarsplanering.
  • Tilldela mer pengar (10.2 miljarder, där huvuddelen inriktas mot ökad övningsverksamhet) under försvarsbeslutsperioden. Detta medför att det årliga anslaget till Försvarsmakten från 2019 beslutades uppgå till ca 46 miljarder.
  • Under försvarsbeslutsperioden skall bl a följande viktiga materielsystem börja införas; 60 st JAS 39 E, jaktrobot Meteor, 2 st ubåtar typ Gotland halvtidsmodifieras och byggnation nästa generations Ubåt (2 st) inleds, leverans av nytt luftvärn (robotsystem 98) som ersätter det korträckviddiga robotsystem 70 och anskaffning av ett nytt medelräckviddigt luftvärnsystem som ersätter robotsystem 97 i luftvärnsbataljonerna inleds. Därutöver inleds renovering av stridsvagnar och stridsfordon samt anskaffning av nytt granatkastarsystem samt bataljonsartilleri till fem mekaniserade bataljoner påbörjas.
  • Satsningen på Gotland innebär bl a att 2018 skall stridsgrupp Gotland vara etablerad och finnas tillgänglig på ön (stridsgruppsledning om ett 10 tal officerare, ett stående mekaniserat skyttekompani om ca 150 soldater samt ett tidvis anställt stridsvagns kompani om ca 80 soldater). Därutöver etableras en framskjuten del för regional ledning om 6-8 officerare samt att hemvärnsbataljonen skall utveckla förmågan avseende indirekt eld genom att ett granatkastarkompani införs organisatoriskt.

Ovanstående är exempel på de plusfaktorer som regeringen med stöd av Moderaterna, Centern och Kristdemokraterna lyfter fram som resultatet av den politiska överenskommelsen våren 2015.

Dock skall vi komma ihåg att ”på andra sidan av myntet” finns en hel del tillkortakommanden i FB15 som inte får glömmas bort inför den framtida utvecklingen av Försvarsmakten. Det var mot bakgrund av dessa tillkortakommanden som Jan Björlund och Liberalerna inte ville delta i den politiska uppgörelsen inför FB 15. Låt mig uppmärksamma ett par av de största problemen som kvarstår efter FB 2015 som enligt min uppfattning måste hanteras i nästkommande försvarsbeslut 2020 eller helst tidigare!

  • Försvarets årliga anslag av statsbudgeten har varit stadigt minskande under de senaste 40 åren. För närvarande utgör försvarsanslagen ca 1 % av BNP. Inom ett par år (från 2018) bedöms denna siffra vara 0.98% enligt Riksdagens utredningstjänst (RUT).

Detta skapar inte bara minskad köpkraft hos försvarsmakten utan är i allra högsta grad också en fråga om politisk signaleffekt, d v s vad är landet Sverige berett att betala för att bidra till fred och stabilitet i sitt närområde?

Jämförelsevis låg försvarsanslagen från 1950 talet fram till mitten av 70 talet på ca 3.2% av BNP. Våra nordiska grannländer spenderar i dag mer av BNP till förvaret än vad vi gör. Norge 1.4%, Finland 1.4%, Danmark 1.3%, Polen 1.9% och Estland 2.0%.

  • Under lång tid har försvarsbesluten underfinansierats, d v s det finns en större politisk ambition än de medel som tilldelas. Detta gäller i allra högsta grad även FB 15. Förre ÖB, Sverker Göranson, redovisade tydligt och öppet under flera år behovet av att erhålla minst 4 miljarder (varav 2 miljarder för materiel) årligen i ökat anslag. Detta för att leva upp till den politiska inriktning som angavs i den försvarspolitiska inriktningen juni 2009.

I FB 15 uteblev i stort dessa 2 miljarder för materielinvesteringar. Ackumulerat under försvarsbeslutsperioden blir det ett underskott på minst 8 miljarder i nyanskaffning av materiel. Till detta belopp skall läggas summan för nyinvesteringsbehov i materiel som inte var finansierade efter 2009 år beslut! Många viktiga materielprojekt har fått skjutas på framtiden alternativ strukits från anskaffningsplanen.

De viktigaste frågorna inför framtiden

  • Det finns stora problem med personalförsörjningen. Regeringen har ansett att detta är så allvarligt att man fattade beslut om att tillsätta en speciell utredare (Annika Nordgren-Christensen) för att utreda i vilken omfattning man behöver ett modifierat system med plikt- personal för att fylla förbanden med den personal som på frivillig väg inte kan rekryteras. Det är bra att denna utredning är på gång och tar tag i personalförsörjningen avseende soldater och sjöman.
  • Tillgången på officerare är en annan mycket viktig personalförsörjningsfråga. Denna behöver tas på största allvar. Exempelvis behövs från de tre försvarsgrenarna närmare 200 kadetter/officers aspiranter (redovisar inte specialistofficers rekryteringen i detta exempel) in varje år. Av dessa lyckas FM rekrytera 110-115 st. Efter 3 års officers utbildning anställs  95-100 av dessa. Efter ytterligare 3 års tjänst i FM så har ett 30-tal slutat och kvar är  65-70 unga officerare. Detta innebär att i varje kull så saknas det efter 3 år 120-130 officerare. Med enkel matematik så innebär detta att under en 10 års period så uppstår ett stort underskott av officerare om FM inte lyckas vända den här trenden. Det pågår förvisso ett arbete för att hantera problemet men det behövs fler och kraftfulla åtgärder så att vi kan behålla denna kategori medarbetare.
  • Materielförsörjningen. Tillskjut behövda medel så att de idag beslutade krigsförbanden kan fortsätta sin utveckling utan att dras med stora materielbrister. Krigsförbandsövningar där förbanden saknar delar av sin organisatoriska materiel medför att vi har förband som inte kan uppfylla de grundläggande värderingskraven och därmed anses vara operativa. Till detta ska läggas det bristande förtroende inåt i organisationen som detta skapar.
  • Förmåga att stå emot hybrid krigföring (ex cyber, desinformation och psykologisk krigföring i olika former).
  • Luftförsvaret av befolkningscentra och viktiga samhällsfunktioner/anläggningar och områden är avgörande för fungerande funktionskedjor i samhället. Flygstridskrafterna är en viktig del i detta men som viktigt komplement så behövs markbaserade luftvärnsförband och organisatoriskt har vi bara två bataljoner vilket inte räcker till.
  • Stödet från och interaktionen med det civila samhället är helt avgörande för landets försvarsförmåga i kris och krig. Under efterkrigstiden byggde Sverige upp ett imponerande totalförsvarskonceptet. Det bedöms ta lång tid och kosta mycket pengar att återta del av den förmåga som vi en gång hade (exempelvis skyddsrum och skyddsmasker för hela befolkningen, genomtänkt och fungerande planering som övades kontinuerligt och återuppbyggda lager av olja för månad/månaders behov.)
  • Underdimensionerade lednings och logistik förband. 2004 ominriktades och dimensionerades försvaret för internationella insatser (2 större och 3 mindre). Den politiska ambitionen var att FM skulle ha förmåga att utomlands kontinuerligt kunna ha, i ett roterande system, upp till 2000 soldater/sjömän ute samtidigt. Detta medförde bl a stora förändringar för FM lednings- och logistik förband som dimensionerades till att stödja de internationella insatserna. Dessa förband behöver ses över organisatoriskt och snabbare tillföras den materiel som idag saknas.
  • Nato medlemskap eller inte. Oavsett uppfattning i sakfrågan så behöver detta grundligt diskuteras och utredas för att befolkningen skall få möjlighet att förstå fördelar respektive nackdelar med en NATO anslutning. Först därefter kan våra folkvalda politiker fatta ett beslut som möjliggör långsiktig stabilitet. Frågan är för viktig för att bara förlita sig på olika opinionsundersökningar samt allmänt tyckande.
  • Fortsatt utveckling av försvaret på Gotland. I grunden var FB 15 en viktig säkerhetspolitisk markering som gav förutsättningar för FM att påbörja återtagande av militär förmåga på vår största Ö. Operativ förmåga på och runt Gotland erhålls genom att alla stridskrafter och ett återskapat civilt försvar kan samverka och skapa gemensam operativ effekt.

Detta innebär nödvändigvis inte att alla enheter som har krigsuppgift på Gotland måste vara baserade där kontinuerligt.

I FB 15 går det att utläsa att några av fundamenten till ökad förmåga är att öka övningsverksamheten, tillfällig basering av FV resurser samt mer marin närvaro i farvattnen utanför Gotland. I grunden delar jag denna uppfattning.

Som tidigare beskrevs skall från 2018 några stationära mark resurser och viss ledning tillföras. Det är bra men enligt min uppfattning är detta bara första steget för att skapa relevant effekt. I nästa steg, som jag hävdar vara ett realistiskt förslag, bör det tillföras resurser såsom sjömålsrobotbatteri. Därigenom visar FM förmåga att från Gotland påverka en eventuell angripare över en stor del av Östersjön och därmed del av det operativa djupet. Därutöver bör nuvarande planerad del av bataljonstridsgrupp utökas så att den reellt blir en bataljonstridsgrupp med ingående system för indirekt eld och luftvärn..

” Kan vi försvara oss?”

Kungl Krigsvetenskapsakademiens rapport från 2012 ”Kan vi försvara oss?” är värd att reflektera över. Två, av många, intressanta slutsatser från denna rapport:

  • För få förband för att självständigt kunna ta upp ett försvar av territoriet, även vid ett mycket begränsat angrepp. 
  • Det är tveksamt om försvaret i en framtid har möjlighet att uppfylla de krav som ställs, framför allt avseende det nationella försvaret i ett säkerhetspolitiskt försämrat läge. För detta krävs det både en förstärkt budget och att vi på ett helt annat sätt än tidigare skapar operativa förmågor tillsammans med de länder vi uttryckt solidaritet med. Vi är i ett läge att antingen tillföra försvaret mer resurser eller minska vår ambition genom att ta bort operativa förmågor, alternativt göra en allmän ambitionsminskning.

I den fortsatta debatten är det viktigt att hantera ovanstående slutsatser och sätta dessa i relation till bedömd hotbild i tio- års perspektivet.

De politiska vägvalen

För att den operativa förmågan inte skall nedgå efter 2020 så behöver våra politiker överväga fyra övergripande handlingsalternativ inför nästa försvarsbeslut;

  1. Tillföra mer pengar, främst till anslaget materielanskaffning.
  2. Besluta att ytterligare utveckla/organisera fler krigsförband.
  3. Förändrat operativt uppträdande exempelvis anskaffa egna kryssningsmissiler och landbaserad sjömålsrobot. Detta skapar ny förmåga att slå på motståndarens operativa djup vilket bidrar till offensiv kapacitet och bättre tröskel effekt. Ytterligare ett exempel är att utveckla vår förmåga att bättre kunna hantera hybridkrigföring (exempelvis cyber attacker eller psykologisk krigföring).
  4. Överväga NATO medlemskap.

Det handlar således om bidrag till ökad operativ effekt och därmed ökad tröskeleffekt för att bidra till fred och stabilitet i vårt närområde. Ytterst handlar det om att försvara vår demokrati, vår kultur, miljön och våra värderingar.

Frågan är vilken politisk risk som riksdagen är beredd att ta i en säkerhetspolitisk omvärld som kännetecknas av att vara försämrad, komplex, osäker och med en sänkt rysk tröskel för användandet av militärt våld?

 
Författaren är generalmajor och ledamot av KKrVA