Utvecklingen kring Ukraina går i fortsatt högt tempo sedan gårdagens inlägg. Den avsatte presidenten Viktor Janukovitj höll en presskonferens i Ryssland, president Putin talade med de viktigaste europeiska ledarna i telefon och president Obama gjorde ett kort uttalande som omedelbart kritiserades för undfallenhet. Under tiden strömmade ryska förband in på Krimhalvön via havet och luften.
Mycket att reda ut således.
Vi börjar på marken, där de lokala styrkeförhållandena kan växlas in i strategiska fördelar – om de är tillräckligt ojämna. Detta håller just nu på att ske.
2010 förlängdes det tidigare avtalet kring Svart havsflottans basområde på Krimhalvön. Det medger att Ryssland kan stationera upp till 25 000 man i Sevastopol, Theodosia och Mikolajow, 388 örlogsfartyg (varav 14 ubåtar) och 161 flygplan och/eller helikoptrar på Hvardiis’ke och Kacha – flygplatser som normalt är under ukrainsk kontroll.
Förbanden vi kunde se igår ta kontroll över de största flygplatserna Belbek (militär) och den internationella utanför Simferopol verkar vara en blandning av underättelseförband och privata militära företag – som ju naturligtvis inte räknas in i nivåer och gör att man på typiskt Pravdamanér kan hävda att ”inga ryska trupper finns vid X”.
Eftersom begreppet ”säkerhet” kan användas vitt och brett är det väldigt svårt att fastslå om och när Ryssland bryter mot avtalet. Är förekomsten av personal vid förvaltningsbyggnader ett sätt att se till att funktionalitet med olika tillstånd för Svarta havsflottan fungerar? Eller är det för att skydda rysk samverkanspersonal? Eller är det ens ryska förband som gör detta?
Stridsberedskapen vid de ryska förbanden och annan personal har hittills hursomhelst varit förhållandevis måttlig. CNN:s upphetsade bilder från i natt på ryska ”stridsvagnar” var bilder på den amfibiska bandhaubitsen 2S1 med 122 mm kaliber. Det är sedvanlig rysk taktik att låta dessa gå fordonsmarsch, eftersom vagnarna både kan skjuta indirekt och direkt eld.
Avtalsförlängningen som gäller fram till 2042, med option till 2047, ratificerades av de bägge parlamenten strax efteråt och är giltigt. Men, det finns i den ukrainska konstitutionen en artikel som förbjuder utländska baser och en artikel som tillåter det temporärt. För att undanröja konflikten måste presidenten eller regeringen göra en appell till Konstitutionsdomstolen som då kan pröva denna och meddela utslag.
Så långt Ukrainas konstitution, jag vet inte hur den ser ut när det gäller undantagslagar. Det går ju tänka sig att de nya makthavarna helt sonika säger upp avtalet, men de yttre, strategiska styrkeförhållandena är emot de nya makthavarna i Kiev.
Väst kommer inte att gripa in militärt på Ukrainas sida, eftersom befolkningarna är krigströtta, den militära förmågan exklusive USA är för låg och det ryska intresset för starkt. Om du tar en linjal och mäter avståndet mellan Moskva och Damaskus och sedan jämför med avståndet till Kiev, så får du en skattning av hur långt Ryssland är beredda att gå.
Därför är president Obama noga med att inte sätta upp några röda linjer igen, som vid överträdelser skulle innebära en ytterligare försvagning av trovärdigheten. Nu använde president Obama begreppet ”uncontested arrival”, vilket påminner om våndan kring etiketten på statskuppen av den egyptiska militären. Användandet av ord kan förbinda statsledningar till agerande eller innebära automatiska åtgärder föreskrivet i lagar.
…..
Jag hade förmånen under min tjänstgöring vid Försvarshögskolan för cirka tio år sedan att flera gånger gå i befattning som Röd Befälhavare på de största stabs- och ledningsövningarna som Försvarsmakten hade under dessa år. Informationsoperationerna var alltid lika spännande att utforma och roliga att genomföra.
Det är uppenbart hur Ryssland nu dikterar hela skeendet när det gäller de psykologiska operationerna. Hela världen, till och med USA:s president, måste förhålla sig till när rysk diplomati och militära dispositioner skär in på Krimhalvön balanserande på gränsen mellan juridiska avtal och masspsykologin.
Med en kraftig förstärkning i basområdet kommer Ryssland tillsvidare att influera hela Krimhalvön och bortom. Dessutom har man stöd i det ekonomiska beroende som finns på Krim av baserna. Många människor får sin utkomst från dessa och nu är det ytterligare 7000 -8000 trupper (+ civila adminstratörer?) som ska försörjas. Bedömningarna före revolten bröt ut låg på att Svarta havsflottan hade 17 000 – 18 000 stationerade i området, så mina pengar går på att Ryssland kommer att hålla sig under taket om inget oväntat sker.
……
Kievs enda chans att hålla ihop detta är att arbeta genom det ukrainska folket, det har Ryssland mycket svårare att kontrollera. Problemet är att ekonomin antagligen kräver drastiska omstruktureringar som kan späda på folkligt missnöje. Ryssland har dessutom möjligheter att förvärra sådana plågor med strypning av gasleveranser och tullar/handelsförbud när det gäller import av ukrainska varor.
Särskilt svårt att hantera konsekvenserna av sådana åtgärder kommer det av vara i områden, där etniska ryssar är i minoritet. Precis som jag skrev igår, så är den mest sannolika av de farliga utvecklingarna att Ryssland intervernerar för att skydda dessa. Att de nya styrande i Krimregionen har begärt ryskt skydd är mycket illavarslande. Vi riskerar att få ett nytt Abchazien på Krimhalvön eller ännu värre, ett Kosovo.
Vad ska omvärlden göra om Krims befolkning, där c:a 6 av 10 är ryssar, i ett val om en månad (30/3, enligt nya uppgifter) röstar för att utträda ur Ukraina? Kommer det sen också att följas av att ryssar i Narvaområdet, Estland vill ha beskydd? Eller det omvända, att ryssar i Kaliningrad vill bli självständiga från centralmakten, och till och med ansluta till Tyskland?
En del av det vi ser på Krim kring detta är spel som syftar till att sätta press på Ukraina och omvärlden att tillmötesgå ryska intressen. Men, den stora frågan är om vi har äntrat en instabil period i europeisk politik, där starka nationalistiska, minoriteter utträder ur statsbildningar och bildar nya. Skottland, Katalonien, områden på Balkan, Ungern med flera.
Försvarsberedningens rapport, dagen efter Krimomröstningen, överlämnas till försvarsminstern den sista mars. På lediga stunder under det hårda arbetet för leverans rekommenderar jag beredningens ledamöter att läsa Strindberg:
Ett drömspel
Grymt bra sammanfattning!
och det är väl Putin som är drömmaren i detta spel antar jag…
”…ett medvetande står över alla, det är drömmarens; för det finns inga hemligheter, ingen konsekvens, inga skrupler, ingen lag.”
Det är mycket lätt att dra ihop några tusen ryssar att vifta med flaggor och begära ryska pass i Estland (Narvaområdet) och Lettland (sydöstra delen). Det scenariot bekymrar våra baltiska vänner. Ställer då NATO upp med styrkor? Ställer Sverige upp enligt solidaritetsförklaringen?
Tycker Putin har tappat omdömet helt och hållet. Är målet att återupprätta det sovjetiska imperiet? Då måste NATO/EU höja beredskapen avsevärt. Lämpligen bör USA, alla EU-länder inklusive Sverige avbryta pågående nedrustning.
Putin har varit väldigt öppen med att han ser Sovjetunionens fall som en av de värsta katastroferna i Rysslands historia; att han vill återta makten över vad han anser vara Rysslands naturliga maktsfär borde inte överraska någon.
Det är vad han har hållit på med ända sedan han blev president första gången.
I all den olycka de senaste dagarnas utveckling innebär, inte minst för det Ukrainska folket, finns det från en svensk försvarsväns synpunkt en aspekt som kan bli konstruktiv.
I ett tidigare inlägg kring möjliga scenarios som kunde leda till en mer allmän uppslutning kring försvaret från våra politikers sida menade jag att det som skulle kunna skapa en sådan uppslutning är att något tillräckligt otrevligt händer på lagom avstånd från Sverige.
Det vill säga inte konflikt e.g. mellan Kina och Japan om några öar, för långt bort för att verkligen engagera, eller att något sker i Litauen eller Lettland, allt för nära för att vi skall hinna (eller våga) göra något.
Det som nu sker i Ukraina och mer specifikt på Krim är tillräckligt otrevligt och samtidigt på sådant avstånd att vi sannolikt kommer att både hinna och vilja agera.
Ett scenario där etniska ryssar i Baltikum ”måste skyddas” innebär sannolikt, även för Reinfelt och Borg, en insikt om att ett ryskt påstående om att vi inte kan uppfylla våra folkrättsliga förpliktelser som neutrala kan bli reellt.
Som ex. att påstå att vår förmåga att skydda legitima Ryska intressen kring Northstream och Gotland är otillräcklig. Ryssland kan härmed söka folkrättsligt stöd för hjälpa oss med detta och ”låna” Gotland en tid. Detta utan att vi kan motsäga detta med kraft om vi inte ökar våra trösklar nationellt och inte minst på Gotland.
När Fälldin sa ”håll gränsen” till ÖB, i klartext så att Sovjet hörde tydligt, hade han e.g. en arsenal av sjömålsrobotar och 1a attack eskadern på Såtenäs som stöd. Våra politiker och vi som valmanskår har nu valt bort den frihet att agera ett sådant stöd kan ge. Det är nu dags att återskapa denna frihet.
Per Tengblad