Idag skriver jag på DI Debatt om behovet av omtag i försvarspolitiken.

Vi har kunnat se skeendet komma under en period av år innan Ryssland torpederade Fredshandelsdoktrinen i säkerhetspolitiken. Den utgår från att länder som handlar med varandra inte kommer i väpnad konflikt med varandra. En sympatisk teori, och jag är precis som de allra flesta för handel med omvärlden. Den är ett fundament för svensk ekonomi, men också upplevelser och kontakt med andra.

När det gäller säkerhetspolitiken bortser teorin dock från att det kan finnas starkare intressen för stater, eftersom världens beslutsfattande fortfarande till del styrs av passion och vad vi upplever som irrationalitet. Egentligen begravdes teorin när andra världskriget startade. Tyskland var nämligen en av Storbritanniens viktigaste handelspartner, men sympatiska tankar tar vi gärna till oss och därför återuppstod den ännu en gång.

Den andra delen av artikeln handlar om att Ryssland nu avslöjat (igen) politisk vilja att använda militära maktmedel i stor skala som led i statskonsten. De har denna gång överlistat det västliga underrättelsesystemet genom ett dolt förberett strategiskt överfall. Det är säkert så att man enstaka dygn före inmarschen på Krim anade vartåt det barkade, men den förvarningstiden är alldeles för kort för stora beslut som avskräcker.

Det är inget att skämmas för, ibland blir man överlistad. Brottslingar överlistar polisen med jämna mellanrum för att ta ett exempel. Det positiva är att man kan utvärdera och förändra sitt system inför framtiden. En hel del av underrättelseförmågorna är taktiska och bygger upp en bild underifrån från myriader av detaljer. På den strategiska nivån får dock makrotalen och doktriner större betydelse. Hur mycket rustar man? Vad satsar man på? Vad säger man?

Den avslutande delen handlar om att vi måste förändra vår försvarspolitik. Försvarsministern, vars klokskap jag inte betvivlar, har sannolikt gjort bedömningen att en tidigareläggning av IO 14 (justering till ursprungsplanen) är det som är det politiskt möjliga – och det är säkert helt rätt. Inom regeringen finns ingen aptit på stora kursomläggningar, och från regeringsalternativet finns det heller inget större tryck.

Vad jag försöker beskriva i Dagens Industri är att göra det politiskt nödvändiga. Försvarsreformen går på kryckor, behoven som styr dimensioneringen av försvaret kan inte längre utgå från internationella operationer och incidenter. Vi måste höja förmågan rakt av, för att bidra till stabilitet i vårt närområde – annars kommer tomrummet att fyllas av andra.

Det är inte endast den expansiva grannen, som dessutom råkar vara en stormakt, som gör att vi måste fundera på riskpremien. Händelseutvecklingen i Ukraina kan också bidra till en plötslig implosion med stor oreda. Det är osäkerheten och risken för destabilisering i regionen som vi måste ha en militär förmåga för i syfte att skydda vår politiska beslutsprocess.

Vi måste hjälpa Försvarsberedningen att ta plats vid det allmänpolitiska bordet. Det är ett stort ansvar som åvilar Försvarsberedningens ledamöter, och de kommer att få svara för sig var och en när framtiden anländer till perrongen.

P.S Under dagen kommer förhoppningsvis Korridoren i Kaliningrad ut som e-bok. D.S

Mer av samma författare