Idag skriver jag på DI Debatt om behovet av omtag i försvarspolitiken.
Vi har kunnat se skeendet komma under en period av år innan Ryssland torpederade Fredshandelsdoktrinen i säkerhetspolitiken. Den utgår från att länder som handlar med varandra inte kommer i väpnad konflikt med varandra. En sympatisk teori, och jag är precis som de allra flesta för handel med omvärlden. Den är ett fundament för svensk ekonomi, men också upplevelser och kontakt med andra.
När det gäller säkerhetspolitiken bortser teorin dock från att det kan finnas starkare intressen för stater, eftersom världens beslutsfattande fortfarande till del styrs av passion och vad vi upplever som irrationalitet. Egentligen begravdes teorin när andra världskriget startade. Tyskland var nämligen en av Storbritanniens viktigaste handelspartner, men sympatiska tankar tar vi gärna till oss och därför återuppstod den ännu en gång.
Den andra delen av artikeln handlar om att Ryssland nu avslöjat (igen) politisk vilja att använda militära maktmedel i stor skala som led i statskonsten. De har denna gång överlistat det västliga underrättelsesystemet genom ett dolt förberett strategiskt överfall. Det är säkert så att man enstaka dygn före inmarschen på Krim anade vartåt det barkade, men den förvarningstiden är alldeles för kort för stora beslut som avskräcker.
Det är inget att skämmas för, ibland blir man överlistad. Brottslingar överlistar polisen med jämna mellanrum för att ta ett exempel. Det positiva är att man kan utvärdera och förändra sitt system inför framtiden. En hel del av underrättelseförmågorna är taktiska och bygger upp en bild underifrån från myriader av detaljer. På den strategiska nivån får dock makrotalen och doktriner större betydelse. Hur mycket rustar man? Vad satsar man på? Vad säger man?
Den avslutande delen handlar om att vi måste förändra vår försvarspolitik. Försvarsministern, vars klokskap jag inte betvivlar, har sannolikt gjort bedömningen att en tidigareläggning av IO 14 (justering till ursprungsplanen) är det som är det politiskt möjliga – och det är säkert helt rätt. Inom regeringen finns ingen aptit på stora kursomläggningar, och från regeringsalternativet finns det heller inget större tryck.
Vad jag försöker beskriva i Dagens Industri är att göra det politiskt nödvändiga. Försvarsreformen går på kryckor, behoven som styr dimensioneringen av försvaret kan inte längre utgå från internationella operationer och incidenter. Vi måste höja förmågan rakt av, för att bidra till stabilitet i vårt närområde – annars kommer tomrummet att fyllas av andra.
Det är inte endast den expansiva grannen, som dessutom råkar vara en stormakt, som gör att vi måste fundera på riskpremien. Händelseutvecklingen i Ukraina kan också bidra till en plötslig implosion med stor oreda. Det är osäkerheten och risken för destabilisering i regionen som vi måste ha en militär förmåga för i syfte att skydda vår politiska beslutsprocess.
Vi måste hjälpa Försvarsberedningen att ta plats vid det allmänpolitiska bordet. Det är ett stort ansvar som åvilar Försvarsberedningens ledamöter, och de kommer att få svara för sig var och en när framtiden anländer till perrongen.
P.S Under dagen kommer förhoppningsvis Korridoren i Kaliningrad ut som e-bok. D.S
Johan, du går från klarhet till klarhet och bidrar till en värdefull intelligenshöjning i försvarsdebatten. Du är min hjälte för dagen!
”en tidigareläggning av IO 14 (justering till ursprungsplanen) är det som är det politiskt möjliga”
Det är väl ändå inte möjligt? Som att idag försöka tidigarelägga den buss som skulle ha gått igår…
”Det är inte endast den expansiva grannen, som dessutom råkar vara en stormakt, som gör att vi måste fundera på riskpremien. Händelseutvecklingen i Ukraina kan möjligen också bidra till en plötslig implosion med stor oreda. Det är osäkerheten och risken för destabilisering i regionen som vi måste ha en militär förmåga för i syfte att skydda vår politiska beslutsprocess.”
Klockrent!
Kan bara instämma i ovanstående lovord
Vi får hoppas att Försvarsberedningens ledamöter nu inser att de kommer att få svara för sig var och en i en kanske ganska nära framtid
I en inte alldeles för avlägsen dåtid så kändes det nog som de beslut vi baserade vår försvarspolitik på aldrig skulle komma att bli synade
Det måste vara en ganska jobbig omställning för Försvarsberedningens ledamöter
Mycket bra skrivet! En välkommen debatt som säkert bara har börjat.
Jag vill påstå att det som den välkände underrättelseteoretikern R.Betts skrev i sin bok Surprise Attack (1982), stämmer väl med det du förmedlar avseende den exekutiva ansvaret kopplat till försvarsförmåga.
”[]In short, the primary problem in major strategic surprise is not intelligence warning but political disbelief”,s 18.
Kopplat till detta så kan den försvarspolitiska och utrikespolitiska dissonansen i Sverige vara kopplat till utrikesministerns och ledamoten Carl Bildts anförande inför Akademien 4. december 2013.
-Kunskaper-
[] ”Att andra länder satsar på samordnade politiska och militära underrättelsetjänster är någonting vi har anledning att reflektera över. Jag tror också att det vore klokt att inom regeringskansliet under kommande år ge de samlade säkerhetsfrågorna en tydligare ställning”.
Ett förhållande som Stig Ekman (1974 års underrättelseutredning (SOU 1976:19)/fem kriser under kalla kriget (2000), uttryckte som;
”Förhållandet kan uttryckas så att UD har resurser för att ge politisk förvarning. Den militära underrättelseorganisationen är däremot främst dimensionerad för att ge militär förvarning”.(s.214)
Att vi under en förändrad säkerhetspolitisk bild, känner att UD och FÖ förmedlar två nyanser av läget är därför naturligt. Det är delvis knutet till respektives myndighets funktion som underrättelseorgan för staten och att perceptionsförmågan för staten därmed har två Hugin & Munin i UD och FÖ (FM) som är uppdelade i två yrkesgrupper (Diplomater/Tjänstemän -/- Militärer/Analytiker), två vetenskapliga fält (Statsvetenskap -/- Krigsvetenskap) och två myndigheter.
Hur stor styrketillväxt är nödvändig för att vara avskräckande, eller som Wiseman skriver, ha en tröskeleffekt?
Det tråkiga är att Ryssland har bevisat att strategiskt överfall fungerar ganska bra, trots eventuell underrättelsevarning för ett dylikt.
Frågan är, ska vi utbilda personal från noll med början från GMU/KMU, eller varför inte göra någon form av uppdaterad kombattant/IKFN-utbildning av befintlig personal. Trots allt så borde en sådan utbildning inte kosta många veckor, och det skulle leda till att DAGENS personal skulle kunna verka relativt snabbt vid behov. Hur många militärer finns det på HKV, FMV, FOI, FHS, Karlberg, Livgardet, Uppsala, Linköping? Inte så att jag menar att precis alla skulle utbilda sig för en beredskapsuppgift. Men ärligt talat så blir en femårig produktionsplan ganska irrelevant, OM vi skulle behöva skydda Sverige HÄR och NU.
Bara en reflektion.
mvh
Stasmannen