I förgår arrangerade Folk och Försvar sitt seminarium om Försvarsberedningens rapport i Myntkabinettet, där jag gjorde en kritisk granskning av resultatet. (Jag talar i del 1 efter c:a 48 min).

Inte för att det saknades ljusglimtar. Omvärldsanalysen höll en god klass i nästan alla avseenden och med mycket skarpa skrivningar om Rysslands beteende. Förslaget om en ny grundutbildning skapar en handlingsfrihet för framtiden samtidigt som frivilligförsvaret får fortsatt prövotid med fullt fokus. Du kan läsa mera om detta i det nya numret av Officerstidningen, där jag på sidan 26-28 också kommenterar rapporten.

Sen menar jag att det är lite synd att det ska krävas en beredning för att komma fram till en förtätning av besättningar hos våra fartygs- och flygförband för att öka användandet och uthålligheten hos dessa. Det borde Försvarsmakten infört för länge sedan.

Mycket av min kritik var riktad mot allmänpolitiken och försvarets plats i det allmänna medvetandet. Många av förslagen och skrivningar i analysen visar att våra försvarspolitiker i det mesta förstår sitt område, men partierna vill inte betala vad det kostar. Det finns dock några områden som beredningens ledamöter själva bär ett större ansvar för, vilket jag pekade ut på seminariet. Mitt bildspel hittar du här.

………………

Ensamma jämte andra

Vår grundläggande hypotes är att vi ska möta kriser tillsammans med andra och att inget angrepp kan ske mot oss isolerat. Men, konsekvensen av detta är att alla andra också är upptagna med sina resurser för att slå vakt om sina utsatta områden.
Europa har i praktiken ingen expeditionär förmåga, vilket blev pinsamt synligt i Libyen och Mali. Stormakterna Storbritannien och Tyskland klarar om fem år av att sätta in varsin förstärkt brigad med kort varsel i norra Europa.

Det gör att det ytterst är USA som garanterar säkerheten i den här delen av världen. Det går tre Europa på ett USA i militära utgifter. Innebörden av detta är att det är relationen till USA som är den centrala frågan. Ska vi managera den genom NATO när det gäller den hårda säkerheten? Eller bilateralt eller ska vi inte ha någon?

Ytterst är det svenska folket som avgör detta, men en sak vet jag och det är att om går in svag i en relation, så blir den ojämn. Vill USA hjälpa någon som de kanske uppfattar knappt vill hjälpa sig själv?

Sen reaktion, svag signal

Med den ekonomiska utveckling som presenterades i samband med rapportens framläggande, dvs regeringens förslag från 22. april, så kommer tillskotten sent. I den graf som jag presenterade på seminariet hade jag tagit bort de 500 MSEK årligen som regeringen vill omfördela från det internatinella anslaget till de andra anslagen för Försvarsmakten.

Ett försvar i användning utomlands ger utomordentligt värdefulla erfarenheter för uppbyggnaden av försvaret på hemmaplan. Så hette åtminstone förut. Dessutom är det ett viktigt inslag för att rekrytera och behålla de anställda soldaterna och sjömän.
Jag har aldrig hört talas om någon familj som fått mer pengar genom att ta hem dottern från ett college utomlands och istället betala samma terminsavgift i Sigtuna.

Jag drog dessutom av de 100 MSEK i ytterligare effektivisering av myndigheternas verksamhet som regeringen la fram när den presenterade sina förslag i Vårändringspropositionen, sammanlagt 600 MSEK avdrag i politikens ekvation alltså.

Det är stor risk att omvärlden och försvarets anställda uppfattar verkligheten på samma sätt som jag. Försvaret börjar få större tillskott från 2018, trots de ekonomiska prognoser om underskott som presenterats tidigare. Mindre här och nu, fast det är nu som Ryssland utmanar säkerhetsordningen i Europa.

Klen uthållighet

Enligt rapporten vill man satsa på en uppbyggnad av det civila försvaret som ska ha en uthållighet i krig på 5-10 dagar i ett första steg. Förbehållet är dock att det ska ske med ”befintliga resurser”. Uthålligheten taktar illa med de 2-3 veckor det tar att förstärka det nordiska-baltiska området från NATO i händelse av en allvarlig konfrontation.

Analys av styrkejämförelser saknas

Beredningen skriver förvisso både om militärreform och informationskrigföring, men någon analys av styrkeförhållanden sker inte över tiden. Vad innebär det för oss om Ryssland år 2020 kan ställa 2.5x dagens brigader på fötter inom en månad i det västra militärdistriktet? Vad innebär den stora satsningen på subversion, desinformation och propaganda och hur möter vi den? Ska vi ha flera förband som kan genomföra en okonventionell krigföring?

Paradigm om osannolikt angrepp kvar

I rapporten finns formuleringen:

”Ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt.”

Jag reste frågan om detta alltjämt är riktigt. När SÄPO presenterade sin årsrapport 2013 i april använde man uttrycket:

”de simulerade flygattackerna mot Sverige”

Denna övning skedde ju bara mot Sverige, så vitt vi har kunskap om. Dessutom var den helt oprovocerad.

Det hänger ihop med två saker till. SÄPO talar också om att Ryssland köpt in stora mängder kartor över specilellt känsliga områden. ”Stora mängder” indikerar för mig att det inte är fråga om ett krigsspel i den ryska generalstaben, utan planläggning åtminstone ett par nivåer ned i systemet. Med tanke på den ringa tillgången till kartor i ryska förband i normalfallet är det en allvarlig indikation.

SÄPO gör bedömningen att det handlar om krigsförberedelser eller för att kunna hota med användningen av militärt våld. För att ett hot ska ha någon form av trovärdighet måste det finnas en viss sannolikhet att hotet kan verkställas.

Jag menar att kombinationen av ett isolerat, oprovocerat övningsanfall mot Sverige och SÄPO:s övriga uppgifter visar att ett enskilt militärt angrepp mot Sverige inte längre är osannolikt. Det är förvisso en väldigt liten sannolikhet, men den finns där sedan långfredagen förra året.

Inte finansierat

Detta är en fortsättning på punkten om den sena reaktionen. Politiken försöker få oss att tro att X > X. Talet är stort, men det reella innehållet betydligt mindre.

För att fullfölja 2009 års inriktningsbeslut, så gör myndigheterna FOI och Riksrevisionen bedömningen att det sammanlagt saknas 45-70 Mdr SEK under kommande tioårsperiod. Försvarsmaktens bedömning ligger mitt emellan, cirka 58 mdr om vi adderar de underlag som myndigheten lämnat in.

Egentligen är behoven mycket större än så, eftersom beredningen föreslår fler flygplan och uppgradering av en ubåt och två luftvärnsbataljoner och inköp av flera olka kvalificerade robotar. Min uppskattning är att det handla om ett merbehov på 15-20 Mdr SEK under en tioårsperiod utöver det som ligger i planeringen idag för att verkställa 2009 års beslut.

Dessutom tillkommer konsekvenserna av den schweiziska folkomröstningen. Detta samarbetsprojekt skulle spara pengar var den goda intentionen. Jag vet inte vad nu pålagda utvecklingskostnaden kan vara för detta, men hypotetiskt antar jag cirka 10 Mdr SEK för tio år. Om vi räknar lågt med beredningens förslag (15 Mdr) och de hypotetiska 10 Mdr ovan, så skulle merbehovet vara 83 Mdr SEK 2015-2024.

Politiken skjuter nu till drygt 27 Mdr SEK, varför den strukturella obalansen snarare kommer att förvärras. Vad som är ännu värre är att finansieringen saknas i stor utsträckning. Regeringen skriver i sitt underlag att:

”Ytterligare finansieringsförslag bedöms behövas för perioden efter 2018”

Jag prolongerar därför tills vidare de 1200 MSEK man har för 2018 minus bokföringsmanövrarna man ägnar sig åt.

Jag framhärdar nämligen i denna uträkning och drar bort de omfördelade 500 MSEK från det internationella anslaget och myndighetseffektiviseringen på 100 MSEK som så kallad satsning och finansiering. Här är regeringens underlag från 22. april och här är mina uträkningar:

Bild1Försvarsekonomi 2015-2024

Det måste vara en tröstlös uppgift att vara ÖB emellanåt.

Styrketillväxt ogenomförbar

1939 hade vi två stora problem. Vi hade en låg materiell kvalitet och brist på träning. Det tog minst fyra år att få en godkänd krigföringsförmåga. Att vi ändå kunde göra det berodde på att vi hade en stor organisation.

Det har vi inte idag. Vi har nästan bara infrastruktur för utbildning för det som krävs för den beslutade organisationen. Vi har därmed inga extra instruktörer heller eller extra materiel. Personalförsörjningen är för svag och det finns knappt några reserver. Beredningen skriver om förbandsreserven om fyra mekbataljoner som tre år efter beslut ska finnas gripbara. Det otroliga är att någon planering för hur reserven ska uppnå förmåga till väpnad strid får inte ske utan särskilt beslut!

Militärt vakuum Gotland

Jag har ju en känd ståndpunkt i frågan. Om vi skulle uppträda på Gotland har vi bara en rudimentär infrastruktur att stödja oss på. Vi måste alltå vara expeditionära inom vårt eget land numera.

Vi ska också genomföra en icke samövad överskeppning i ett osäkert läge, vilket kommer att binda upp mycket resurser från flottan och flygvapnet för att skydda denna och vi riskerar att lägga en självupplevt eskalationsbeslut hos vår egen politiska ledning i händelse av en kris i området.

Om vi har en kvalificerad hemvärnsbataljon på Gotland krävs det tre bataljoner fallskärmsbataljoner/marininfanteribataljoner för att slå ut denna med flygunderstöd. Då skulle det krävas nio bataljoner för att slå dessa, överskeppningsrisken oräknad.

Allt vi gör och inte gör på Gotland studeras noga. Det går att ställa sig frågan hur det uppfattas i Moskva när vi låter tyska fallskärsmförband hoppa över ön istället för våra egna som skedde förra året. Det får inte finnas några frågetecken i omgivningen kring vår beslutsamhet. Tyvärr visade det sig under den andra delen av seminariet att just detta hade uttryckts från någon/några av de baltiska staterna bland annat under Försvarsberedningens resor.

………..

Bild1Svensk försvarspolitik mot 20-talet

Eskapism är alltså min prognos för svensk försvarspolitik mot 20-talet. Att sätta maximala politiska mål som fred och säkerhet/ Hela landet ska försvaras utan att avdela resurser för detta är i denna tid inget annat än en form av verklighetsflykt.

Det har skett en allvarlig försämring av det säkerhetspolitiska läget i Europa som riskerar att både bli varaktig och att förvärras. Den som gör anspråk på att se till allmänintresset och ta ansvar för skötseln av rikets affärer och svenska folkets säkerhet måste stärka försvarsförmågan betydligt mer.

Glad Nationaldag!

Mer av samma skribent