Karlis Neretnieks kommentarer till Försvarsberedningens betänkande i samband med Kungl Krigsvetenskapsakademiens sammankomst 10 sep 2014

Vi kan konstatera att våra försvarsberedningar har otur. Georgien 2008. Nu Ukraina 2014.

Det som slår mig mest i betänkandet är diskrepansen mellan analys och föreslagna åtgärder.

En i huvudsak god analys där slutsatserna, åtgärderna, sedan har en i det närmaste obefintlig koppling till det man kommit fram till i analysen.

Tänk om det varit en utredning om Sveriges framtida järnvägskommunikationer där analysen visade att:
– Antalet resande har ökat på ett oväntat sätt, och att de sannolikt kommer bli ännu fler,
– Att underhållet är eftersatt, och att situationen kommer att förvärras,
– Att det finns en speciell region där infrastrukturen är så dålig så att risken för allvarliga olyckor är överhängande.

Sedan att man med detta som grund föreslog att:
– Att man skall lägga den tidigare järnvägsplanen, från 2009, som förutspådde ett minskat resande, som grund för planeringen,
– Att man dessutom i förhållande till 2009 års plan dessutom skall skära ned anslaget med ca 50%
– Att man i den region där man konstaterat överhängande olycksrisker förslår att istället förstärka räddningstjänsten, istället för att minska risken för allvarliga olyckor,
– Dessutom, att det inte finns några skäl att göra något förrän om fem år.

För att återknyta till beredningen:
– Akuta behov finns redan i närtid, framförallt på övnings- och personalsidan, där föreslås väldigt lite, extremt lite om man betänker hur omvärlden ser ut just nu. En förstärkning på 300 (år 2015) miljoner, vilket är 7 promille av försvarsanslaget, räcker inte ens till att ge all FM personal, vardera en veckas förbandsövning – ammunition, körmil, flygtimmar etc oräknat.
– Av de dryga femtio miljarder som krävs den närmaste tioårsperioden (för att skapa den organisation som förutsatte ett minskat resande) tillförs ca hälften.
– Även i framtiden kommer det att saknas permanent kvalificerad militär närvaro i den sannolikt mest utsatta delen av Sverige, Gotland.

Dock, det som i grunden stör mig mest är att såväl beredningen, som den nu pågående debatten, rör sig om att till större eller mindre delar förverkliga en organisation, 2009 års inriktning, som hade ett helt annat omvärldsläge än dagens som grundförutsättning.

Det är därför svårt att frigöra sig från intrycket att även om beredningen talar om ökade risker och en osäkrare värld (vilket besannats med råge) så tycks man ändå ha levat med föreställningen att vi inte kan hamna i situationer där Sverige kan bli utsatt för militärt våld, eller hot om militärt våld – de föreslagna åtgärderna, eller snarare bristen på åtgärder, talar i alla fall för det.