På fredag är det dags för Försvarsberedningen att lämna sin säkerhetspolitiska rapport med en omvärldsanalys som grund. Den senaste analysen gjordes 2007 med små justeringar i den försvarspolitiska rapporten året efter. Dessa dokument låg till grund för inriktningsbeslutet 2009 tillsammans med en överoptimistisk realiserbarhetsbedömning av Försvarsmakten i januari 2009.
Världen har inte utvecklats så positivt som vi önskade, men inte heller så negativt som många befarade. Något att hålla i minnet på fredag. Nu ska ju vår försvars- och säkerhetspolitik inte utformas för vad vi hoppas, utan för att kunna klara svåra stunder. Som när Ryssland rustar, EU viker och USA minskar närvaron. Jag talar inte om idag eller i morgon, utan snarare i övermorgon. De långsiktiga konsekvenserna av dagens beslut är så svåra att överblicka. Ungefär som när någon kunnig byggnadsingenjör säger till det nyinflyttade paret att laga taket, för annars kommer det att bli problem längre fram – och så går det ett par år utan åtgärd för de vill hellre lägga pengarna på annat.
…………..
Den stora frågan är otvivelaktigt hur vi ska förhålla oss till Ryssland, eller snarare den politiska och militära utvecklingen i Ryssland. För egen del är det den prognosticerade militära förmågan som är den mest påtagliga förändringen. De ryska avsikterna idag är inte inriktade på något offensivt äventyr i västlig riktning, därtill är man för svag relativt USA och har andra mer brådskande problem. Men hur det ser ut om tio år, när man av allt att döma om har en materiell uppfyllnad som blir respektingivande, är det ingen som vet.
Den ryska maktstrukturen är historiskt en enväldeskultur, vilket gör att intentioner kan svänga relativt snabbt. På den strategiska nivån handlar det om 3-5 år för stora omorienteringar. Det ska debatteras i de inre kretsarna, doktriner ska formuleras, befolkningen ska påverkas och de militära maktinstrumenten ska slipas för att sådana förändringar ska bli trovärdiga och hållbara.
Avsikter är alltid svåra att läsa av i tid, och ibland blir de synliga först i till synes andra förlopp. Upploppen som startade i Husby för en vecka sedan utgör en bra bild på svårigheterna att förutse händelser och förlopp. Visa mig den polischef som kunde förutsäga dessa intentioner förra året, förra månaden, ja ens timmarna innan det började. Ändå är detta inte bakom stängda murar i Kreml, utan i en förort till den egna huvudstaden.
Samhället har nu genom polisen tagit kontrollen bland annat därför att polisens kapacitet är överlägsen ligisternas. Var och en kan ju fundera på hur det hade sett ut om vi visste att det fanns ett hundratal skjutvapen gömda i ett förråd som ungdomarna hade haft tillgång till. Kapacitet är potentiellt farligt. Hade en sådan fiktiv kunskap förra året påverkat polisens agerande och tilldelning av resurser? You bet.
………
Ett av bryderierna för beredningen är att det är så mycket som påkallar uppmärksamhet. Vi har klimat- och miljöförändringar, möjliga pandemier och pencillinresistenta bakterier, livsmedelsäkerhet, resursbrister när det gäller vatten, konflikter kring råvaror allt i från energi till dyrbara mineraler. Världen har krupit närmare, och inget illustrerar det så väl som att det farligaste grannlandet på kort sikt inte är Ryssland, utan Kina!
Jag tänker då på det omfattande cyberspionage som landet ägnar sig åt, där målet är vår intellektuella egendom. Det innebär bland annat att man försöker kopiera utveckling som du och jag finansierat via skattsedeln, eller företagens egna investeringar i patent och produktutveckling. I förlängningen stödjer inte Kina vår arbetslinje, utan sin egen.
Hur ska vi hantera detta när landet samtidigt blir en allt viktigare marknad? Här är nog den traditionella strategin för småstater det bästa receptet, det vill säga att arbeta för etablerandet av internationella normer genom konventioner och juridiska påföljder.
Hur ska vi då veta hur mycket resurser vi ska avvara för den militära säkerheten och annan trygghet? Polen som nyligen annonserade sin hittills största utgiftsökning för försvaret har en lag som stipulerar 1,95 % av BNP till försvarsanslaget. Tack vare en stark ekonomisk tillväxt kan regeringen alltså kraftigt modernisera landets försvar. Nu bedömer jag att en liknande lag i Sverige är helt orealistisk, men vi har länge haft en målsättning i bred politisk enighet om ett bistånd kring 1 % av BNP. Får jag föreslå en motsvarande för försvar och krisberedskap på 1,49 %?
Lägger man inte in mycket i begreppet försvar? Klimatförändringar, miljöhot, pandemier… Visst är allt detta allvarliga problem, men militära/säkerhetspolitiska? Hur många brigader har Miljön?
Om man nu har en begränsad budget så gäller väl för den militära verksamheten att fokusera på huvuduppgiften -den militära förmågan- och lämna övriga områden till respektive ansvarigt departement?
Jag är nog hemskt omodern i mitt tankesätt.