I dagarna har vi fått höra att som en del av den stora satsningen på Försvarsmakten kommer armén att få flera nya utbildningsplatser. Tre av dessa kommer att hamna i Sollefteå respektive Falun, som får var sitt regemente, samt Östersund som får en utbildningsdel. Sammanlagt skall dessa tre nya militära enheter utbilda cirka 500 soldater organiserade i två lokal­försvars­bataljoner med uppgift att skydda vägarna från Trondheim och Oslo för att i ett krisläge möjliggöra hjälp från USA/Nato. I TV sade försvarsminister Hultqvist att det fanns ”en del regionalpolitik” i detta beslut och avslutade med att upprepa mantrat att ”denna satsning är en viktig signal till omvärlden”.

Det är extremt osannolikt att överbefälhavaren för att lösa uppgiften ”skydda förbindelser till Norge” skulle valt just två lokal­försvars­bataljoner. Notera att det är 15 mil från riksgränsen till Östersund och vart skall transporterna sedan ta vägen? Det förefaller rimligt att Försvarsmakten hade kunnat lösa denna uppgift bättre med någon annan typ av förband. Men nu blev det två lokal­försvars­bataljoner. Det kostar mindre än hälften om denna utbildningssatsning hade skett på en plats. Att inledningsvis få officerare att flytta till de tre utvalda orterna och tjänstgöra där kommer att bli ett stort problem innan ”bygdens söner och döttrar” som väljer officersyrket finns på plats i dessa orter. Till dess måste Försvarsmakten locka dit andra officerare genom lönepåslag.

Ett argument för satsningarna på dessa nya orter är att det är viktigt att Försvarsmakten syns i det svenska samhället. Här måste väl ändå verkan gå före en symbolfråga. Att sprida ut regementen för att göra glesbygdskommuner på gott humör är inte någon bra försvarspolitik. Försvarsmaktens eget förslag var att utöka antalet soldater i redan befintliga garnisoner. Att då istället skapa tre nya utbildningsplatser för en i sammanhanget liten styrka ger ingen bra signal till omvärlden. En annan signal är att den beslutade uppväxlingen av P7 i Skåne till en ny brigad haltar eftersom det saknas stridsfordon 90. Som komplement skall man använda de gamla pansarbandvagnarna 302 vars automatkanon inte är tillräckligt bra och dessutom lider av en komplicerad ammunitionshantering.

Försvarsmakten har en längre tid varit underfinansierad med runt 50 procent. Skall man rätta till detta och skicka bra signaler till omvärlden behövs mer pengar och att dessa används på ett bra sätt. Man måste börja med uppgifterna, välja rätt förbandstyp och låta bli att samtidigt utöva regionalpolitik på Försvarsmaktens bekostnad. Annars blir det lätt fel, fel och åter fel.

Författaren är överstelöjtnant och författare.
Foto: Mats Carlsson, Försvarsmakten.

Mer av samma författare