Försvarets förmåga är inte tillräcklig

Igår var det dags för Folk och Försvars seminarium om försvarets förmåga med fullsatt lokal. Mitt anförande hittar du här (Nedre klippet vid c:a 41.30). Bildspelet i pdf hittar du här.

Försvaret av Sverige börjar utanför Sverige med internationella samarbeten och insatser av olika slag. Utformningen av våra väpnade styrkor sker däremot med närområdet som grund.

Jag startade egentligen genomgången genom att gå igenom stegen i en omvärldsbedömning. Om tiden hade medgett det hade jag exemplifierat hur vi tog hänsyn till förändringar i kapacitet, vilja och tillfälle (sammanhang) vid Sovjetunionens och WP upplösning. Den militära kapaciteten accelererade sitt förfall, militärgeografin förändrades när Polen och de baltiska staterna blev fria. 2004 blev dessa dessutom medlemmar i NATO, och Sverige fick därmed en ytterst gynnsam situation samtidigt som Östersjöområdet var extremt stabilt.

Den ryska upprustningen som ökat farten efter hand är på väg att förändra läget över tid. Fortsätter denna trend med fortsatt nedgång i området när det gäller amerikansk och europeisk styrkeprojektion, så kommer spelplanen mot 2020 börja se annorlunda ut. Det är därför tråkigt att se politiken famla med svaren, eftersom den inte tillämpar samma regler vid uppgång av militära kapaciteter som den gjorde vid nedgången. Eftersom kapacitetsuppbyggnad tar tid är det riskfyllt att halka alltför långt efter den upprustning som sker målmedvetet.

När jag förberedde mig för seminariet hittade jag ett uttalande av utrikesministern, då denne 1985 besökte Sovjetunionen. Carl Bildt vittnade vid denna tidpunkt om hur han funnit att ledarna var maktorienterade. ”Här räknar man resurserna” var utrikesministerns sammanfattning då. Om den maktorienterade kulturen inte förändrats är min slutsats att satsningen på upprustning är till för att kunna projicera makt på medellång sikt.’

Förvisso har Ryssland stora utmaningar i Kaukasus, men PAK-FA, ubåtar, Iskander och avancerade luftvärnsrobotar är avsedda för en annan slags stridsmiljö. Ögonen på kapaciteten alltså.

…………

Efter lite turer kring krigföringen i stort och konfliktspektrat exemplifierade jag en del kring teknikutvecklingen. Framförallt i de blå försvarsgrenarna är den av stor betydelse. Samtidigt finns en fara att bli indragen i en slags kapprustning med stormakterna som vi inte klarar.

Jag försökte peka på några nyckelområden som jag bedömer att vi ska hålla oss väl framme i som undervattensstrid, telekrigsförmågor, radar och signaturanpassning. En begränsade faktor just nu är materielförsörjningsstrategin (köpa från hyllan) som är svår att tillämpa på flera av systemen, eftersom de är omgärdade av stark sekretess och svensk teknik ligger långt framme på några av dem.

…………

Utvecklingen inom krigföringen ska dessutom sättas i en kontext. En rimlig ansats å ena sidan är att vi lättast kan förstärkas av flygstrids- och därefter sjöstridskrafter, vilket innebär att vi borde satsa på en stark markstridsfunktion. Å andra sidan har militärgeografin som sagt förändrats. Förr var WP:s andrahandsmål Atlantkusten, idag är Rysslands motsvarighet vid en konfrontation möjligen kring svensk ostkust och Östersjöutloppen (Baltic Straits). Detta ställer krav på svensk fjärrstridsförmåga. Summa summarum talar detta för en någorlunda balanserad lösning.

Oavsett dessa inbördes avvägningar måste vår krigföringsförmåga öka, eftersom den alltid ska ses i relativa termer. Under hösten har jag på olika sätt visat att vi i mångt och mycket måste lita på egna kapaciteter initialt. Eftersom vi alla hanterar kriser samtidigt, så är vi inte tillsammans med andra utan jämsides med varandra. I rättvisans namn ska sägas att detta också innebär att all kraft inte heller kommer att riktas mot oss.

Och alldeles oavsett om vi är med i NATO eller inte, så tar det 2-3 veckor innan förstärkning kan anlända, under förutsättning att den inte går till allierad istället, när/om vi är utanför alliansen.
I både tid och rum har vi därför behov en förmåga att kunna värja oss vid en kris i närområdet.

………

Sista delen av föredraget använde jag till att lyfta upp några förslag att titta närmare på. Ett av dessa var ett riktigt operativt samarbete mellan Finland och Sverige. Finland som lider av samma dilemma som oss, nämligen: Hur ska en strategiskt defensiv småstat hantera den möjlighet till strategiskt överfall som teknikutvecklingen medger?

I mina exempel är den bärande idén i mångt och mycket att öka det ömsesidiga djupet. Finländska marin- och luftstridskrafter skulle alltså kunna omgruppera till svenska baser. Svenska marinstridskrafter skulle kunna använda finländsk skärgård. Man skulle till och med kunna tänka sig att finländska markstridskrafter grupperas i Sverige i exempelvis ett gemensamt operationsområde på Nordkalotten.

Detta löser inte de bägge ländernas alla problem, men är ett sätt att hantera ett par av dem inom ramen för den gemensamma förmågan.

Nästa förslag var att upprätta en permanent Host Nation Support/Logistikbas i Halmstad för att öka möjligheterna att ta emot hjälp. I Halmstad finns all infrastruktur med kajer, lagringsytor, järnvägsspår och en före detta militär flygplats. Den militära logistikförmågan skulle flytta in under det luftvärnsparaply som finns (i framtiden förstås med högre kvalitet).

Vidare skulle basen kunna användas för utskeppning till de internationella operationerna och flottan skulle få en extra förtöjningsplats. En annan fördel är att den militära logistiken separeras från den civila försörjningen över Göteborgs hamn, som därmed svårligen skulle kunna räknas som ett militärt mål.

Att ha en fast utpekad HNS/Logbas ökar dessutom möjligheterna till upprättande av planer och övningar av desamma i ett multinationellt format.

Det tredje förslaget var att integrera Hemvärnet och de nationella skyddstyrkorna i Armén för att öka flexibilteten i markstridskrafterna. Förutom bevakningstjänst, försvar och spaning är det dags att fundera på hur ordningen i samhället upprätthålls om den obefintliga civila krisberedskapen brakar samman. Har Hemvärnet en roll att fylla här? En sak som jag inte hann ta upp är problemet på sikt med utbildningstider för Hemvärnet. Idag lever organisationen i hög grad på den gamla värnpliktsutbildningen och erfarenheter från internationella insatser. Hur säkerställer vi en utbildningsståndpunkt när huvuddelen i grunden har tre månaders utbildning?

Det sista förslaget var en skiss på en något utökad markstridsfunktion grupperade i de fem prioriterade områdena Stockholm, Gotland, Skåne, Göteborg och Boden. Jag föreslog olika typer av stridsgrupper (Mek – Gotland & Skåne & Boden), (Mot stadsskytte – Stockholm & Göteborg) (Delvis luftburen brandkårsstyrka i södra Sverige). Dessa grupper understöddes i förslaget av olika funktioner med utökning av artilleri och luftvärn.

Efter vi kommentatorer var klara med våra inlägg vidtog sedan en debatt om försvarets förmåga. Tyvärr fick vi inga tydliga svar på vad de olika partirepresententerna ansåg när det gällde seminariefrågan: Är försvarets förmåga tillräcklig?

Mitt svar är nej, både idag och än mindre i morgon. Vi släpar efter våra planer idag med en övningsverksamhet som inte alls står i proportion till vad som torgfördes när reformen klubbades igenom. Den senaste gången den operativa ledningen övade i stort format inklusive betjäningsförband var 2004 och den senaste gången vi övade i brigad var 2007.

På sikt brottas vi med omsättning av materiel och utveckling av nya förmågor för att kunna svara upp mot utmaningar på tio års sikt. Det finns få tecken på medvetenhet att den klyftan kommer att öka allteftersom den ryska reformen framskrider, nu på tidtabell. Vi måste hjälpa våra försvarspolitiker att förstå, och att förklara för sina väljare och partikamrater varför vi behöver öka premien.

Sverige är fantastiskt och vårt sätt att leva är värt att försvara!

Skipper kommenterar seminariet