I nordvästra Ryssland finns idag tre fjärrstridsenheter med precisionsstyrda och målsökande robotar med konventionella och kärnstridsspetsar som i norra Sverige når mål ner till linjen Skellefteå-Sorsele och i södra Sverige upp till linjen Halmstad- Stockholm. Målen nås beroende på typ av robot fem till trettio minuter efter uppskjutning från ryskt territorium.

Enheterna har två typer av mark- och sjömålsrobotar. Missilrobot som med 2300 m/s följer en femtio kilometer hög ballistisk bana mot mål. Kryssningsrobot som med 300 m/s flyger tjugo till hundra meter över terrängen mot mål. Båda har hög träffsannolikhet och kan i banan riktas om mot nytt mål och göra undanmanövrar som skydd mot bekämpning från marken.

Typerna är var för sig extremt svåra att bekämpa. Än svårare att bekämpa är en samlad attack med båda typerna. Effektivt skydd mot fjärrstridsenheternas robotattacker förutsätter därför kort- och långräckviddigt luftvärn med förmåga att bekämpa attackerande robotar. System vi saknar och av kostnadsskäl kan komma att sakna i tillräcklig mängd för att effektivt skydda viktiga delar av försvaret. Delar som staber, sambands-, spanings- och underrättelsecentraler i berg- och betongutrymmen, flyg- och örlogsbaser och kommunikationsknutpunkter. Fjärrstridsenheterna är redan ett stort och ökande hot mot dessa!

Inom tjugo år kan i nordvästra Ryssland finnas ett tiotal enheter med tillsammans tusentals robotar som inom tjugo minuter efter uppskjutning når mål över hela Sverige. Då med robotattacker i vilka enskilda robotar kan bekämpa upp till tio rörliga mål ner till ett stridsfordons storlek. Fjärrstridsenheterna blir successivt ett allt farligare hot mot insatsförsvarets mekaniserade anfallsbrigader!

Parallellt med utvecklingen av fjärrstridsenheter har Ryssland länge prioriterat utvecklingen av luft- och sjöburna lätt mekaniserade markstridsenheter. Delar av dessa kan inom sex timmar efter startorder överraskande landsättas över hela vårt territorium understödda av fjärrstridsenheter från ryskt territorium. Liknande förmåga får USA/Nato.

En utveckling vid stormakterna som ytterligare ökar redan stor risk att vi kan bli indragna i en militär konflikt mellan dessa i nordvästra Europa. För att förstå varför och hur måste vårt territoriums betydelse för respektive part beaktas före, under och efter en sådan konflikt. En konflikt som snabbt sprider sig över ett operationsområde omfattande östra, västra och nordvästra Europa, norra Atlanten samt delar av Arktis med omgivande hav. Mitt i detta ligger Sverige i konfrontationslinjen mellan parterna. Från vårt territorium når parternas fjärrstridsenheter längre in på av motparten kontrollerat område än från eget. Den part som först säkrar framskjutna baser för dessa enheter och stridsflyg på vårt territorium får en avgörande fördel som kan avgöra konfliktens utgång till partens fördel.

Det är därför svårt att se en väpnad konflikt mellan parterna utan att de först söker förekomma varandra med baser på vårt territorium. En konflikt som därför kan börja med att en eller båda parter kuppartat överraskande angriper oss med luft- och sjöburna markstridsenheter understödda av fjärrstridsenheter från eget område. Angrepp som av parterna ses som avgörande deloperationer inplanerade i respektive parts operationsplaner för striden i det vidsträckta operationsområdet.

Detta kan bli verklighet om inte försvarspolitiker och försvarsledning snart inser att försvaret måste omstruktureras som följd av den snabba utvecklingen av fjärrstridsenheter i Ryssland och USA/Nato.

I ett kommande inlägg berörs något mer ingående syften med och genomförandet av en deloperation samt skissas ett exempel på ett strukturalternativ för försvaret som säkrare och mer kostnadseffektivt kan avhålla parterna från en deloperation mot oss än vad som är möjligt med dagens försvarsstruktur – insatsförsvaret.

Video som visar exempel på fjärrstridsenhets rörlighet och flexibilitet vid bekämpning av mark- och sjömål. Sök på webben med ”This Russian Weapon Can Destroy an Entire Army”.

 
Författaren arbetade under tjugo år (1974–1994)  med militärstrategiska hotprognoser och framtidsinriktade strukturstudier inom försvaret.

 
Artikeln har tidigare publicerats i tidningen Skärgården 2018-11-01.