Svenskarna börjar alltmer reagera mot det ökande våldet i samhället, men ännu saknas det egentligen en övergripande förklaring varför våldet accelererat så som det gjort trots alla beskyllningar eller försök till bortförklaringar. En möjlig anledning kan kanske finnas i att effekterna av globaliseringen har underskattats av alltför många. Man såg ju tidigt globaliseringen som något positivt och som en bättre förutsättning för medborgarnas och företagsamhetens utveckling, men vad som man nu kan ana är inte alls något positivt. Globaliseringen verkar också ge internationell illegitim verksamhet och kanske till och med terrorism alltför stora möjligheter att sko sig på hederliga verksamheters bekostnad. Har detta uppmärksammats i den säkerhetspolitiska debatten? Svaret är, vad jag kan se, inte särskilt vanligt eller framträdande. Det skulle nog behövas ett nytänkande, men eftersom våra myndigheter styrs politiskt via anslag uppammas ju inte direkt till något nytänkande, som kan störa budgetprocessen. Budgetstyrning har nog säkert sina fördelar, men i strategiska sammanhang kan denna typ av styrning vara svår att använda. Resultatet blir kanske i stället någon form av kompromiss eller i sämsta fall en besparingsåtgärd, som kan verka rimlig, men som inte alls ligger i landets säkerhetspolitiska intresse. Tullverket är kanske ett tydligt exempel på hur det kan gå!

Till och med innan försvarsberedningen inledde sitt arbete skulle man kanske ha funderat bättre på vad globaliseringen kan innebära för vårt land. Nu hämtade beredningen i stället en stor del av sitt underlag från berörda myndigheter och i det budgetstyrda Sverige verkar ingen ha vågat föreslå hur man på ett mera övergripande plan skulle ha kunnat motverka farorna med globaliseringen. Man pekade därför mest på de utvecklingstendenser som redan använts som argument i budgetdialogerna i stället. Förslag om hur landets säkerhet skulle kunna påverkas eller stärkas av den redan pågående globaliseringen uteblev därför, trots att det redan skett händelser och nya utvecklingstendenser som alldeles uppenbart kommit i konflikt med statens suveränitet. Den hotbildsinriktade försvarsplaneringen underlättade inte heller något nytänkande avseende förvaret av vårt samhälle i en värld av förändring. Märkligt lite i vår försvarsdebatt handlar därför om det allra viktigaste syftet med vårt försvar – att arbeta för en fortsatt fredlig utveckling – och i stället framförs flera mer eller mindre allvarligt menade hotbilder på operativ nivå – och mest från Ryssland som inte ens tänks använda sina kärnvapen i ett angrepp mot Sverige! Eftersom en stor del av debatten dessutom förs i media, så har den ”ryska hotbilden” förstås också kommenterats i rysk press, där man närmast i stället undrar hur naiva eller vilseförda svenskarna tycks vara i säkerhetspolitiska frågor. Och i Ryssland känner man väl till att vi sedan länge har varit ett västland eller som Tage Erlander skrev i sin dagbok redan 1952, att Sverige vid ett angrepp öppet skulle gå med i Nato ”inom några timmar eller något dygn”. Att vi dessutom sedan länge haft årligen återkommande mycket sekreta överläggningar med utvalda väststater på högsta militära nivå – ”taktiska diskussioner” kallade sådana möten – fick man nog klart för sig i Sovjet ganska tidigt genom landsförrädaren Stig Wennerströms försorg!

Globaliseringen påverkar ju samhällets säkerhet på andra och tydligen ännu ganska okända sätt. De stora ekonomiska tillgångarna som finns i dagens Ryssland har ju redan skadat banksäkerheten genom mer eller mindre lagliga överföringar av mycket stora belopp till någon ”hungrig” mottagare i väst. Några investeringar i större skala sker uppenbarligen inte i Ryssland, vars landsbygd fortfarande mest ser ut som på 1700-talet! Ryska försök att köpa mark i bland annat Sverige har väl hittills förhindrats, men vad kommer härnäst? Det finns ganska mycket pengar som kan användas för att hota en svensk säkerhet, om man så skulle vilja.

I flera avseenden kanske man också kan betrakta de många uppblossande religiösa konflikterna och deras spridning ut i världen som en del av globaliseringens baksida. Den gamla konflikten mellan sunni- och shiamuslimer förs ju redan i Sverige, även om den ofta döljs bakom termer som förortsbråk eller likande. Globaliseringen har dessvärre också förenklat för den illegala narkotikahandeln och man kanske kan reflektera något över att  huvuddelen av världens opiumodling sker i det sönderfallande Afghanistan, varifrån många migranter kommit förebärande förföljelser i helandet. Att sedan terroriströrelser kan finansieras genom knarksmuggling är inte direkt någon nyhet heller, men att terroristligor numera bedriver sin verksamhet även hos oss uppfattas ibland som något förvånande av de många gånger alltför naiva svenskarna och man kan ju undra om vår lagstiftning – och verkställandet av utmätta straff – är rimlig i förhållande till hur nedbrytande narkotikahanterandet kan vara. Och en religiös ”motoffensiv” kunde kanske ske via den svenska kyrkan, som kunde få betydande uppgifter i sammanhanget – och kanske återuppstå som en statskyrka?

Det torde inte heller vara helt osannolikt att det finns terroristgrupper, som kan tänka sig att attackera mål i Sverige. Hur och med vad ska sådana anfall bekämpas? Regeringsformens alltför strikta skrivning kan ju innebära, att endast polisenheter får sättas in och att Försvarsmaktens enheter inte får användas. Globaliseringen borde nog föranleda en förändring av vårt traditionella synsätt och att rikets försvarsmakt ska kunna användas då statens suveränitet hotas, även om det formellt inte är krig och det råder en slags fred i landet! I ett större perspektiv kan man också tänka sig att svenska enheter av olika slag ska kunna sättas in mot terroristangrepp också för att stödja andra medlemmar av EU, som blivit utsatt för angrepp.

Hur ska vi då utveckla vårt framtida försvar? Möjligen är nystarten på värnplikten ett steg i rätt riktning, men nu behöver vi sannolikt något mera användbart. Vi kanske skulle inleda med att skaffa ett Samhällsförsvar i stället? Ett försvar där alla medborgare kan ha en uppgift i att skydda vårt samhälles säkerhet på flera plan. Alla medborgare skulle kanske kallas in för en introduktionskurs om ett par månader? Enkel medborgarkunskap och enkel vapenhantering kunde kanske varvas med fysisk träning och praktisk orientering om verksamheterna? Efter introduktionen kan de som väljer att fortsätta i försvaret få en inledande utbildning och därefter en korttidsanställning på 5–7 år. De som hellre vill tjänstgöra som förstärkningspersonal – eller reserv – till polis eller brandkår kan välja en likande linje och de som hellre vill förstärka vår alltmer omfattande äldrevård skulle kunna börja omgående med att stödja och hjälpa gamlingar i de delar som den professionella äldrevården kanske inte hinner med! Det finns säkert flera andra verksamheter – statliga eller kommunala – som man kan stödja genom frivilliga insatser!  Fungera som värdfamilj för invandrare, kanske?

Med ett samhällsförsvar byggt på medborgarnas mera personliga insatser och ansvar kanske vi också skulle kunna minska på riskerna och nackdelarna för vårt samhälles säkerhet och motverka globaliseringens nackdelar!

Författaren är kommendörkapten och ledamot av KKrVA.
Foto: Joel Thungren, Försvarsmakten.

Mer av samma skribent