I dag publicerar Svd en artikel som är en uppföljning på den rapport om försvarsekonomin som FOI nyligen gav ut. SvD reder på ett utomordentligt sätt ut det komplexa fenomenet Försvarsprisindex (FPI) och intervjuar rapporterna huvudförfattare, Peter Nordlund.
Artikeln är ingen uppbygglig läsning för partistrategerna, allra minst i regeringspartierna. De utlovade satsningarna visar sig bli minus istället för plus. Nästa år skulle försvaret få 380 MSEK mer hette det, men resultatet blir 320 MSEK mindre enligt FOI:s beräkningar.
Vid den svåraste europeiska krisen sedan 1968 är det tydligen viktigare att fullfölja nyinförda (2012) kamerala manövrar i form av försämrat index än att öka försvarsförmågan.
Den försämrade kompensationen för prisökningar på försvarsområdet ska läggas till den uträkning som jag gjorde för drygt två månader sedan. Om vi prolongerar de 700 MSEK som FOI använder för 2015, så kommer Försvarsmakten fortfarande 2018 ha lägre anslag än idag. Retoriken är att anslaget kommer att vara 1140 MSEK högre 2018 än idag, men i själva verket blir det minus 257 MSEK istället.
Detta beror på att den politiska ledningen också vill rationalisera extra i statsförvaltningen, inflationsskydda pengarna från när de tillförs samt omfördela pengar från ett anslag till ett annat hos FM och kalla det för en nettoförstärkning.
Orwell hade varit grön av avund.
Jag trodde att FPI skulle kompensera för kostnadsökningar. Har försvaret råkat ut för kostnadsminskningar?
Hela idén med årliga kostnadsrationaliseringar på en myndighet som ska innehålla ett mycket bestämt antal personer, med mycket bestämda uppgifter, är sjuk. Ett förband kan inte skära i antalet soldater i ett kompani, eller sjömännen i en besättning. Dessa är det antal de är, och ska så vara.
Resultatet blir att enskilda personer förväntas göra många olika saker. Detta går till en gräns, men huvuduppgiften blir förstås lidande. I fredstid gör detta inget, men när det blir skarpt läge ska soldater, piloter och sjömän förstås vara på topp. Det är detta de ska syssla med, inte administration.
Denna typ av enögda toppstyrning är tyvärr vad som händer när en liten grupp politiskt tillsatta ”experter” får totalt tolkningsföreträde över alla statens områden. Försvaret har fått lida extra mycket, eftersom det inte går att privatisera. Istället har man försökt få det att gå med så mycket politisk ”vinst” som möjligt. Eventuell effekt är i bästa fall sekundärt, men oftast helt irrelevant.