Häromdagen skrev jag om politikens valhänthet inför den allvarliga försämring av vårt säkerhetspolitiska läge som vi hastigt, men mindre lustigt, befinner oss i.

Igår uppmärksammade norska Aftonposten förändringarna för Sverige och Finland. Det här är givetvis bara en bild, men det är inga smickrande omdömen om den svenska försvarspolitiken som fälls i artikeln vare sig det är lokalbefolkningen i Slite eller försvarsanalytiker som citeras.

Politiken gör stort nummer av sina avsikter, men hur står det egentligen till med förmågan?

En liten ledtråd kan vi få genom att läsa ett blogginlägg av chefen för Kustjägarkompaniet för ett par veckor sedan. Inlägget är sakligt skrivet med en positiv ton, men bjuder på viktiga insikter om statusen.

Kompanichefen Erik Andersson skriver att det genomförs en större kompaniövning inom bataljons ram och att det under hösten genomförs plutonsövningar. Vidare skriver förbandschefen att:

”Kustjägarkompaniet anno 2014 är under tillväxt. Bedömt kommer kompaniet vara under fortsatt tillväxt en tid då jag personligen tror att det är svårt att fylla upp hela kompaniet. Detta trots att vi inte lider av alltför stora rekryteringsproblem. Del av problemet ligger i att omsättningen av soldater är för hög mot vad vi och försvarsmakten vill att den ska vara.”

Det finns ingen anledning att misstro det som major Andersson säger. I jämförelse med värnpliktsförsvaret, så innebär det att kompaniet befinner sig fyra-sex månader in i utbildningen. Man har varit ute på kompaniövning 1, men det går långsamt att ta sig vidare. I det här fallet verkar det snarare gå något bakåt, vilket naturligtvis har med ekonomin att göra.

På samma sätt förhåller det sig i armén och flottan, enligt mina tidigare kollegor. Förbanden genomför grupp- och plutonsskjutningar och i flottan är det som Riksrevisonen beskrev i sin rapport. Omsättningen och vakanserna är höga, vilket påverkar förmågan att lösa uppgifter som att hävda vår territoriella integritet. I princip har man ständig påmönstring av manskap i takt med att tidigare sjömän hoppar av. Bristen på pengar äventyrar hela reformen, då vitsen med professionaliseringen försvinner om grupper och besättningar inte hålls intakta några år.

Visst har Försvarsmakten ekonomisk balans, men verksamheten är ur balans.

Vad Försvarsmakten skulle behöva är pengar till ytterligare 1 000 000 övningsdygn per år och tillhörande övningskostnader.

…………………………………..

Hur har försvarspolitiken kunnat bli så här, och vad är det som väntar bakom hörnet efter valet?

I dagens SvD intervjuas statsministern. Fredrik Reinfeldt säger om försvaret:

”Vi förbereder försvarsreformer. Vi vill tillskjuta medel på de områden där vi blivit uppenbart kritiserade. Det handlar om incidentberedskapen, flygtimmar, sjöstridskrafter. Allt detta ska vi gå igenom.”

Observera att statsministern inte hänvisar till omvärldsläget, utan till den kritik som riktats mot regeringens försvarspolitik. Detta ligger i linje med dennes tidigare uttlande om att ”försvaret är ett särintresse”.

Jag tillhör dem som hela tiden trott att statsministern slant på tungan. Han menade egentligen ”Försvarsmakten”, men valde ett annat subjekt och hamnade i en direkt konfrontation med försvarsviljan. Fredrik Reinfeldt är en politiker med sin strategiska blick som en av sina främsta tillgångar. Därför är det svårt att förstå hans upprepade missgrepp på detta politikområde. Svaret är sannolikt att försvaret/Försvarsmakten inte är ett särintresse, utan ett ointresse.

Så är inte läget inom delar av moderaterna och socialdemokraterna som identifierat det försämrade läget långt innan det gick upp för Rosenbad. Det är emellertid lika sorgset att de som ser inte har kunnat göra något i sina partiers respektive valmanifest.

Opinionsläget pekar mot ett osäkert läge när det gäller försvarspolitiken efter valet. Vänsterpartiet, som förvisso börjat ställa om sin politik, har en lite speciell linje när det gäller krigsmateriel. Den är i partiets ögon god när det gäller vapensmedjor för egen del, medan exporten ska bekämpas med alla medel.

Miljöpartiet har svängt åt andra hållet, från en mer realistisk hållning till en mycket mer idealistisk hållning. För Miljöpartiet är talet om ”den humanitära stormakten” betydligt mer intressant, än att förbereda sig på något så inhumant som väpnande konflikter.

Från alliansens sida varnas för nedskärningarna i miljöpartiets budget, men i realiteten är dessa skillnader ganska små jämfört med regeringspartierna, kring 5 %. Miljöpartiet avdelar dessutom klart mest pengar till ett eftersatt område, nämligen till krisberedskap och civila myndigheter inom sektorn. Ett investeringsbehov som jag instämmer i.

Däremot har man en liknande inställning till krigsmaterielexport som Vänsterpartiet, men framförallt en mer avståndstagande attityd till hård säkerhet än alla andra riksdagspartier. Här finns det en stor sprängkraft i händelse av en rödgrön regering. Inte i en eventuell regeringsförhandling, där kommer man att komma överens. Det är regeringsmakten som är det övergripande målet och med mer fokus vad man kan åstadkomma än vad man kan hindra.

Risken finns snarare inbyggd i förhållande till den säkerhetspolitiska utvecklingen de närmaste åren. Ju hårdare påtryckningar som kan riktas mot Sverige, desto mindre utrymme blir det för försvars- och säkerhetspolitisk idealism. Om utvecklingen, vilket jag bedömer, kommer att fortsätta att förvärras i vårt närområde kan vi komma i ett läge, där en koalitionsregering med (S) och (Mp) inte klarar av att hålla samman.

Nu behöver det inte bli så, eftersom enskilda ledare kan kliva fram i sådana situationer, men det kan vara försent med tanke på den reella förmågan. Den tidigare nedrustningen och oviljan/saktmodigheten att förhålla sig till den negativa utvecklingen sedan 2007 innebär en allt sämre handlingsfrihet för en framtida regering, oavsett konstellation. Därför måste respektive partiledningar slå dövörat till när det gäller de egna spinndoktorerna och anlita läxhjälp när det gäller att förstå vilken militär förmåga som krävs de närmaste åren. Mindre fokusgrupper och mera allmänintresse efter valet alltså.

Allt för att inte sätta Sverige i ett strategiskt utanförskap.

Lästips: Annika Nordgren Christensen skriver idag hos Folk och Försvar om behovet av att spela scenarier med politikerna inför nästa beslut på försvarsområdet.

Mer av samma författare