Fokus måste ligga på kärnverksamheten. Foto: Jimmie Andersson, Försvarsmakten.
Efter våren och sommarens turbulens kring försvarsfrågan står det nu klart att försvarets finansiering kommande 5 år är säkrad. Diskussion kring nivån av finansieringen har tagit upp allt syre i debatten vilket medfört att ett antal kanske än mer kritiska faktorer för att nå den effekt som rapporten ”Värnkraft” avsåg, riskerar att få den planerade satsningen att falla platt utan önskad effekt. Ivern i att jaga enkla politiska poäng kan ha riskerat att den viktiga debatt och diskussion som krävts för att överhuvudtaget klara av att realisera ”Värnkraft” uteblivit. Om inte förr, så måste den börja nu.

Under mer än 70 år har det svenska försvaret aldrig haft en period då man behövt växa. Det är tacksamt med en så lång fred i vårt närområde men det innebär också att ingen nu verksam inom  Försvarsmakten har erfarenhet av att växla upp enligt den takt som vi nu ser behov av. Till detta förvärras läget av att Försvaret under många år uppfattats som ett ekonomiskt svart hål där befintlig budgetnivå har givit mindre ”pang för pengarna” än  jämfört med en del av våra nordiska grannar.

Organisationen har under de senaste 15 åren också anammat New Public Management som en ledningsfilosofi där en så enkel sak som beställning av en handfull pennor innebär en avancerad process i administrativa datorsystem och där man ute på förbanden rättmätigt kan fråga sig om de värderas mer av att göra saker på rätt sätt, än att göra rätt saker.

För att öka produktiviteten inom organisationen bör man dels införa stora delar av det tänk som Tillitsutredningen fastslår men också inspireras av den ledningsfilosofi som gör Sverige unikt när förbanden är ute i fält eller på operationer – Uppdragstaktik. Denna filosofi innebär förenklat att man får tilldelade resurser och en uppgift och därmed både tillit och ansvar att slutföra den. Utan att detaljstyras och att minimera administrativa moment.

Det krävs också en kraftigt reducerad regelflora som under senaste 10 åren har fått växa helt fritt. Idag spenderas alltför stor del av tiden i utbildningen kring strukturerade utbildningar av olika fordons- och materieltyper. Som exempel krävs två dagars utbildning av instruktör för att framföra en helt ”civil” bil trots att man redan har B-körkort. Även att få framföra en lättare terrängbil kräver flera veckors utbildning trots att man inledningsvis inte ska nyttja den för avancerade terräng- eller stridsmoment. Utbildning av lastbilar är än värre men gäller också sambandsmateriel, sjukvårdsutbildning m m.

Här krävs en ändring med en kort introduktionsutbildning där man sedan bygger på kompetens i samband med praktiska övningsmoment och med kontinuerlig stegring. Det är en återgång till hur utbildning bedrevs förut och är något som måste återtas. 80/20-regel bör vara norm där 20% är strukturerad utbildning.

En avgörande fråga för att kunna öva och bygga ut verksamheten är ofta kringliggande myndigheters agerande.

T ex är det helt orimligt att inte Försvaret på sina egna övningsfält har fria möjligheter att öva 24/7 365 dagar om året utan måste ansöka ibland flera dagar förväg för att få bedriva t ex en skjutning på natten och igen – på sitt eget skjutfält.

Vidare kan inte eventuella behov av utbyggnation landa under samma regelverk som om man ska bygga en förskola med omfattande prövningar och överklaganden från privata intressen.

I det fall man bygger ut befintlig struktur kring regementen ska inga privata intressen få ligga i vägen. Om mineralutvinning kan ha företräde framför privata markägare så ska försvaret i anslutning till sina befintliga anläggningar inte hindras att bygga ut.

Här måste regioner och kommuner omgående vara proaktiva i att samverka och stötta försvaret så att eventuell praxis eller regelverk uppdateras för att stötta denna utveckling.

Slutligen blir det inget framtida försvar om vi inte har unga killar och tjejer som har vilja och förmåga att fullgöra en värnplikt.

Det finns idag oroande tecken på att unga har svårt att klara en militär utbildning rent fysiskt då många inte byggt upp den grund som kan krävas under en militär utbildning.

Samtidigt är idag många motiverade och vill bidra genom att tjänstgöra. För att ge alla dessa unga en chans, krävs att man går ut med information redan tidigt under högstadiet så att man både skapar förståelse men också för dem som är motiverade en mental och fysisk förberedelsetid till när det är dags att mönstra och därefter tjänstgöra. Det kan vara genom förbandsbesök, PRAO eller inom ramen för skolundervisningen. Hamnar vi under de planerade 8000 per år som ska genomföra värnplikten så halkar vi snabbt efter utifrån de mål som ligger för 2025.

I detta krävs inte bara att försvaret söker kontakt med skolor utan att skolorna tar sitt ansvar så att  korrekt information  når samtliga elever.

Alla ovanstående områden sätter oss som samhälle på prov. Tyvärr har vi under de senaste åren inte lyckats när det gäller att snabbt kunna öka produktiviteten och output till medborgarna inom viktiga frågor såsom sjukvård, migration och skola.

Vi ska inte ännu en gång hamna i en situation där ökade insatser av skattemedel i slutändan inte ger den effekt som var syftet. Låt denna satsning på försvaret bli en uppvisning i att vi faktiskt kan släppa loss kraften både inom och mellan viktiga myndigheterna så att vi kraftig ökar produktiviteten, där tillit och ansvar får vara ledord för att lyckas. Vi har en kort tidsperiod fram till allt detta måste vara klart. Vi får inte misslyckas.

Författaren är ”s-märkt” debattör i försvarsfrågor, tidvis anställt gruppbefäl på K3 i Karlsborg.

Mer av samma författare