I höstas hade Oscar Jonsson, som doktorerar i krigsvetenskap vid King’s College, och jag en brevväxling om vår relation till NATO. I det sista brevet lyfte Oscar frågan om vad Sverige har för försvarsidé. Denna förblev obesvarad och vi försöker nu i en ny serie om sex brev samtala kring det temat.

Läs brevet >>>

Johan,

I det sista brevet om NATO argumenterade jag att NATO:s nytta måste sättas i relation till Sveriges försvarsidé och hur alliansen skulle bidra till densamma. Jag skulle gärna fortsätta diskussionen vår, fast på temat försvarsidén då detta måste vara utgångspunkten som ger mening till de vägval som görs både i Försvarsmakten och angående NATO. Utan denna referenspunkt är det svårt att avgöra om krympande resurser placeras bäst i fler JAS-plan, kvalificerat luftvärn eller uppdaterande av stridsfordon. Och resuserna är små och krympande i reala termer.

Eftersom ett nytt försvarsbeslut står för dörren och vår nuvarande inriktning närmar sig ingemansland i två avseenden – nationellt vs. internationellt och kvalitet vs. kvantitet – är denna diskussion på tiden. Det första närmandet i ingemansland blev tydligt i Sälen då både Moderaterna och Socialdemokraterna blev eniga att ”försvaret av Sverige börjar i Sverige”, vilket går emot inriktningen från 2004. Detta riskerar att lämna oss ingemansland då vi är mitt i en reform med internationellt fokus vilket har i vissa mån motverkande logik mot nationellt fokus (till exempel logistikkoncept)

Det andra ingemanslandet är det perspektivstudien säger är vägvalet mellan kvantitet och kvalitet. Ifall vi ska i första läget skall välja kvalitet riskerar vi att nå så låga nivåer i kvantitet att kvaliteten blir intet värd. Detta är ett problem idag då nuvarande inriktning är att uppehålla ett vitt spektrum av förmågor. Du använde själv exemplet om förmågan till ubåtsjakt drastiskt minskar när helikopterförmågan försvinner.

Ett annat exempel kan vara uppdateringen av ledningssystem för 56 av 120 Stridsvagn 122 och 365 av 549 Stridsfordon 90 till en kostnad av 3,2 miljarder (Skippers siffror).Här går det att fråga sig om detta är bästa sättet att höja försvarsförmågan på eller om ledningssystemen hade varit funkis och pengarna skulle investerats i kvantitet, eller om framtidens brigad inte bör innehålla vare sig 122or och 90or som Ltcollibbo föreslår.

Detta belyser ett ökat behov av prioritering i tider av försvarsmaterielspriser som ökar över KPI och sakta sviktande försvarsekonomi som visar få tecken på att förändras drastiskt. Utgångspunkten för denna diskussion är närområdet enligt perspektivstudien och gällande politiskt konsensus. Jag tyckte du slog huvudet på spiken när du sade att: ”Sverige försvaras så långt bort från Sverige som möjligt men närområdet är dimensionerande för våra militära förmågor” (länk).

Ordspråket säger: fråga en politiker vad han/hon vill göra idag och då får ett svar enligt den gällande opinionen, fråga politkern vad han/hon vill se om tjugo år så kommer du närmare sanningen. På den noten är det slående vilken enighet de försvarspolitiska talespersonerna finner i teorin i dina intervjuer kring att triangeln Stockholm-Gotland-Karlskrona är den mest utsatta. Detta var som jag lyfte i det fjärde NATO-brevet att det kunde vara en rimlig prioritering för att uppnå en fokusering på de medel vi har och en trovärdighet i våra åtaganden som ”hela Sverige skall försvaras” inte erbjuder (se bild nedan).

Närområdet

Där skulle jag vilja stanna och höra dina tankar. Med fokus närområdet, vad kan vi göra för prioriteringar för Försvarsmakten för att få maximal effekt? Är Östersjötriangeln den prioriteringen?

Mer av samma författare